2700811 GY09112 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:112 Torsdagen den 9 juni 2010/11 112 2011-06-09 00:00:00 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C9699F92-1B09-42B6-BCDE-809BFCAEB6A3 145 HANS LINDE (V) V Fru talman! Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara ett land som står upp för alla mänskliga rättigheter oavsett var, när och med vilka motiv de kränks och inskränks. De mänskliga rättigheterna är, som det beskriv som i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, odelbara och inbördes beroende och har universell giltighet. De här orden upprepas ofta, men får inte förminskas till ett mantra. Menar man allvar med de högstämda talen måste de också få konsekvenser. Det går inte att tala om mänskliga rättigheter samtidigt som man exporterar vapen till diktaturer. Det går inte att vara en förkämpe för mänskliga rättigheter i världen samtidigt som man, som Sveriges handelsminister gjorde nyligen, äter älg med Syriens vice premiärminister i Arvfurstens palats. Det går inte att slå vakt om alla människors lika värde så länge som man sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och mäns rättigheter. Man kan inte heller plocka ut delar ur FN-konventioner och betrakta de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord och ändå tro att man ska kunna hitta helhetslösningar. För oss vänsterpartister är de medborgerliga och politiska rättigheterna, som mötesfrihet, yttrandefrihet och rätten att organisera sig, förutsättningar för att världens fattiga och maktlösa ska kunna kräva sin rätt till arbete, bostad och sjukvård. På samma sätt är de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förutsättningar för att världens fattiga och maktlösa ska kunna delta i samhällets beslutsfattande, organisera sig och utnyttja sin yttrandefrihet. Inskränkningar i de politiska rättigheterna kan därför aldrig ursäktas med sociala framsteg. På samma sätt kan vi inte heller blunda för fattigdom eller brist på utbildning eller för att människor är hemlösa bara med hänvisning till att de har de formella medborgerliga och politiska rättigheterna. Om man inte har som utgångspunkt att de politiska och medborgerliga rättigheterna såväl som de ekonomiska, social och kulturella rättigheterna verkligen är odelbara kommer de politiska rättigheterna, som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsrätt, i realiteten att förminskas till en lyx för världens välbeställda och mäktiga. Fru talman! I Swaziland deltog fackföreningsaktivisten Sipho Jele i förstamajfirandet förra året när polisen i landet med våld och brutalitet slog till mot demonstrationen. Sipho Jele misshandlades svårt. Han greps och dog sedan i häktet på grund av sina skador. Den 3 februari förra året hittades Vanessa Zepeda Alonzo mördade i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Hon var aktiv i motsvarigheten till Försäkringsanställdas förbund. Vittnen uppgav att kroppen bar tecken på att hon hade dödats genom att hon hade blivit överkörd av en bil. I Turkiet fängslades Seher Tümer den 17 april 2009 efter att hon hade uppmärksammat spädbarnsdödligheten på det sjukhus där hon var fackligt aktiv. Hon åtalades vid fem tillfällen för att slutligen i mars förra året dömdas till sju år och fyra månaders fängelse. Sipho Jele, Vanessa Zepeda Alonzo och Seher Tümer är tyvärr inte isolerade fall. I går presenterade LO, TCO och Amnesty här i Sverige en rapport om de fackliga rättigheterna i världen under 2010. Det var en dyster läsning. I Sverige förknippar vi fackliga rättigheter med rätten att teckna kollektivavtal och bättre arbetsvillkor. Men i alldeles för många delar av vår värld är fackliga rättigheter en fråga om liv och död. Under 2010 dödades 90 personer bara för att de utnyttjade den grundläggande mänskliga rättigheten att organisera sig fackligt. Colombia toppar statistiken, och Guatemala kommer på andra plats. Det understryker att kampen för verklig demokrati och mänskliga rättigheter i Latinamerika långt ifrån är vunnen. 2 500 fängslades förra året på grund av sitt fackliga engagemang. 5 000 löntagare förlorade sitt arbete bara på grund av att de hade krävt sina grundläggande rättigheter. Lägg därtill de 73 miljoner barn under tio år som arbetar runt om på jorden och de 12 miljoner människor som arbetar under tvång. Det är ett modernt slaveri. I jordens drygt 5 200 exportfrizoner, där våra väskor, våra skor och våra T-shirtar tillverkas, arbetar i dag 42 miljoner människor under vidriga arbetsförhållanden med låga löner och ofta med obefintliga möjligheter att organisera sig fackligt. Behöver jag tillägga att 80 procent av dem som jobbar i dessa exportfrizoner är kvinnor. Fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter, men vi kan också se i land efter land hur just fackföreningsrörelsen är bland de tydligaste försvararna av demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Det har inte minst understrukits den här våren i både Egypten och Tunisien. Ska Sverige vara en kraft för mänskliga rättigheterna kan därför inte de fackliga rättigheterna ignoreras i Sveriges handelspolitik, när vi agerar i Internationella valutafonden och Världsbanken eller när vi utformar vår biståndspolitik. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 7. Fru talman! Vi lever i ojämställd värld där mannen är norm och kvinnan ständigt är undantaget. Generella beskrivningar av världen utgår därför nästan alltid från mäns erfarenheter och mäns behov. Kvinnornas erfarenheter, å andra sidan, osynliggörs eller beskrivs som särintressen. En utrikespolitik utan ett tydligt feministiskt perspektiv som synliggör diskriminering och förtryck av kvinnor kommer att vara en politik av män och för män. Carin Runeson har förtjänstfullt pratat om mödradödlighet här tidigare, och jag vill fortsätta med den frågan. Mödradödlighet är inte bara en jämställdhetsfråga, utan det är en grundläggande rättighetsfråga. Att ha makten över sin egen kropp och att kunna uttrycka sin egen sexualitet på sina egna villkor är grundläggande och universella mänskliga rättigheter, men det är rättigheter som alltför ofta kränks. Varje dag dör 1 000 kvinnor för att de har blivit gravida. 350 000 kvinnor går förlorade varje år. Enligt Staffan Bergström, professor vid Karolinska Institutet, dör varje år fler kvinnor och spädbarn i samband med graviditeter än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Och då är graviditet inte ens en sjukdom. Orsaken är uppenbar. Kvinnor har fråntagits makten över sina egna kroppar, och världens makthavare väljer gång på gång att prioritera helt andra saker än att bekämpa mödradödligheten. I dag saknar 200 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel, och i 68 länder är abort förbjudet. Bland flickor mellan 15 och 19 år är mödradödlighet den vanligaste dödsorsaken. Hur ska vi kunna bekämpa fattigdom, hur ska vi kunna bygga demokrati och hur ska vi kunna öka respekten för de mänskliga rättigheterna utan alla dessa unga kvinnor som går förlorade varje år? Men det går att bekämpa mödradödligheten. Vårt eget land är ett utmärkt exempel på detta. I dag är risken att dö i samband med en graviditet här i Sverige 1 på 17 400 födslar. Samma siffra för det afrikanska landet Niger är 1 på 7 födslar. Vi vet att 99 procent av de kvinnor som dör i samband med graviditet dör i ett fattigt land. Nyckeln till förändring har varit att erkänna att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, att erkänna att rätten till sin kropp, rätten till sin reproduktion och rätten till sin sexualitet är grundläggande mänskliga rättigheter oavsett vilket kön man har, oavsett vilken sexualitet man har och oavsett var på jorden man är född. Därför vill jag yrka bifall till reservation 3. Fru talman! Till sist vill jag lyfta upp frågan om de mänskliga rättigheternas universella giltighet. Det är en central del i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att alla människor på vår jord har samma mänskliga rättigheter. Oavsett om man är manlig riksdagsledamot i Sverige, hbt-person i Uganda eller kvinna i Nicaragua har man exakt samma rättigheter. Inget land på det här jordklotet kan hänvisa till kultur, religion eller historia för att hävda att någon enda av deras medborgare ska förvägras en enda av de mänskliga rättigheterna. Vi brukar vara eniga om detta, i alla fall i retoriken. Men jag noterar att Sverigedemokraterna i sin reservation frångår denna viktiga princip om att de mänskliga rättigheterna är universella och omfattar varenda människa som lever på detta jordklot. När det kommer till frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors och hbt-personers rättigheter anser Sverigedemokraterna att Sverige måste visa större ödmjukhet och respekt för kulturella skillnader. Man hävdar vidare att man inte får gå över gränsen när det handlar om kvinnors och hbt-personers grundläggande internationella mänskliga rättigheter. Vad är det för kulturella skillnader man syftar på? Ska vi vara ödmjuka inför det lagförslag som nu diskuteras i Uganda där man vill införa dödstraff för samkönade relationer? Ska vi visa respekt för de diskussioner som nu pågår i Litauen om att man ska kunna fängsla människor därför att de har spridit positiv information om homosexualitet? Inom vilka gränser ska Sverige hålla sig när det gäller Nicaragua där vi ser ett land som har infört ett totalt abortförbud? Där förvägras kvinnor rätten till sin egen kropp även om graviditeten riskerar deras liv, även om de har blivit utsatta för våldtäkt och till och med om de har blivit utsatta för incest. Låt mig därför avslutningsvis vara tydlig på denna punkt. För mig som vänsterpartist är det en självklarhet att alla, oavsett kön eller sexuell läggning, ska åtnjuta lika rättigheter. Sverige ska stå upp och bekämpa alla brott mot de mänskliga rättigheterna, oavsett var, när och med vilka motiv de kränks eller inskränks. I den kampen hoppas jag att Sveriges regering inte ska känna några som helst gränser. I detta anförande instämde Désirée Liljevall, Carin Runeson och Olle Thorell (alla S) samt Bodil Ceballos (MP). 0901257862125 GY01UU15 N 2011-06-10 05:08:22 280978 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09112/#anf145