<anforande>
<dok_hangar_id>2702767</dok_hangar_id>
<dok_id>GY09116</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2010/11:116 Onsdagen den 15 juni</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>116</dok_nummer>
<dok_datum>2011-06-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 13 §) Arbetsrätt (forts. AU10)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>76FE6402-2C4E-419F-B2EB-B0000B3AFDD0</anforande_id>
<anforande_nummer>175</anforande_nummer>
<talare>ANDERS KARLSSON (S)</talare>
<parti>S</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det som föranleder mig att delta i denna debatt är inte minst mitt stora engagemang för arbetsmarknadspolitik och dess följder på arbetsmarknaden men också att jag som representant i Sveriges riksdag för ganska precis nio år sedan begärde en särskild debatt på arbetsmarknadspolitikens område just om Lavalfrågan. Det är nio år sedan. Det som jag befarade i debatten då den 17 december 2004 håller på att inträda och har inträtt på svensk arbetsmarknad. 
Borgerliga representanter stod och sade till mig att jag överdrev och att det inte var någon fara med detta. Självklart ska svenska kollektivavtal gälla på svensk arbetsmarknad, sade Anders G Högmark i denna kammare. Men vilka kollektivavtal ska gälla? Detta talades det om i replikskiftet mellan Patrik Björck och den moderata företrädaren. Det gjorde tydligen ingenting om den ena byggnadsarbetaren som vi nu talar om mest, och det är där det börjar, har 30 kronor i timmen och den andra kanske på ett ackordsjobb i Stockholm kan tjäna 180-190 kronor i timmen. Det är precis det som är social dumpning. Det är precis det som vi inte ska godkänna. Det är precis det som man har varit överens om inom svensk arbetsrätt och lagstiftning och som parterna har varit överens om. På svensk arbetsmarknad är det parterna som avgör hur det ska vara. Det kom till 1938 i Saltsjöbadsavtalet. Det kom inte till av någon tillfällighet utan av det skälet att staten inte ska lägga sig i lönebildningen. Det ska parterna på arbetsmarknaden göra. Staten ska hålla fingrarna ifrån det. 
I samma debatt kunde man höra Carl B Hamilton säga att vi nog får införa något slags minimilagstiftning i fråga om lönerna, vilket man har i många anglosaxiska stater. Nej, det ska vi inte ha. Eller också kanske man får ha allmängiltiga avtal. Nej, vi ska ha kollektivavtal av svensk modell som innebär att det är parterna på arbetsmarknaden som avgör vilka löner och arbetsvillkor som ska gälla. 
Frånsett det har vi lagar, de så kallade Åmanlagarna från 1970-talet, för att reglera det som man inte tyckte var avtalslämpligt. Det gäller arbetstid och semester. Men många av lagarna är dispositiva därför att det ska finnas möjlighet för parterna på arbetsmarknaden att reglera och justera dem antingen till det bättre eller till och med till det sämre. 
Jag har själv byggnadsarbetarbakgrund. I vårt avtal hade vi i fråga om lagen om anställningsskydd reducerat anställningsskyddet från sex månader till fyra månader därför att vi såg andra viktiga faktorer och därför att byggjobben på den tiden då vi skrev detta avtal växlade och man bytte från företag till företag därför att jobben hela tiden fanns. Sedermera har uppfattningen ändrats bland dessa medlemmar därför att de är lika rädda om sina anställningar som alla andra och vill återgå till den sexmånadersregel som finns. 
Det är det som vi kan kalla godtyckligheten på arbetsmarknaden, och som Patrik Björck, Johan Andersson och andra har beskrivit här tidigare i dag, som vi ska komma ifrån. Det är därför som vi tecknar kollektivavtal, och det är därför som parterna sätter sig ned och kommer överens om vad man vill ha och hur det ska se ut. Då är det ett givande och ett tagande. Det är därför som kollektivavtalen finns. Det är precis så det är. Då sitter man vid förhandlingsbordet och gör upp om detta, och det är det som ska gälla. 
Varför ska inte detta kollektivavtal gälla? Om jag får en kamrat från Danmark, Estland eller något annat land går vi tillsammans och jobbar på arbetsplatsen. Då får han bara 30 spänn, men vi får 190. Det är ett exempel. Varför är det så? Det är klart att det inte ska vara så. 
Därför är denna debatt oerhört viktig. Jag skulle helst vilja yrka bifall till hela den motion som jag har skrivit tillsammans med några andra, men jag yrkar bifall till reservation 2 och ställer mig bakom Johan Anderssons och Patrik Björcks yrkande.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>087735695612</intressent_id>
<rel_dok_id>GY01AU10</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-09-13 10:27:44</systemdatum>
<systemnyckel>282886</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09116/#anf175</protokoll_url_www>
</anforande>
