2446555 GY0966 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:66 Torsdagen den 3 mars 2010/11 66 2011-03-03 00:00:00 Klimatpolitik m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt A7F7AF41-C959-484A-9D04-B9EB26B8F046 99 SARA KARLSSON (S) S Herr talman! Vi debatterar i dag ett motionsbetänkande om klimatpolitiken. Där behandlas en del av de motioner som kom in under den allmänna motionstiden i höstas. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 4, men jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer. Herr talman! Vi känner alla till vad vi har framför oss. Det gör ont att tänka på vad som händer med planeten och alla människor runt om i världen och vad som kan hända med kommande generationer. Vi vet att människor redan nu lider av konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Torkan breder ut sig, extrema oväder och naturkatastrofer blir vanligare. Jag minns att det för några år sedan pratades med glädje om att vi skulle kunna börja odla vindruvor i Sverige när jorden blev varmare. Jag tror att få i dag känner glädje över det. Klimatkrisen skapar däremot ångest hos många; många kallar det för klimatångest. Men det skapar också handlingskraft. Människor låter bilen stå, börjar odla sina egna grönsaker och byter ut lamporna hemma. Det är små vardagliga saker, men tillsammans finns det en stor kraft i allt det som människor runt om i Sverige och världen gör. Det är glädjande att så många människor försöker ändra sitt sätt att leva. Men en nästan förhärskande uppfattning bland de borgerliga partierna är att klimathotet ska lösas med konsumentmakt. Så är det inte. Vi måste ta ett politiskt ansvar, driva på för offensiva internationella avtal och använda ekonomiska styrmedel och regleringar. Visst är konsumenternas makt också viktig. Men för att konsumenterna ska kunna göra medvetna val måste de vara välinformerade om vilka valmöjligheter de har. Därför är det förvånande att regeringen, som sätter så stor tilltro till konsumentmakten, väljer att inte genomför reformer som innebär att konsumenten får ökad makt genom mer information om de produkter som finns på marknaden. Det är något som vi i oppositionen har föreslagit. Herr talman! I nästan alla debatter om klimatpolitik hörs från alla håll att Sverige ska gå före. Jag håller verkligen med. Sverige har goda förutsättningar att göra just det, och Sverige har höga utsläpp per person. Att gå före ska inte bara ses som ett plus i kanten; vi har ett ansvar att göra det. Det brukar, som sagt, framhållas av de flesta partier i denna församling att vi ska gå före. Det står bland annat i det betänkande vi debatterar i dag. Om vi ser tillbaka ett par decennier har vi faktiskt gått före. Vi var tidiga med att införa en koldioxidskatt och andra åtgärder, och vi satte högre mål än vad Kyotoprotokollet förpliktade oss att göra. Då var det en socialdemokratisk regering som drev på, som hade höga ambitioner och som fick stöd i riksdagen. Alla allianspartier var dock inte särskilt positiva, tvärtom. Mycket av det som har lett till minskade utsläpp i Sverige är sådant som den dåvarande oppositionen röstade emot. Det är viktigt att ha med sig den bakgrunden när vi hör statsminister Fredrik Reinfeldt säga att Sverige ska vara ett föregångsland. Lyssnar man på Reinfeldt andra gånger är det svårt att få ihop det. I regeringsförklaringen sade Reinfeldt att tidigare aviserade åtgärder för klimatet skulle räcka. Inga nya initiativ är alltså att vänta. På vilket sätt är det att ta på sig ledartröjan, som regeringen brukar uttrycka det? På vilket sätt är Sverige en föregångare när regeringen planerar att sälja bort delar av de intjänade utsläppsminskningarna? Herr talman! En av de frågor som tas upp i betänkandet är hur höga utsläppsmål vi ska ha i Sverige och i EU. Vi socialdemokrater har tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet drivit på för att regeringen ska gå före och höja EU:s ambitioner eftersom vi tycker att EU kan kosta på sig att gå före. Vi tror inte, som regeringen, att det är en smart strategi från EU att gå in med lägre ambitioner för att pressa fram åtaganden från andra länder. Regeringen pratar om förtroendet mellan rika och fattiga länder. Vi kan nog konstatera att det inte byggs med den strategi som EU hittills har haft utan förtroendet skapas just av att vi går före. Det har regeringen inte velat arbeta för. En annan fråga som tas upp är var utsläppsminskningarna ska ske - om de ska göras i Sverige eller i andra delar av världen. Vi hävdar med envishet att Sverige och andra västländer har ett stort ansvar för utsläppen av växthusgaser och att det är rimligt att vi tar det ansvaret och ställer om här hemma. Det utesluter inte att vi gör investeringar i andra länder, tvärtom. Vi vill arbeta för att de länder som nu har växande ekonomier får del av den nya teknik som utvecklas och för att utsläppsökningarna från dessa länder bromsas. Men det ska inte ske på ett sådant sätt att vi tillgodoräknar oss utsläppsminskningarna i Sverige. Det ska ske utöver våra egna åtaganden. Regeringen brukar säga att det är mycket mer effektivt att göra utsläppsminskningar i andra länder - mer pang för pengarna. När man läser den rapport som Riksrevisionen nyligen släppte kan man faktiskt tvivla på det. Regeringens strategi handlar om att köpa upp CDM-krediter, men Riksrevisionen visar i sin granskning att målen är otydliga och att uppföljningar inte har gjorts som de ska. Vi vet således inte vilken nytta köpen av CDM-krediter ger. Något annat som också är intressant utifrån regeringens strategi för att minska utsläppen är hur det går ihop med det mer långsiktiga målet att Sverige ska vara fossilfritt år 2050. För mig och oss socialdemokrater är det självklart att betrakta det som ett mål för en omställning av Sverige. Men är det det med regeringens politik? Betyder visionen till 2050 att Sverige kan fortsätta med en del utsläpp bara vi köper oss fria med CDM-krediter? Det skulle vara intressant att få svar på. Om regeringen har samma ambition som vi, att Sverige ska vara fossilfritt år 2050 behöver man ändra strategi. När tänker man göra det? Herr talman! Trots att den politiska ambitionen måste vara att förhindra klimatkrisen så gott det går måste vi också ha en beredskap för konsekvenserna. Vi vet att ett sådant arbete sker, men vi menar att det måste finnas en tydligare ansvarsfördelning för klimatanpassningsarbetet. En nationell strategi behöver tas fram och arbetet måste ha en tydlig ledning och genomsyra hela samhället. Herr talman! Till sist vill jag säga något om tillväxten och konsumtionen. Sverige har en väldigt hög tillväxt. Reinfeldt och Borg är glada, så klart. Den ekonomiska tillväxten framstår som det enda, eller åtminstone det bästa, kvittot på en framgångsrik politik. Jag tror att vi måste ställa oss frågan vilket pris vi kan få betala för den ekonomiska expansionen om vi bortser från andra saker, som våra ekosystem eller utsläpp eller, för den delen, människors sociala situation och hur människor mår. Vi är naturligtvis alla glada över att ekonomin nu återhämtar sig, men vi vet ju också att den är beroende av tillgången på billig energi och att den drivs av konsumtion som inte alltid gynnar de mål vi sätter upp i klimatpolitiken och i miljöpolitiken i stort. Vi socialdemokrater lyckades under vår regeringstid minska utsläppen av växthusgaser samtidigt som vi hade ekonomisk tillväxt. Det kan göras, men då måste vi också ha en mycket mer offensiv klimatpolitik. Vi kommer inte undan frågan: Hur länge är det möjligt att fortsätta expandera ekonomin inom ekologins givna gränser? Det är något för alla oss i den här kammaren att fundera över. (Applåder) I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Helén Pettersson i Umeå och Suzanne Svensson (alla S). 0114869877121 GY01MJU12 N 2011-03-04 06:59:39 276400 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0966/#anf99