2442944 GY0960 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:60 Onsdagen den 16 februari 2010/11 60 2011-02-16 00:00:00 På väg mot en inre marknadsakt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 3F8D19C0-527B-4867-857B-CC0EF4981C16 109 KENT PERSSON (V) V Fru talman! Dagens debatt handlar om EU-kommissionens meddelande och den svenska ståndpunkten under rubriken På väg mot en inre marknadsakt . Att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi låter spännande på många sätt. Jag blev väldigt fundersam när jag började titta närmare på vad som egentligen menas med en social marknadsekonomi. Vad gömmer sig egentligen bakom EU:s nya riktlinjer som ska lösa de utmaningar som vi står inför? Jag tänker på klimatutmaningarna, globaliseringen, den demografiska utvecklingen och finanskrisen. Det är med stort intresse jag har granskat förslagen. De 50 förslag som finns i det här meddelandet är mer eller mindre tydliga. Alldeles som Maria Wetterstrand har jag svårt att begripa mig på en del av det här och hur det ska lösa den problematik som vi står inför. EU:s hårda kärna består av fyra rättigheter. Det handlar om fri rörlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Det är det som är grunden. EU-kommissionen skriver också i sitt utkast följande: "Önskan att vara tillsammans underbyggs och befästs av ett mervärde av att vara tillsammans: Det var och förblir än i dag ambitionen med den stora gemensamma europeiska marknaden." Det är en sammanfattning, med tanke på vad man har sagt. Vad är då resultatet av de här åren från att Romfördraget undertecknades 1957? Var det räddaren i nöden när finanskrisen slog till? Hur ser det ut egentligen? Det är en berättigad fråga. Hur ska man annars tolka att Mario Monti fick i uppdrag från EU-kommissionen att ta fram en rapport om en nystart av den inre marknaden? I den här rapporten är det ganska intressant att läsa att den inre marknaden är mindre populär än någonsin hos befolkningen i EU. Det är väl ändå ett understatement om något. Det behövs en ny strategi som syftar till att skydda den inre marknaden från risken för ekonomisk nationalism. Det är väsentliga frågor som tas upp här. Men i förslagen finns det ingenting som tyder på att man har åtgärder som ska motverka ekonomisk nationalism. Snarare är det tvärtom så att man fortfarande bejakar jordbrukspolitikens utformning och fiskeripolitiken som Maria Wetterstrand var inne på, den som är så förödande för framför allt länderna i Afrika, där man fiskar ut och där det inte kommer befolkningen till godo. Det är en svaghet i den svenska politiken att inte aktivt driva på i den delen. Vad menas egentligen? Vad är grunden när vi pratar om frihandel? Det måste ändå vara på lika villkor. Det finns inte med här. Man pratar i allmänna ordalag, men konkreta åtgärder lyser med sin frånvaro. Europaparlamentet skriver i sin rapport som kom 2010 att den inre marknadsintegrationen inte är en oåterkallelig process och att den inre marknadens fortsatta existens inte ska tas för given. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt att det kommer så pass klara och tydliga signaler på att det är någonting som är grundläggande fel inom EU. Det bottnar givetvis i att arbetslösheten och därmed utanförskapet har ökat genom EU med social oro som följd. Det kan vi se många och tydliga exempel på. De som är mest utsatta i dag är romerna i många av de europeiska länderna. Fru talman! Social marknadsekonomi låter ju så vackert egentligen. Men vi ska komma ihåg en sak: Redan 1957 skrevs den sociala marknadsekonomin in i det dåvarande EG:s konstitutionella grund. Hela utvecklingen från EG till EU och euron bygger på den tanken. Men man har inte fullföljt tanken med den sociala marknadsekonomin. Den är egentligen utformad av Adam Smith. Där slår man fast arbetsmarknadens parters rättigheter på ett klart och tydligt sätt. Det finns inte med här över huvud taget. Det har blivit marknadsliberalism som har utformats. Detta har lett till den utvecklingen i stället. För att få en verklig förändring måste det finnas en social agenda eller ett socialt protokoll för EU. Då krävs det åtminstone att man skriver in det. Man borde ha skrivit in det och tydligt pekat inte bara på individuella rättigheter utan på vikten av kollektiva och sociala rättigheter. Det är väldigt lätt att prata om de fackliga rättigheterna. Men de fyra arbetsrättsliga domar som har kommit från EG-domstolen har i samtliga fall gått emot arbetstagarna och i samtliga fall varit för företagen. Resultatet innebär sammanfattningsvis när det gäller de arbetsdomar som har kommit att minimilöner är tillåtna i annat land. Då får vi en situation där vi har olika villkor på arbetsmarknaden här i Sverige. Vi har de svenska fackliga rättigheterna som har förhandlats fram, och vi har utländska företag med sina anställda som har helt andra regler. Vi får alltså en utveckling som leder till social dumpning. Det är inte att undra på att det blir social oro. Detta visar också på svårigheterna med hela EU-samarbetet och den hårda kärnan. Man hänvisar hela tiden i EG-domstolen till de fyra rättigheterna när man dömer i arbetsmarknadstvister. Regeringens ord om att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska bevaras och försvaras är tomma ord. De har ingenting i realiteten. Att EU säger att det är viktigt att förstärka arbetstagarnas rättigheter är också tomma ord och läpparnas bekännelse. I realiteten är det på det sättet att EG-domstolen dömer utifrån fyra rättigheter. Jag vill se en mycket tuffare hållning från den svenska regeringen när det gäller arbetsrätten och att försvara den modellen, så att vi inte får social dumpning och förstärker den sociala oron runt om i världen. Man måste också se bristerna när det gäller klimatpolitiken. Regeringen och riksdagen har slagit fast 2020-principerna. Jag och Vänsterpartiet tycker att man borde ha varit lite tuffare. Det rimmar väldigt dåligt med subventionerna till kolgruvor ute i Europa, till forskning om risker med CCS-politiken och till satsningar på forskning och utveckling av ny kärnkraft i Europa. Vi vänder oss emot den typen av satsningar. När det gäller CCS-satsningar får faktiskt företagen stå för det. Det är inte rimligt att skattebetalarnas pengar ska gå till den typen av forskning, som dessutom också är oerhört riskfylld. Fru talman! Jag yrkar bifall till den gemensamma reservationen som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har. 0124035957411 GY01NU10 N 2011-02-17 11:11:49 275792 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0960/#anf109