<anforande>
<dok_hangar_id>2687098</dok_hangar_id>
<dok_id>GY0988</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:88 Torsdagen den 14 april</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>88</dok_nummer>
<dok_datum>2011-04-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Elkänslighet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>99FA7840-AA72-46EE-8AEC-19220D787740</anforande_id>
<anforande_nummer>145</anforande_nummer>
<talare>BODIL CEBALLOS (MP)</talare>
<parti>MP</parti>
<anforandetext>
Fru talman! På s. 10 i betänkandet står det att Socialstyrelsen säger att det inte råder något tvivel om att det finns personer som har svåra besvär och lider i närheten av elektrisk utrustning. Även utskottet har i ett antal betänkanden sagt att elöverkänsliga lever i en mycket besvärlig situation. I övrigt låter hela betänkandet som ett enda förnekande av dessa människors lidande. "Det finns inget belagt samband", "inga kända hälsorisker" etcetera.
Elöverkänsligas Riksförbund ansågs till exempel tidigare av utskottet vara en organisation som representerar personer med elöverkänslighet som tar för givet att det finns ett samband mellan elöverkänslighet och elektriska installationer, vilket inte är så konstigt, kan man tänka. Annars skulle de ju inte finnas som organisation.
Deras uppfattning kan enligt utskottet inte anses vara viktigare än forskarnas, som ju har i uppdrag att undersöka orsakerna till de elöverkänsligas situation. Då kan man fråga sig varför forskarna efter så lång tid inte nått fram till några resultat som förklarar dessa människors ohälsa och varför de forskare som når resultat inte anses vara trovärdiga eller till och med förlöjligas i debatten.
I årets betänkande säger utskottet dock att det inom forskningen finns goda möjligheter att ta del av förbundets synpunkter och att det därför inte behövs en kommission för att säkerställa fakta om ohälsa och el. Problemet är att förbundets synpunkter inte tas till vara, trots goda möjligheter sedan många år tillbaka. Jag delar alltså inte utskottets uppfattning.
Jag tvivlar nämligen inte en enda procent på de elöverkänsliga eller på deras riksförbund. Jag har haft kontakt med dem sedan mitten av 90-talet då jag började som kommunpolitiker i Gävle, och jag har följt deras kamp för att bli trodda, för att myndigheter ska anslå medel till oberoende forskning i stället för att försöka tysta den, för att svenska myndigheter och forskare ska ta till sig forskning från andra länder, för att få myndigheterna att beakta försiktighetsprincipen och inte placera master på skolgårdar och antenner på sjukhustaken, för att ta några exempel.
Jag har suttit på möten med enbart stearinljus som belysning där alla inbjudna ombetts att stänga av sina mobiltelefoner och där ändå någon blivit sjuk. Och vips så visade det sig att någon av gästerna ville testa dem och bara hade stängt av ljudet. Jag har följt hur man på en kommunal arbetsplats elsanerat en elöverkänslig kvinnas arbetsrum och även resten av avdelningen till gagn för hela personalen för att sedan drabbas av att huset vid sidan av sätter upp en basantenn på husfasaden mittemot. Med elsanering kunde hon arbeta minst halvtid. Med basantennen blev hon återigen sjuk.
Jag har träffat personer som tagit sin tillflykt till en stuga i skogen för att sedan bli sjuka när jakten kommer i gång med gps-försedda hundar som rusar runt i skogen. Jag har träffat personer som inte kan gå till sjukhuset eller till en vårdcentral på grund av alla apparater och mobilantenner som påpassligt sätts upp på de ofta höga byggnaderna. Jag har träffat unga manliga datatekniker - det drabbar ju inte bara kvinnor - som tvingats lämna sina jobb och flytta ut i skogen.
De elöverkänsliga har det mycket tufft, och inte blir det bättre av att de inte blir trodda. En av dem beskrev det så här för mig: De avfärdar oss som ett gäng hysteriska kärringar. Min tanke blir naturligtvis då att jag inte tror att vi har 200 000 hysteriska kärringar där ute som springer runt och gömmer sig för elledningarna. Det handlar om människor som faktiskt påverkas av el. De blir sjuka av el.
Fru talman! I betänkandet talas det om växlande magnetfält som skapar elektriska strömmar i kroppen och att de vid mycket starka fält kan påverka kroppens nervsignaler. Jag läste för många år sedan en forskningsrapport beställd av Europaparlamentet som talade om att vissa människor reagerar på dessa växlande magnetfält, att det blir en interferens med kroppens egna elektriska eller magnetiska fält - jag minns inte exakt vilka de var - medan andra inte alls reagerar. Det torde därför vara felaktigt att säga att det måste vara en viss styrka på fälten eftersom det kan variera från person till person. Vissa människor blir sjuka, andra blir det inte.
Ett problem med forskningen om elöverkänslighet är att den ofta fastnar i frågan om strålningen från olika strålningskällor var för sig leder till cancer eller inte. Det är missvisande eftersom det för det mesta inte är cancer som är de elöverkänsligas problem. Forskningen borde därför vara inriktad på att undersöka elektriska och magnetiska fälts påverkan på hälsan överlag. Den bör också i högre grad se till den ackumulerade strålningen från olika strålningskällor.
I vissa europeiska länder mäts den ackumulerade strålningen, vilket ligger till grund för tillståndsgivning både för master och för basantenner, till skillnad från Sverige där varje mast mäts för sig och basantenner inte ens är tillståndspliktiga. Vissa europeiska kommuner tillämpar gränsvärden som ligger långt under WHO:s gränsvärden, och de styr också riktningen på antennerna för att i så stor utsträckning som möjligt skydda människorna i omgivningen. Så gör vi inte i Sverige, och vi har också fler elöverkänsliga. Det kan finnas ett samband.
Fru talman! I Sverige rekommenderas sedan några år tillbaka viss försiktighet, men det måste kunna genomföras till rimliga kostnader. Frågan är vad det kommer att kosta i längden om vi struntar i den forskning som tar upp riskerna och påvisade samband mellan elektromagnetiska fält och ohälsa. För de familjer som drabbas - hela familjen drabbas nämligen av nedsläckning i huset och av tv-restriktioner - är det mycket kostsamt att antingen sanera en befintlig bostad eller bygga nytt någonstans på landsbygden där det varken finns elstängsel, som har pulserande el, eller master i närheten. Att få bostadsanpassningsbidrag är dock inte lätt i de flesta kommuner. Vad denna ohälsa dessutom kostar i förlorade skatteintäkter och eventuella sjukersättningar, i stället för skatteintäkter, är ytterligare en fråga.
Fru talman! Vi talar ofta om lågstrålande zoner för att ge elöverkänsliga en möjlighet att leva ett drägligt liv i en någorlunda strålfri miljö. Att hitta lämpliga platser är inte lätt eftersom vi är omgivna av strålning var vi än är. Det är dock inte omöjligt. Men så länge staten får det att framstå som om elöverkänslighet är humbug kommer inte kommunerna att känna någon press att inrätta sådana zoner.
Men det behövs inte bara lågstrålande miljöer för dem som redan är sjuka. Det borde i alla nybyggnationer ställas krav på bättre avskärmningsmöjligheter för kablar etcetera för att boendet eller arbetsplatsen ska vara så fri från elektriska fält som möjligt, det i syfte att färre ska insjukna.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.
I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).
</anforandetext>
<intressent_id>0637028706011</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01FöU5</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-04-15 05:12:18</systemdatum>
<systemnyckel>278952</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0988/#anf145</protokoll_url_www>
</anforande>
