2411069 GY0930 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:30 Onsdagen den 8 december 2010/11 30 2010-12-08 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 107A8BFE-2E77-4257-985C-69AD045BB10E 8 ULLA ANDERSSON (V) V Herr talman! Före mig i denna talarstol stod en partirepresentant som gör det enkelt för sig och målar världen i svart och vitt och där enfalden har blivit den enda vägens politik. Det är enkelt och fegt att alltid slå nedåt, och det krävs mod att slå uppåt. Det modet saknar Sverigedemokraterna. Runt omkring oss ser vi hur fler och fler människor får sina liv sönderslagna av krisen. Land efter land tvingas ned på knä, och IMF får sätta dagordningen för allt fler länder och människor. En del vill få oss att tro att krisen i EU-länderna enbart handlar om att enskilda länder har misskött sin ekonomi. Det är ett sätt att dra blicken från de två grundläggande problemen - en finansiell sektor som tillåtits bli ohälsosamt stor och ett valutaexperiment i stor skala som gjort det mycket svårare att hantera kriser. Det går inte att komma ifrån att EMU-projektet sjösattes trots varningar från både vänster och höger om att kriser slår olika i olika länder och att en centralisering gör EMU ineffektivt, klumpigt och asocialt, vilket vi ser i dag. Det vi ser är konsekvenserna av högerpolitiken i Europa där de nyliberala favoriterna har fallit hårdast. Irlands banksektor är sex och en halv gånger större än deras bnp, och Islands var ungefär i samma storleksordning. Bara under 2010 har den irländska staten tillfört ca 285 miljarder kronor av de irländska skattebetalarnas pengar för att rädda bankerna. Spaniens banksektor är ungefär tre och en halv gånger större än deras bnp. Samma förhållande råder i Sveriges banksektor. Även här tilläts finanssektorn växa utan någon fungerande översyn, och hushållens skuldsättning har växt sig större år efter år. Samtidigt ser vi att klassklyftorna blir allt större, och vi blir alltmer lika länder omkring oss även i det hänseendet. Det behövs en mycket skarpare reglering av finansmarknaderna. Framför allt handlar det om bankers storlek. De får inte växa sig så stora att det blir too big to fail, det vill säga för stora för att gå omkull. När land efter land går in och räddar banker skickar det en signal till investerare och ägare att oavsett hur de beter sig står skattebetalarna alltid för förlusten. Resultatet är att förlusterna socialiseras och vinsterna privatiseras. Det i sig leder till att storbankerna får konkurrensfördelar och växer sig ännu större. Avregleringar, privatiseringar och en tilltro till att marknaden sköter sig bäst själv har varit den ledande principen för den ekonomiska politiken under lång tid, pådriven av högerkrafter och ledande ekonomer. Nyliberalismens offer har blivit många, och ansvariga borde fråntas möjligheten till samhällsinflytande för all framtid. Det grundläggande problemet i många av euroländerna är bytesbalansunderskotten. De döljs av att Tyskland har stora överskott i sin bytesbalans, men länder som Portugal och Spanien har helt enkelt inte den konkurrenskraft som behövs för att exportera med dagens eurokurser. Varje gång ett räddningspaket sätts in, och eurokursen förstärks av ett tillfälligt ökat förtroende för EMU-ländernas ekonomi, får deras exportsektor det svårare. Hittills har nyheterna om underskotten i olika länders statsbudgetar trängt undan de här problemen från förstasidorna. Bytesbalansunderskotten är det grundläggande strukturella problemet i euroländernas kris, och det behöver synliggöras. Krisen hade kunnat bemötas mycket effektivare om obalanserna mellan EMU-länderna hade kunnat justeras via flexibla växelkurser och penningpolitiska åtgärder anpassade efter läget i respektive land. Länder som Irland och Spanien hade behövt kyla av ekonomin för länge sedan genom en räntehöjning, men eftersom de är med i EMU saknar de det verktyget. I stället tvingas de att sänka löner eller ställa in viktiga investeringar vilket sänker den inhemska efterfrågan ytterligare. I Tyskland har nu de stora tidningarna börjat prata om att lämna euron eller dela upp euron i olika delar - en med fast växelkurs och en med flytande. Låt oss konstatera att EMU är ett enormt misslyckande. Det var en centralisering för centraliseringens egen skull, ett farligt ekonomiskt spel för att till varje pris bygga en stat i toppen av EU-länderna. Många människor runt om i Europa betalar nu priset för all centralisering och för finanskrisen. 23 miljoner européer är arbetslösa. Över hälften av EU:s medlemsländer har genomfört eller planerar nedskärningar i den offentliga sektorn. I sju länder minskar antalet anställda. Nästa år kommer elva länder att frysa eller sänka lönerna för de anställda. Europeiska federationen för offentliganställdas förbund varnar för att åtstramningar minskar den ekonomiska aktiviteten och för att konjunkturen faller igen. De föreslår även att ekonomiska stimulanser ska finansieras med en skatt på finansiella transaktioner. I Sverige pratas det om att det går så bra. Men kan man egentligen säga det när vi har skyhög arbetslöshet? Det finns 24 gånger fler arbetssökande än det finns anmälda platser. 29 000 lediga jobb ska delas av 400 000 arbetslösa. Om det saknas 370 000 jobb borde debatten handla om det och inte om huruvida de arbetslösa söker tillräckligt med jobb eller hur låg ersättningen ska vara för att den arbetslösa ska skärpa sig. Är det inte dags att erkänna att hur många coacher som än sätts in är det bristen på jobb som är problemet? Vi har en strukturell arbetslöshet. Vi har en arbetslöshet som inte är ett individuellt problem och därför inte ska hanteras som ett sådant. Regeringen räknar med att full sysselsättning ska nås 2014. Det innebär enligt budgetpropositionen att arbetslösheten ligger på 6 procent. Vi ska alltså ha fortsatt massarbetslöshet även i högkonjunkturen. Enligt regeringen går det bra - men inte för de arbetslösa. Nu är 15 000 människor - snart 40 000 - i fas 3, en form av modernt moderat slaveri. Företagen får betalt för att ta emot arbetskraft som tvingas leva på nudlar - mer räcker inte ersättningen till. Knappt 30 kronor i timmen får de betalt. De arbetslösas rättigheter är som bortblåsta. De är livegna och utlämnade till borgerlig välvilja. Det är den moderna arbetsmarknadspolitiken. Men bra går det, utom för dem i fas 3. Går det så bra när tågen inte går, när människor får planera om sina liv eftersom de inte vet hur många timmar tågen ska vara försenade eller om de ens ska gå? Allt fler tar bilen i det hala väglaget och utsläppen ökar. I det borgerliga Sverige där miljövänliga investeringar uteblir går det bra, men inte för miljön eller tågresenärerna. Går det så bra när hundratusentals unga är bostadslösa och när studenternas ekonomi är sämre än vad som kan kallas skälig levnadsnivå? Går det så bra när kvinnornas ekonomi halkar ännu mer efter männens i stället för att knappa in? Välfärdslandet Sverige ger vart tionde barn så dåliga ekonomiska villkor att de lever under fattigdomsgränsen. Det gäller nästan vartannat barn till utlandsfödda föräldrar. Bra går det tydligen, men inte för barnen. Nära 150 000 människor lever under hot om utförsäkring - 42 000 bara i år. Det är inte enbart de som drabbas utan även deras anhöriga. Barn får se sina föräldrar brytas ned. Borgs stupstock - det är han som har infört den - har orsakat oerhört många människors lidande och oro. Borg ville ha in 24 miljarder till skattesänkningar genom besparingar på sjuka. Bra går det för skattesänkningarna, men inte för de sjuka. Det kunde ha varit annorlunda. Det rödgröna budgetförslaget är ett förslag för mer jämlikhet. Det innehåller 100 000 fler jobb och utbildningsplatser. Det innehåller höjda studiebidrag och en stor satsning på utbildningsplatser. Det innehåller ett investeringsstöd för byggande av nya hyresrätter. Det innehåller en rejäl satsning på ökat banunderhåll och ett utbyggt järnvägsnät. Ekonomin kunde ha stärkts för ensamstående föräldrar och barnfattigdomen kunde ha sjunkit. Barnens framtid hade varit ljusare eftersom de anställda i förskola och skola hade haft mer tid för varje barn. Stressen hade varit mindre eftersom barngruppernas storlek hade minskat. Sjuka människor kunde ha tillåtits vara sjuka och få både rehabilitering och sjukersättning. Det är vad den rödgröna budgeten föreslår. Det är ett förslag som hade stärkt samhällsutvecklingen och livet för det stora flertalet. Det kunde ha gått bra på riktigt. Den rödgröna budgeten har förslag som skulle ta oss framåt. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3. (Applåder) 0628190530410 GY01FiU1 N 2010-12-10 20:43:41 272869 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0930/#anf8