<anforande>
<dok_hangar_id>2703561</dok_hangar_id>
<dok_id>GY09120</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2010/11:120 Tisdagen den 21 juni</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>120</dok_nummer>
<dok_datum>2011-06-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 14 §) Ramverk för finanspolitiken (forts. FiU42)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>6CB82F44-85EF-4C2C-BFE6-F1F5D1A0C2C1</anforande_id>
<anforande_nummer>105</anforande_nummer>
<talare>TOMMY WAIDELICH (S)</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Herr talman! En viktig erfarenhet av finanskrisen på 90-talet var att det finansiella ramverket behövde förstärkas. Vi såg vad som hände under perioden 91-94 när vi hade en minoritetsregering och när vi fick hoppande majoriteter i utskotten. Det drev på utgifterna.
Det här ledde till en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Centerpartiet om saneringspolitiken. Men det fanns också en del i det hela, förutom besparingar och skattehöjningar, som just handlade om att stärka ramverket. Syftet med det nya ramverket var att långsiktigt stärka budgetdisciplinen.
Då var Moderaterna motståndare till ramverket. Jag välkomnar den omprövning som Moderaterna sedan har gjort när man har anslutit sig till det finansiella ramverket. Däremot gör Moderaterna en vidare tolkning av ramverket än det som var tänkt när det infördes. Så lät det åtminstone om man lyssnade på statsminister Fredrik Reinfeldt i den senaste partiledardebatten. Då hävdade Fredrik Reinfeldt att det finansiella ramverket var till för att underlätta ett minoritetsregerande, alltså för en minoritetsregering utan stöd i riksdagen för sin politik.
I själva verket är utgångspunkten i ramverket regeringsformen 9 kap. 7 §, som säger: Anslag och inkomster får inte användas på annat sätt än vad riksdagen har bestämt. Det är alltså riksdagen som vid alla tillfällen har finansmakten. Detta uttrycktes också tydligt i den proposition som låg till grund för det nya ramverket. Där stod att denna typ av regler är ägnade att förbättra riksdagens kontrollmöjligheter, alltså inte regeringens finansmakt.
Statsbudgeten bestäms av riksdagen i två steg i enlighet med budgetlagen. Först fastställs statens inkomster, ramarna för alla utskott och det samlade utgiftstaket med utgångspunkt i förslagen i regeringens budgetproposition. Därefter fastställs det sakpolitiska innehållet genom de olika anslagen under respektive utskottsbudget. Utskottet kan då fritt ändra på de förslag till fördelning som regeringen lagt fram i sin proposition men kan inte överskrida det utgiftstak för utskottet som riksdagen tidigare slagit fast. På det sättet skapade det nya ramverket ett skydd mot en kostnadsdrivande utskottsbehandling där nya utgifter förs på utan finansiering.
Det är också värt att notera att det statsministern lyft fram i debatten är den borgerliga minoritetsregeringens möjligheter att försvaga intäktssidan i budgeten genom ytterligare ett jobbskatteavdrag. För min del hade statsministerns argumentation varit mer begriplig om det enbart hade handlat om att skydda regeringen från ofinansierade utgiftsökningar. Regelverket har aldrig varit tänkt att möjliggöra för en regering att själv, utan stöd av en riksdagsmajoritet, försvaga statsfinanserna genom skattesänkningar.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att ansvaret för att säkra en majoritet i riksdagen för regeringens förslag alltid ytterst ligger på statsministern. Som statsminister i en minoritetsregering måste man hitta både en parlamentarisk strategi och ett agerande i varje enskild fråga som tryggar regeringens förmåga att regera landet. Endast breda överenskommelser och förhandlingar i sak kan trygga en riksdagsmajoritet. Det finanspolitiska ramverket har aldrig varit tänkt som en räddningsplanka för en minoritetsregering som saknar stöd för sin politik i riksdagen.
Det finanspolitiska ramverket handlar om kontroll av utgifterna. Det finanspolitiska ramverket handlar inte om en svältkur för offentlig sektor. Det är mycket viktigt att komma ihåg det när vi i dag diskuterar det finansiella ramverket, som nu ligger på riksdagens bord.
Med de orden och det medskicket vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Bo Bernhardsson, Monica Green, Pia Nilsson och Marie Nordén (alla S).
</anforandetext>
<intressent_id>0135730306412</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01FiU42</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-09-13 10:29:00</systemdatum>
<systemnyckel>283222</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09120/#anf105</protokoll_url_www>
</anforande>
