2703561 GY09120 Riksdagens protokoll 2010/11:120 Tisdagen den 21 juni 2010/11 120 2011-06-21 00:00:00 Säkerheten i svenska kärnkraftsreaktorer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 20694401-6AF8-4321-AD19-CBDCB41448E7 45 JAN LINDHOLM (MP) MP Herr talman! Först vill jag bara påpeka, för att det inte ska vara något missförstånd efter den här debatten, att Miljöpartiet aldrig har påstått att det skulle finnas någon problemfri energiförsörjning. Vi har aldrig påstått det, Eva Flyborg. Det är en intressant information vi har fått från debatten, och det borde elkonsumenterna vara lite oroliga för. Man kunde sammanfatta Mats Odells anförande som: Hur farlig kärnkraften än är ska den vara kvar. Men i det andra replikskiftet kom den tydliga signalen: Om en reaktor inte uppfyller säkerhetskraven och det inte går att åtgärda ska den stängas. Det är den tydliga signalen, som vi också hört från Cecilie Tenfjord-Toftby: Säkerheten går först, och i så fall ska den stängas. Frågan är då: Vad har regeringen för politik för att klara energiförsörjningen? Det kan faktiskt hända att de inte klarar testen. Det kan hända att företagen inte anser att det finns ekonomiskt utrymme att göra de nödvändiga investeringarna. Det behöver inte vara så att det tekniskt inte är möjligt. Kommer regeringen då att tillskjuta några ekonomiska medel för att klara energiförsörjningen? Ni är skyldiga konsumenterna svaret på frågan: Har ni någon plan för att klara svensk elförsörjning utan kärnkraft? Vi har sedan lång tid tillbaka, ända sedan Miljöpartiet bildades, en politik för det. Det ställdes här en fråga från Erik A Eriksson - det kanske inte var han - varför man inte stänger av alla kärnkraftverk. Vi har haft den politiken från början. Vi har en politik för hur man ska ersätta kärnkraften med långsiktigt hållbar energi. Jag hoppas att få ett svar på frågan: Vad har ni för plan för det? Frågan om säkerheten för de tio kärnreaktorer som är i drift i Sverige har aktualiserats genom motionen som vi behandlar i dag med anledning av den tragiska olyckan i Fukushima Daiichi som inträffade den 12 mars i år. Det är inte så att vi miljöpartister oroar oss för att Sverige ska drabbas av en kraftig jordbävning som raserar de tio reaktorer vi har eller att en tsunami skulle drabba Ringhals med kanske 15-20 meter höga vågor, även om en sådan händelse inte helt och hållet ska uteslutas. Nej, orsaken till vårt intresse bottnar bland annat i det faktum att varje gång en allvarlig händelse har inträffat i någon av alla de anläggningar som kärnkraften består av är det en händelse som i princip var otänkbar innan den inträffade. Just detta faktum, att det som inte kan hända händer inom kärnkraftsindustrin, gör att grunden för säkerheten verkligen kan ifrågasättas. Ett återkommande inslag i tillbud och olyckor inom kärnkraftsindustrin är att elförsörjningen till vitala styrenheter slås ut. Trots hängslen och livremmar i många lager i form av reservsystem, på reservsystem, på reservsystem tycks sätten på vilka elförsörjningen kan slås ut aldrig ta slut. Hur många gånger anser ni att det otänkbara ska få inträffa? År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada med en partiell härdsmälta som resultat. År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kyshtym i Ural i Ryssland. År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning - det som numera heter Sellafield - som innebar att stora områden kontaminerades. År 1977 inträffade en kortslutning i två högspänningsledningar i kärnkraftverket i Gundremmingen i Tyskland med konsekvens att en hel reaktor står fylld med kraftigt radioaktivt vatten. År 1979 skedde olyckan i Three Mile Island utanför Harrisburg i USA. Det resulterade även där i en partiell härdsmälta, och utsläppen uppges ha blivit små men inte obetydliga. År 1986 skedde olyckan i Tjernobyl, en av de hittills allvarligaste olyckorna i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande och torde pågå under överskådlig tid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete på grund av strålningsnivåer som gjorde att många arbetsuppgifter endast kunde utföras under några få minuter innan arbetaren hade utsatts för en livstids strålningsdos. År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i bränslefabriken Tokaimura som ledde till mycket stora utsläpp. År 2005 läckte 20 ton plutonium- och uranhaltig syra ut från Thorp, som är en upparbetningsanläggning inom Sellafieldkomplexet. Efter några års reparationsarbete startade man åter anläggningen. I februari i år läckte ytterligare 500 000 liter radioaktiv vätska ut från anläggningen, enligt de ansvariga myndigheterna. År 2006 var en reaktor i Forsmark strömlös i 22 minuter. Många internationella bedömare anser att Forsmark då var mycket nära ett okontrollerat förlopp som kunde ha slutat i en härdsmälta. Den 12 mars i år exploderade alltså en reaktor i Fukushima i Japan, vilket är den direkta orsaken till att vi står här i dag, herr talman. Totalt har fyra reaktorer i Fukushima skadats, och ytterligare två reaktorer ingår i anläggningen. Det är fortfarande för tidigt att uttala sig om konsekvenserna, anser jag i alla fall, men ingen olycka har såvitt vi vet från tidigare haft en sådan omfattning som denna. Att en av reaktorerna har drabbats av en total härdsmälta torde vara helt klarlagt, och hur omfattande skadorna på de övriga fyra reaktorernas härdar är får framtiden utvisa. Man har redan genom mätningar konstaterat att 4 956 arbetare som har deltagit i räddningsarbetet i Fukushima har fått i sig radioaktivt damm eller partiklar som innebär att de går omkring och ständigt bestrålar sina egna vävnader inifrån. Då ska ni veta att man ändå bara har hunnit mäta 10 procent av alla de tiotusentals som deltar i räddningsinsatserna. Jag säger detta därför att jag tycker att det i denna debatt har framstått som att risken med kärnkraft är liten. Av de olyckor som jag har räknat upp känner de flesta människor bara till tre, möjligen fyra. Ändå är det långt ifrån alla inträffade olyckor som jag har räknat upp. Förutom de uppräknade har kärnkraftsindustrin drabbats av ytterligare ett hundratal större olyckor. Alla olyckor är unika, ska ni veta, och varje reaktor är på något sätt en unik konstruktion. Det är svårt att ta erfarenheter med sig från en olycka till en annan. Nu handlar näringsutskottets betänkande 26 om säkerhet i svenska reaktorer och inte om den globala kärnkraftens säkerhet, herr talman. Men regelverken för kärnkraftsteknik är i huvudsak internationella. Övervakningen är också en internationell fråga i huvudsak. Därför tycker jag att man verkligen kan ställa sig frågan om en så begränsad säkerhetsanalys är tillräcklig. Om man tar ett mer vardagligt och överblickbart exempel: Anser ni att det är meningsfullt att göra en säkerhetsanalys enbart på bilens ratt, bilens kaross eller bilens motor om man sysslar med trafiksäkerhet? Nej, självfallet gör vi en säkerhetsanalys på hela fordonet och hela trafikapparaten innan vi är nöjda med säkerheten. För konsumentprodukter talar man till och med om livscykelanalyser. Borde det då inte vara lika självklart att kärnkraftens säkerhetstänkande ska omfatta hela kedjan, från råvaran till den slutliga deponin? Att jag i min uppräkning av olyckor valde att ta med en explosion i en rysk upparbetningsanläggning beror på att man på Vattenfalls hemsida kan läsa att 20 procent av det bränsle Vattenfall använder är upparbetat uran från Ryssland. Detta använder man sedan som ett argument för att man inte anser sig behöva ta något ansvar för de vedervärdiga förhållandena vid rysk uranbrytning. Det har ju redan haft en annan funktion innan dess. Jag valde att ta upp Thorp i uppräkningen. Det beror inte enbart på att jag har deltagit i en inspektion av den anläggningen för några år sedan, utan jag tog med den i första hand på grund av att det finns MOX-bränsle i Sverige som har sitt ursprung därifrån och som är avsett att testköras i Oskarshamn. Det hänger ihop, som ni ser. Det finns bedömare som anser att just det faktum att reaktor tre i Fukushima var laddad med MOX-bränsle innebär att man i framtiden kan konstatera att denna olycka i framtiden kommer att få betydligt större konsekvenser än olyckan i Tjernobyl. Det beror bland annat just på den högre plutoniumhalt i reaktorn som ett sådant bränsle innebär. Då ska man komma ihåg att det fortfarande, efter 25 år, är oerhört stora arealer i Ukraina och även i Vitryssland som är så förorenade att man inte kan använda dem för livsmedelsproduktion. Man måste se vad det handlar om i risk - vatten och mat. Vindriktningen från Fukushima driver ut det radioaktiva molnet över Stilla havet. Uppenbarligen har det nu nått USA, där man har uppmätt regn med 300 gånger högre strålningsnivåer än normalt, kraftigt förhöjd aktivitet i marken och 18 gånger högre strålningsnivå i viss mjölkproduktion. Alla utsläpp sprider sig över hela planeten; det är ingen som förblir opåverkad. Ett annat motiv till att omnämna den engelska anläggningen är att den brittiska regeringen för ett par veckor sedan beslutade att utesluta just denna anläggning, det vill säga Thorp, från det omtalade stresstestprogrammet. Herr talman! Vi har konstaterat att vi inte har någon egen industri som kan hantera kärnkraftsfrågor. Vi inser i stället att det handlar om en global industri där många länder måste samverka både när det gäller teknikutveckling och kompetensutveckling och föreskrifter. Vi ser vilka enorma risker som är förknippade med brister, både tekniska och sådana som gäller föreskrifter. Då borde man enligt mitt förmenande ställa sig frågan om riskerna är rimliga. Herr talman! När utskottsmajoriteten avfärdar Miljöpartiets i mitt tycke mycket modesta förslag lutar man sig mot en märklig argumentation. När riksdagen för nästan exakt ett år sedan beslutade om regler för generationsskifte i kärnkraften ingick i paketet ett bemyndigande till regeringen. Det innebar att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag till regler som skulle säkerställa att varken direkta eller indirekta statliga subventioner skulle ges till kärnkraftsindustrin. Trots att de berörda ministrarna ofta upprepar att stöd självfallet inte ska förekomma och att kärnkraften ska leva på egna meriter har ingenting hänt på ett år. Något förslag på hur statligt stöd eller statliga subventioner ska kunna undvikas verkar vi inte få se här i riksdagen. Vidare förbjuder regeringens stolthet dem att erkänna att om en olycka av den storlek som nu har inträffat i Fukushima hade inträffat i Sverige hade det så kallade obegränsade ansvaret för industrin, som regeringen är så stolt över att ha infört, inneburit att svenska skattebetalare hade fått stå för över 90 procent av kostnaderna. Dessutom gäller faktiskt inte den lag som regeringen och ni i utskottet lutar er mot. Riksdagens borgerliga partier som då, för ett år sedan, hade egen majoritet vågade inte ta på sig ansvaret att besluta när lagen skulle träda i kraft, utan de överlät det åt sin regering. Och regeringen har inte klarat av att se till att lagen har börjat gälla. När regeringspartierna i betänkandetexten skriver att det inte finns anledning att mot bakgrund av olyckan i Fukushima Daiichi rusa åstad och närmast panikartat besluta om radikala förändringar av energipolitikens inriktning undrar man vilket Sverige regeringen lever i. Vi har haft en folkomröstning i det här landet där vi med stor majoritet har fastslagit att kärnkraft som energikälla är en parentes. Sedan har högerregeringen tämligen panikartat gjort en energiuppgörelse som inte är blocköverskridande - och alltså inte särskilt långsiktig - där man tilllåter att denna parentes förlängs och sträcks ut i tiden under vissa, som regeringen själv hävdar och trycker på, mycket tuffa villkor. Det ändrar inte på det faktum att kärnkraft är en parentes, herr talman. Det är regeringen som agerar panikartat - det ser vi tydligast i att de lagar man drev igenom under den mandatperiod när man hade egen majoritet ännu inte har börjat gälla. Orsaken till det är att lagarna var panikartat och oerhört dåligt beredda. Det innebär stora problem för regeringen att få denna lagstiftning funktionsduglig. Energipolitik är för viktig för att den ska få ryckas och slitas sönder så som den ansvarslösa Reinfeldtska ministären har gjort. Vi hade förr - oavsett vad man tycker om denna tidigare politik - en blocköverskridande majoritet bakom en energipolitik som innebar just långsiktighet och stabila villkor. Vi hade det i nästan 30 år. Nu är det ingen som vet vad som egentligen gäller. Det är faktum; i dag vet man inte det. Miljöpartiets förslag till beslut med anledning av olyckan i Fukushima Daiichi innebär i princip att Sverige skulle återgå till att arbeta i den riktning som energipolitiken har haft under mer än 25 år. Man har haft en trygg och blocköverskridande majoritet bakom detta. Det innebär att även den panikartade lagstiftning som högerregeringen genomdrev under förra mandatperioden skulle bli den parentes den borde vara. Herr talman! Vilken trovärdighet har en regering som lutar sig på en myndighet, Strålsäkerhetsmyndigheten, som under hela händelseförloppet sedan den 12 mars förnekat riskerna med olyckan och som lagt all kraft på att förminska själva händelsen? Strålsäkerhetsmyndigheten verkar vara den myndighet bland sina motsvarigheter runt om i världen som har den lägsta kompetensen av alla att bedöma en situation. Jag har tappat räkningen på hur många personer från Strålsäkerhetsmyndigheten som har uttalat sig i medier om hur små konsekvenser olyckan kan ha och hur säker tekniken ändå är. Att regeringspartierna till och med säger nej till förslaget att ta fram en plan för en övergång till en helt förnybar energiförsörjning visar att det bara handlar om prestige och sårad självkänsla hos de borgerliga partierna. Kunskapsläget är ganska bra. Vi vet vilken väg vi måste gå. Vi vet vilka beslut vi måste fatta. Vi vet till och med att ju tidigare vi startar det arbetet, desto mindre problematiskt blir det. Det finns till och med en global koncensus om detta. Varför då säga nej? Herr talman! Det handlar naturligtvis bara om det sämsta inom politiken. Det handlar om att regeringen tror sig tappa ansiktet mindre genom stoiskhet än genom att erkänna att det är en dålig politik. Blind av prestige rusar vår regering rakt in i väggen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och reservation 3. Jag vill avsluta med att bemöta ett räkneexempel från Mats Odell. Det var rätt intressant att höra att en installerad vindkraftskapacitet på 9 000 megawatt skulle vara nödvändig för att ersätta de fyra reaktorer som Mats Odell är orolig för ska stängas ned. Han sade också att det skulle kosta elkonsumenterna mycket pengar. Det skulle kosta 130 miljarder att bygga dem. Men då glömmer Mats Odell att fortsätta resonemanget. Vi pratar om framtiden. Vad kostar det att bygga motsvarande kärnkraftverk? Ska man använda den prislapp som regeringen lutar sig mot och som inte har med verkligheten att göra, nämligen 60 miljarder för en reaktor, handlar det om 240 miljarder i stället för 130. Ska man använda den som marknaden anger före olyckan i Fukushima, det vill säga 100 miljarder för en sådan här reaktor som naturligtvis kommer att bli dyrare, hamnar man på 400 miljarder. Det är alltså en investeringsnivå på 240-400 miljarder i stället för 130. Mats Odell förespråkar alltså en dubblering eller kanske en fyrdubbling av investeringskostnaderna för att ersätta de här reaktorerna jämfört med Miljöpartiets förslag. Det är vi som för lågprislinjen, och det ser hela världen i dag. Forskare över hela världen ser att de alternativa energikällorna är billigare både när det gäller investeringar och när det gäller driftskostnader. I detta anförande instämde Lise Nordin (MP). 0641486384014 GY01NU26 N 2011-09-13 10:29:00 283162 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09120/#anf45