<anforande>
<dok_hangar_id>2458935</dok_hangar_id>
<dok_id>GY0973</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:73 Onsdagen den 16 mars</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>73</dok_nummer>
<dok_datum>2011-03-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 9 §) Kultur och fritid för barn och unga (forts. KrU6)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>FD54E9AC-E59F-44ED-AC89-8B57202779CA</anforande_id>
<anforande_nummer>146</anforande_nummer>
<talare>ANDREAS CARLSON (KD)</talare>
<parti>KD</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Tack så mycket för en bra debatt, får jag väl säga som kommer sist in i debatten som talare! Vi har haft en votering emellan. Jag var på hockey i går. Jag ska inte prata något om resultatet, men där har man ju power break, som man kallar det, efter ungefär 14 minuter. Det hade gått mer än 14 minuter i vår debatt innan vi fick ett power break genom voteringen, och nu kommer vi till finalen, för att fortsätta med hockeytermer.
Jag tänkte citera en känd barnboksförfattare. Ni får själva lista ut vem jag citerar.
- Farbror Melker, vet du vad? Du har inte den rätta knycken.
- Du kära lille snickebo, nu är jag här igen.
Sedan minns jag den lite läskiga Tengil i 
Bröderna Lejonhjärta
. Vi får inte heller glömma det häftiga sockerdrickaträd som Pippi Långstrump har på Gotland.
Fantasin har verkligen satts i gång när man som barn - det var inte så länge sedan för min del - läste de här böckerna, fick dem upplästa och såg serier av Astrid Lindgren.
Jag tror att hon är den barnboksförfattare som har betytt mest, i alla fall för mig och för många i min generation och också för många generationer före mig, tror jag. Så kommer det att vara även i fortsättningen.
En del tycker att hon ska pryda 200-kronorssedeln när den kommer i produktion. Det är inte det debatten handlar om i dag. I dag har vi en motion om Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby i det betänkande som vi har att behandla. Det är ett angeläget museum, ett forsknings- och informationscentrum.
När vi talar om en sådan angelägen sak som ligger i Vimmerby i Småland, nära ett län som jag representerar, tycker jag också att det är intressant att vi i dag fick ett pressmeddelande från Kulturrådet där det i rubriken står: "Lyckad start för kultursamverkansmodellen".
Jag tycker att Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby är ett utmärkt exempel på att man i regionerna har bäst kompetens, att man i regionerna är närmast den verksamhet som bedrivs och varför man i regionerna ska fördela pengarna från de offentliga medlen ut till sådana här angelägna verksamheter.
Det är det som Alliansregeringen nu driver igenom, den så kallade samverkansmodellen. Jag tror att vi med den här modellen bygger ett mer subsidiärt kulturpolitiskt tänkande och agerande som är viktigt, och det välkomnar jag.
Vi har i den här debatten hamnat mycket i diskussionerna kring Skapande skola. Det är intressant, tycker jag, att höra den diskussionen. Är vi som kristdemokrater beredda att bygga ut Skapande skola-satsningen? Ja, absolut. Men det jag tycker är lite märkligt i diskussionen här i dag är att det låter som att oppositionen är mot Skapande skola. Vi är för att fler elever som går i skolan ska få ta del av kulturella upplevelser i sin skolmiljö. Vi ser också de positiva effekterna av detta när det handlar om att kulturskapare kan få en försörjning. Vi har alltså två positiva effekter av Skapande skola-satsningen.
Men, fru talman, när vi i dag i kammaren ska diskutera barns och ungas kultur och fritid och rätt till kultur vill jag ta upp en fråga som vi har berört lite grann, en verklighet som vi ibland kanske talar om men inte så ofta stannar till vid. Det är en ganska obehaglig sak.
Innan vår debatt startade stod jag ute på balkongen utanför plenisalen. Jag såg ut över Stockholm som visar sig från sin bästa sida i dag. Solen skiner. Det är vackert. Våren är på gång. Men i den här staden, i andra städer runt om i Sverige, på små orter och överallt finns det oerhört stora problem.
Det är en skamfläck på vårt välputsade välfärdssamhälles fasad att unga människor mår så dåligt och känner så lite mening med sitt liv att de väljer att ta just det livet.
Någon av motionerna, som vi i dag har att behandla i betänkandet, tar upp en del av den här frågan, en del av den här problematiken.
Tänk er att en ung person går i funderingar kring att ta sitt eget liv. Han söker på nätet på ordet självmord för att få hjälp, inte för att ta sitt liv utan för att få hjälp. Han kan då hamna på en sida där han får 15 tips om hur han ska ta sitt liv. Det är fullständigt sjukt.
Jag ser fram emot det fortsatta arbetet kring de här frågorna. Vi får absolut inte glömma de här motionerna, det här betänkandet och de här delarna någonstans i våra riksdagspappershögar, utan det här måste vara bland de viktigaste frågorna, för det handlar om unga människors psykiska ohälsa. Det handlar om unga människors tillvaro.
Jag har också skrivit en motion i detta brännande ämne som behandlas i ett annat utskott här i riksdagen. Jag skrev den motionen när jag som ny riksdagsman kom in i arbetet i oktober månad. Det var samma månad som en ung kille valde att ta sitt liv live på nätet. Jag tror att vi minns detta. På Flashback lade han upp olika citat. Han skrev hur han kände sig och hur han gjorde. Hans så kallade kompisar på det här nätforumet hejade på honom. De skrev: Du vågar aldrig. Kom igen! Ta ditt liv! Det stod ungefär: Kom igen nu, jag ska med bussen!
Jag minns att jag läste alla de här kommentarerna. Samtidigt som han skrev detta var det en webbkamera som hela tiden sände ut bilder av vad som hände. Man kan titta i den här tråden och se att det står: Oj, han ser helt livlös ut. Oj, nu börjar han bli blå. Där dog han.
Då blir det ett exempel på hur tragiskt 
ett
 sådant fall är. Men varje sådant fall är djupt tragiskt och djupt allvarligt.
Jag är medveten om att de här frågorna är mycket komplexa och svåra att lösa. Utan att göra anspråk på att ha hela lösningen här i dag vill jag ändå lyfta fram den här frågan när vi talar om barns och ungas tillvaro, barns och ungas kultur och fritid. Samtidigt som det behövs starka insatser på det här området när det gäller att förebygga psykisk ohälsa och akutinsatser här och nu tror jag nämligen att vi också behöver tala om vilket samhälle vi vill ha. Vad är det för samhälle vi har skapat? Vad är det för samhälle vi har där unga människor väljer att ta sina liv?
Hur kan vi hjälpa de unga människor som mår så här dåligt i den uppväxande generationen och i nästa generation som kommer att växa upp och i generationen efter det? Hur kan vi skapa ett samhälle där det finns en meningsfull fritid, där det finns andra värden, där det finns andra saker än just att ta sitt eget liv?
Jag tror att behovet av kultur, gemenskap, en meningsfull fritid, livsåskådningar och vad man nu vill kalla det kan sammanfattas i människans behov av en immateriell dimension på tillvaron. Och jag tror att kulturen i det avseendet, som är en bärare av värden, av idéer, av historia och så vidare, kan vara en faktor som kan hjälpa unga människor att se framåt mot en ljus och lång framtid. Därför är de frågor som vi i dag har diskuterat så viktiga.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anders Andersson (KD).
</anforandetext>
<intressent_id>0542160909628</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01KrU6</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-03-17 05:13:11</systemdatum>
<systemnyckel>277215</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0973/#anf146</protokoll_url_www>
</anforande>
