2686958 GY0987 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:87 Onsdagen den 13 april 2010/11 87 2011-04-13 00:00:00 Våldsbrott och brottsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 1A05F20A-8D0F-43A9-90F2-3F807F583398 12 LENA OLSSON (V) V Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har sagt mycket och jag ställer mig bakom i princip allt man har sagt. När vi nu i justitieutskottets betänkande 11 som är ett betänkande från den allmänna motionstiden ska diskutera de brottsdrabbade är det det förebyggande arbetet som är det som är viktigaste. Det vi kan se i dag är stora ekonomiska klyftor i samhället, och all forskning visar också att detta leder till större brottslighet. Fru talman! Jag går nu in på betänkandet. Trots den ökade uppmärksamheten när det gäller brottsdrabbades situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsutsatta får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsdrabbade och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling. Brottsdrabbade har i hög grad använts som en bricka i det politiska spelet. Vad gäller kommunernas ansvar för de brottsdrabbade vore det naturligt att hela samhället har ett ansvar för att hjälpa brottsdrabbade. De rättsvårdande myndigheterna som polisen, åklagarna och domstolarna bär en stor del av detta ansvar, men det delas också av sjukvården, skolan, arbetsplatser och det lokala samhället i stort. I dag har det vuxit fram ett hundratal lokala brottsofferjourer, och det är bra. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt i vissa fall en anställd assistent eller samordnare. En annan viktig frivilligorganisation som tar ett mycket stort ansvar är kvinnojourerna. Över ett hundratal kvinnojourer arbetar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället. Det primära ansvaret för brottsdrabbade har dock socialnämnden i enlighet med socialtjänstlagen. Hur socialtjänsten lever upp till detta ansvar ser som ni vet mycket olika ut i landet, detta av olika anledningar. Det finns tyvärr exempel på att socialtjänsten inte alls lever upp till intentionerna i lagstiftningen. Det kan gälla stödinsatser som jourboende, samtal, kontakter med myndigheter och mycket annat. Tillkortakommanden i socialtjänstens åtagande gör att den lokala brottsoffer- och kvinnojouren kan bli ett ovärderligt stöd. Ibland kan de i praktiken bära hela ansvaret. Jourerna arbetar dock i dag under väldigt stor press, och det vet vi allihop i den här kammaren. Antalet människor som söker hjälp är stort. Att ha en anställd kan för en jour vara en nödvändig avlastning, men det är inte alltid ekonomin tillåter detta. En jour kan få slåss om pengar med föreningar, kulturverksamhet och annat inom en kommun, och vad händer om en brottsoffer- eller kvinnojour inte finns på orten? Det finns dessutom problem med att landets olika polismyndigheter hanterar brottsutsatta olika, vilket även det bidrar till den geografiska ojämlikheten för brottsutsatta. Den borgerliga regeringens brister när det gäller att ta ansvar för kommunernas ekonomi spelar självklart en väldigt stor roll i sammanhanget. Regeringen radar upp en väldig massa förslag om att detta är kommunens ansvar, detta är landstingens ansvar och så vidare, men vi ser inte så ofta att de skickar med några pengar för att kommuner och landsting ska kunna leva upp till detta ansvar. Det är en stor brist. Med osäkra ekonomiska förutsättningar inför framtiden riskerar ansvaret för brottsdrabbade att bli en lågt prioriterad fråga. Det tycker jag att ni ska ta och tänka på. Frågan om kommunernas ansvar för brottsdrabbade måste uppmärksammas mer. I görligaste mån ska vi givetvis ta till vara de ideella krafter som finns, men det rör sig om ett samhälleligt ansvar och samhället får inte göra sig beroende av enskilda insatser. Jag går nu över till det här med en nationell samordning när det gäller våldtäkter och förundersökningar. Ett stort problem är de attityder främst bland unga män som Amnestys undersökning Var går gränsen? Påvisade 2008. De påvisade också att dessa attityder även finns bland de myndighetspersoner som har i uppgift att bekämpa mäns våld och sexuellt våld mot kvinnor. Så länge föreställningar som att berusade kvinnor som haft någon form av relation med förövaren innan våldtäkten har sig själva att skylla florerar bland polis, åklagare och domare kommer attityderna att fortleva. Dessutom riskerar föreställningarna om våldtagna kvinnor att påverka myndighetspersoner i deras yrkesutövning, vilket är ett stort problem för alla våldtagna kvinnors rättstrygghet. Enligt Amnestys rapport 2008, Fallet nedlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna , är brottsdrabbades sociala status oerhört viktig för möjligheten att bli trodd av polisen. Även detta finns det fler som kan vittna om. Amnesty menar att när det gäller vissa grupper av kvinnor är svårigheten att bli trodd och därmed att få rättslig upprättelse så stor att man kan tala om diskriminering. De grupper som lyfts fram i rapporten är unga kvinnor, i synnerhet om de varit berusade vid tillfället för våldtäkten, asiatiska och östeuropeiska kvinnor som lever med svenska män, kvinnor i prostitution, kvinnor med psykologiska problem och kvinnor som tidigare anmält våldtäkt. På grund av risken för ord-mot-ord-situationer är den tekniska bevisningen viktig när det gäller våldtäkter. En av de bevismöjligheter som finns är de rättsintyg som skrivs efter läkarundersökning av den våldtagna. Enligt uppgifter från en undersökning i tidningen Arbetaren uppsökte 596 personer Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna kvinnor under 2006. Minst 60 procent av dessa gjorde polisanmälan, men åklagare begärde endast ut rättsintyg i 30 procent av fallen. Enligt Brå uppsöker 39 procent av alla i landet som polisanmält våldtäkt också sjukvården. Det finns med andra ord förutsättningar för att i högre grad än i dag använda sig av teknisk bevisning för att gå vidare med förundersökningar. Detta är av oerhörd vikt för de våldtagna kvinnorna och för alla kvinnors tilltro till rättsväsendet. Ett rättsintyg är möjligen inte alltid nödvändigt för att leda ett fall till åtal men torde vara det i en betydligt större andel av fallen än vad som redovisas. Amnesty har föreslagit att regeringen ska inrätta en granskningskommission för att hitta brister i förundersökningar och de föreslår också åtgärder. Kommissionen bör enligt Amnesty vara oberoende från polis- och åklagarväsendet, även om samarbete självklart är nödvändigt Vi stöder Amnestys krav på en sådan kommission, men på detta får vi avslag. Vi är tre oppositionspartier som beklagar detta djupt. Jag vill också säga, fru talman, att när det gäller konsekvenserna för brottsdrabbade och våldsbrott mot hbt-personer kommer Marianne Berg att företräda Vänsterpartiet i den frågan. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg (V) och Maria Ferm (MP). 0615338062910 GY01JuU11 N 2011-04-14 05:27:22 278585 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0987/#anf12