<anforande>
<dok_hangar_id>2379290</dok_hangar_id>
<dok_id>GY0920</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:20 Onsdagen den 24 november</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>20</dok_nummer>
<dok_datum>2010-11-24 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utlåtande över Vitbok om försäkringsgarantisystem</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>5C1A8FD7-D4FA-4C3A-8A94-E80CDC9B89E3</anforande_id>
<anforande_nummer>5</anforande_nummer>
<talare>BO BERNHARDSSON (S) replik</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Om det finns marknader och företag som lurar skjortan av kunderna vill det till andra typer av regleringar och politiska insatser, kanske till och med mer långtgående än de här, som ju innebär att om man lurar skjortan av kunderna lyfter politikerna av kostnaderna för risktagandet, så att man kan fortsätta att lura skjortan av kunderna ganska riskfritt. Det är ju någon annan, det vill säga konsumenterna, försäkringstagarna eller ytterst skattebetalarna, som betalar. 
Jag hävdar inte heller att det finns ett enkelt svar på detta. Det finns ett konsumentintresse som är starkt, men jag hävdar att det är ganska tvivelaktigt att rusa i väg i den här riktningen, för det finns en risk för att man faktiskt förvärrar obalansen på marknaden mellan ansvarstagande och risktagande.
</anforandetext>
<intressent_id>0701525641715</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01FiU14</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-12-10 17:18:34</systemdatum>
<systemnyckel>272181</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY0920/#anf5</protokoll_url_www>
</anforande>
