<anforande>
<dok_hangar_id>2703561</dok_hangar_id>
<dok_id>GY09120</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2010/11:120 Tisdagen den 21 juni</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>120</dok_nummer>
<dok_datum>2011-06-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Anmälningsplikt vid idrottsarrangemang</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>AA8E04D7-5468-4E2B-B2D8-897D5CCC5A26</anforande_id>
<anforande_nummer>169</anforande_nummer>
<talare>HELENA BOUVENG (M)</talare>
<parti>M</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Så var det dags igen. Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet använt sig av det så kallade utskottsinitiativet, ett verktyg som vi som riksdagsledamöter har, som vi hörde i den tidigare debatten, rätt att använda oss av, men verktyget ska hanteras varsamt och med försiktighet. Det verkar inte vara något som den rödgröna oppositionen tar hänsyn till. Det är ett verktyg som i grunden kommit ur att riksdagen ska kunna hjälpa regeringen om småfel har begåtts men framför allt när det krävs snabba beslut vid stora faror, epidemier eller dylikt. 
Förra gången det begav sig i justitieutskottet var det beträffande nedläggning av fyra tingsrätter, fyra tingsrätter som fortsatt är kvar även om utskottsinitiativet inte fick gehör i kammaren. Dagen efter gick det att läsa i Smålandstidningarna att nu var det kört för Eksjö tingsrätt, enligt den miljöpartistiska riksdagsledamoten. Tänk så fel det kan bli! Det tyder väl ändå på att det inte är alla som har riktigt koll på vad utskottsinitiativ innebär och när det ska användas.
I dag, herr talman, gör man ett nytt försök och då beträffande anmälningsplikten, som innebär att de personer som fått tillträdesförbud eller blivit dömda för våldsbrott eller för ordningsstörningar i samband med idrottsevenemang ska kunna tvingas att anmäla sig hos polisen då matchen går av stapeln så att dessa omöjligt ska kunna ta sig in på arenan. Vacker tanke måhända, men det finns en hel del frågor man bör ställa sig först. Är detta verkligen den enda rätta vägen att gå?
Den förra regeringen införde lagen om tillträdesförbud. Den nuvarande regeringen har förbättrat den lagen och bland annat givit polisen möjlighet att initiera begäran om att någon ska få förbud att vistas på arenorna. Vi har också kriminaliserat pyroteknik inne på arenan liksom att beträda eller kasta in föremål på planen. Vi har även utökat möjligheten att med buss köra bort stora grupper som stör ordningen.
Herr talman! Det här räcker inte; det är alldeles uppenbart. Det är uppenbart för alla dem som i dag väljer att inte ta med sig sina barn på roliga matcher och föredrar att titta på sportsammandraget framför tv:n i stället. Därför har regeringen tillsatt en nationell samordnare, landshövding Per Unckel, när det gäller att komma till bukt med brottsligheten vid idrottsarrangemang, något som har efterfrågats från idrottens sida.
Huvudfokus i Per Unckels uppdrag är att nå resultat, här och nu. Han har fram till 2013 på sig men har möjlighet att hela tiden lämna in delförslag. Efter samtal med Per Unckel förra veckan vet vi att förslag, idéer och tankar kommer att redovisas redan i höst. Detta kan gälla både lagändringar och ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas. Både min och regeringens inställning är att arbetet måste ske förutsättningslöst där alla stenar måste lyftas på. Här är det många aktörer som är berörda från klubbar och förbund till arenaägare, polisen, kommuner och kollektivtrafiken och självfallet också vi, lagstiftare. Alla har vi olika verktygslådor som vi kan bidra med för att få den helhet som jag tror är absolut nödvändig för att någonsin komma till bukt med brottsligheten runt våra idrottsarrangemang.
En av de viktigaste åtgärderna enligt min mening är att se till att man kan identifiera huliganerna. Åtgärder som här kan krävas är högre kvalitet på övervakningskamerorna, maskeringsförbud, införande av personliga biljetter och slopande av ståplatser, något som nu Hockeyligan siktar på - allt för att förhindra att oönskade personer finns inne på våra arenor. Brottsförebyggande rådet kom med en rapport, 
Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar
. I den har Brå granskat det brittiska arbetet mot huliganism. Där framgår att en av de viktigaste förändringarna var just att ståplatserna försvann och det infördes numrerade sittplatser. Detta minskade bråket betydligt, och arrangörerna hade koll på vilka man hade släppt in. Det har man inte i Sverige i dag, och därför blir det väldigt svårt att ställa ansvariga personer till svars. Kollektiva bestraffningar visar med all tydlighet att allas ansvar leder till ingens ansvar, bråket och våldet har kunnat fortsätta.
Vad gäller tillträdesförbudet tror jag det är viktigt att det kan användas som det var tänkt. Det är klart att det blir verkningslöst om arrangörerna inte kan föra register på personerna som det gäller. Djurgårdens IF begärde, och fick också, dispens från Datainspektionen beträffande begränsningar som personuppgiftslagen ställer upp. Ansökningar likt Djurgårdens kommer med all säkerhet att åtföljas av fler, från andra klubbar, vilket torde undanröja hindret för arrangörerna att ha koll på vilka som faktiskt har tillträdesförbud.
För oss lagstiftare blir det att ta ställning till hur vi kan få en långsiktig och permanent lösning. Dessutom tål tiden för tillträdesförbud att diskuteras. Jag har från flera håll förstått att man anser att ett tillträdesförbud på ett år är alldeles för kort tid. Efter ett år är man åter med i matchen. Skulle tillträdesförbudet sträcka sig över två eller tre år är chanserna större att man lägger av.
Beträffande anmälningsplikt, som i dag diskuteras, säger både jag, utredaren och regeringen att den inte går att utesluta, men det behöver i så fall föregås av en mycket seriös analys. Är det praktiskt genomförbart? Skulle det få någon effekt? Det handlar om ca 150-200 människor som en tid före match, under match och efter match skulle komma att vistas på en polisstation. Hur klarar polisstationerna, speciellt de små, av en sådan hantering?
Det väcker också frågan om detta är förenligt med grundlagen. Lagstiftning som innebär tvång mot enskilda eller inskränkningar av grundlagsskyddade rättigheter får inte hastas fram. Den måste utredas ordentligt och genomgå noggranna avvägningar. Om den nationella samordnaren kommer fram till att det är helt nödvändigt krävs ett stort och genomarbetat underlag.
Den rödgröna oppositionen visar med all tydlighet att respekten för grundlagsskyddade rättigheter inte står speciellt högt i kurs. Man skriver i betänkandet att frågan bör utredas men att en anmälningsplikt ska träda i kraft, och det redan 2012. Detta trots att det bedömts vara mycket svårt att förena anmälningsplikt med bland annat grundlagsfästa rättigheter om rörelsefrihet, europakonventionen och kravet på att åtgärder av detta slag faktiskt ska vara proportionerliga - detta då det kan krävas att polisen frihetsberövar enskilda människor om man antingen inte stannar kvar eller inte kommer dit.
Frågan jag ställer till de rödgröna blir självklart: Vad händer om det inte är förenligt med grundläggande friheter och rättigheter, om det strider mot grundlagen? Går det rent praktiskt ihop? Är det proportionerligt? Är det nödvändigt? Varför begära en utredning när man redan har svaret? Varför begära prioritet endast för en åtgärd i stället för en helhetslösning? Prioriterar man något måste ju något annat stå bakom, och jag undrar vad det kan vara.
Varför är man inte beredd att låta den redan tillsatta samordnaren göra sitt jobb och lägga fram förslag som skapar en helhet gentemot huliganism. I motsats till vad den före detta ordföranden i justitieutskottet påstår, Kerstin Haglö, har Per Unckel ett mycket öppet mandat att utreda, analysera och lägga fram förslag till både åtgärder och lagstiftning där de olika aktörerna tillsammans arbetar fram vad respektive aktör kan bidra med. En enskild åtgärd räcker inte på långa vägar för att fotbolls- och hockeymatcher ska vara fantastiska mötesplatser där vi alla kan känna glädje, trygghet och på ett säkert sätt heja fram vårt lag till matchvinst före, under och efter match.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag avslag på förslagen till beslut i betänkandet och bifall till vår gemensamma reservation.
(Applåder)
I detta anförande instämde Pia Hallström, Krister Hammarbergh, Ulrika Karlsson i Uppsala, Patrick Reslow och Ewa Thalén Finné (alla M).
</anforandetext>
<intressent_id>0729710260118</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01JuU28</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-09-13 10:29:00</systemdatum>
<systemnyckel>283286</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09120/#anf169</protokoll_url_www>
</anforande>
