2700811 GY09112 Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:112 Torsdagen den 9 juni 2010/11 112 2011-06-09 00:00:00 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt E3A9335B-EE70-40C5-BCB9-C6034FE88DCD 138 CARIN RUNESON (S) S Herr talman! Årets betänkande om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik behandlar ett antal motioner från den allmänna motionstiden 2010. I år ligger fokus bland annat på folkrätten samt mål och inriktning för den svenska politiken för MR-frågorna. Betänkandet behandlar också frågor om dödsstraff och tortyr, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, det vi förkortar SRHR, samt kvinnors rättigheter, barnets rättigheter och vidare diskriminering och förföljelse på grund av sexuell läggning och könsidentitet. I mitt anförande, herr talman, kommer jag att ta upp mål och inriktning för MR-politiken, fokusera på SRHR-frågor och kvinnors rättigheter samt även beröra hbt-frågorna. Mina partikamrater Olle Thorell och Désirée Liljevall kommer senare under debatten att ta upp frågor rörande dödsstraff och tortyr samt barnets rättigheter. Herr talman! Jag vill redan nu inledningsvis påpeka att vi socialdemokrater givetvis står bakom samtliga våra reservationer, som vi för övrigt har lämnat tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag vill yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Herr talman! Varje år blir ca 210 miljoner kvinnor och flickor runt om i världen gravida. En mycket stor del är tyvärr oönskade graviditeter och dessutom en följd av våldtäkter och incest. I runda tal 8 miljoner kvinnor drabbas av komplikationer, som ofta ger både fysisk och psykisk ohälsa och till och med invaliditet. Mer än 500 000 kvinnor - och det, herr talman, innebär en kvinna i minuten - dör till följd av komplikationer i samband med graviditeten och barnafödandet. Dessutom dör fem sex spädbarn i minuten. 99 procent av dödsfallen, som tämligen enkelt skulle kunna förhindras om kvinnorna fick rätt vård i tid, sker i utvecklingsländerna, alltmedan merparten av världens makthavare väljer att prioritera andra frågor än just mödradödligheten. Några av orsakerna till den helt oacceptabla mödradödligheten är att unga flickor - jag skulle vilja säga barn - tvingas in i tidiga och olagliga äktenskap där familjeplanering och preventivmedel inte är någonting som man pratar om, än mindre använder. Utbildning och information saknas, och komplikationer uppstår efter otaliga osäkra aborter. Allt det jag nu har räknat upp, herr talman, såg jag själv och fick grundlig information om i samband med ett studiebesök på Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien tidigare i år. Det är ett exempel på ett land där mödradödligheten är mycket hög och kvinnors och barns situation synnerligen utsatt. Våld och våldtäkter hör till vardagen. Det är visserligen i lag förbjudet, men vem bryr sig. Dessutom är könsstympning å det grövsta fortfarande allmänt förekommande i flera länder. Fistulasjukhuset, som jag besökte tillsammans med ytterligare några riksdagskolleger, har under de dryga 50 år man verkat i Etiopien gjort fantastiska och berömvärda insatser för tusentals förlossningsskadade kvinnor och flickor, men verksamheten är ändå något av en droppe i havet med tanke på alla de kvinnor enbart i det här landet som får omfattande förlossningsskador. I Etiopien har endast 6 procent av alla kvinnor tillgång till en barnmorska i samband med graviditet och förlossning. De flesta kvinnor föder hemma ensamma eller på grund av tradition utomhus - i bushen helt enkelt. De är undernärda, och många är alldeles för unga och outvecklade för att över huvud taget kunna föda fram ett levande barn. Eller så kan det vara en kvinna som redan är mor till fem, sex, sju barn, trött, sliten och misshandlad. Detta handlar bara om ett land med problem, även om de är stora och ofattbara. Många, bland annat Amnesty och RFSU, har kallat mödradödligheten en av vår tids största skandaler, och jag håller med. Alldeles tydligt är det, herr talman, att oändligt många kvinnor och barn dör - inte på grund av att vi inte kan behandla, bota eller rädda utan för att världen inte har bestämt sig för att deras liv ska räddas. Som vi alla vet beslutade världssamfundet år 2000 att mödradödligheten skulle minskas med 75 procent före år 2015, med 1990 års siffror som utgångspunkt. Jag pratar alltså om FN:s femte millenniemål. Tyvärr kan vi konstatera att detta millenniemål är det mål där framgången mest tydligt lyser med sin frånvaro. Det är med andra ord ett klart misslyckande. I Sverige, däremot, är vi allra bäst när det gäller mödrars och nyfödda barns överlevnad. Enligt statistiken dör en kvinna på 4 000 om vi ser till den industrialiserade världen som helhet, medan var åttonde kvinna dör i samband med graviditet eller förlossning i Afghanistan, var tolfte i Angola, var trettonde i Guinea Bissau och så vidare. Att bara konstatera att vi har det bra och välordnat i Sverige räcker inte. Vi måste, herr talman, i alla tänkbara sammanhang och på alla internationella nivåer inom bland annat EU och i FN:s olika organ lyfta fram frågan om mödradödligheten och kvinnors rättigheter över huvud taget. Ett parti i opposition kan uträtta mycket, men ett parti eller partier i majoritet sätter i olika sammanhang dagordningen. Det är därför oerhört viktigt och centralt, herr talman, att SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter över huvud taget, i Sverige och i andra länder tas på största allvar av den borgerliga regeringen, av regeringspartiernas representanter i departement och riksdag och inte minst av vår utrikesminister, som ofta i internationella sammanhang skulle kunna göra mer för att uppmärksamma SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter. Herr talman! När det gäller just kvinnors rättigheter är det ofrånkomligt att ta upp abortfrågan. I Sverige har vi fri abort. Kvinnan kan själv bestämma intill den 18:e veckan om hon vill föda barnet eller ej. Det tycker jag är bra. Kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp. Den diametrala motsatsen till fri abort hittar vi bland annat i Latinamerika. Det kanske mest avskräckande exemplet är Nicaragua, där man 2006 efter starka påtryckningar från inte minst den katolska kyrkan införde ett totalförbud mot abort. Den nu gällande lagen innebär att till och med straffriheten i samband med terapeutisk abort, det vill säga då en graviditet innebär fara för kvinnans eller flickans liv, har tagits bort. Inte ens då unga flickor - barn - blivit gravida efter våldtäkt eller incest är en abort tillåten. Det innebär att otaliga illegala aborter genomförs, ofta med stora skador och även dödsfall som följd. Dessutom stadgar lagen att såväl kvinnan som den läkare eller annan person som utför aborten ska dömas till fängelsestraff. Här kan man verkligen fråga sig, herr talman, vem som bestämmer över kvinnans kropp. Svaret torde bli att kvinnokroppen i allra högsta grad är en politisk fråga, och en fråga präglad och styrd av machokulturen. Men den hårda abortlagstiftningen finns inte enbart i Latinamerika utan även i Europa och inom EU-kretsen. På Irland och Malta och i Polen förvägras kvinnan också rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är helt oacceptabelt enligt mitt och Socialdemokraternas sätt att se på denna fråga - denna mänskliga rättighet. I alltför många länder hör våld mot kvinnor och barn liksom diskriminering av hbt-personer till vardagen, vilket vi som försvarar och står upp för de mänskliga rättigheterna aldrig kan och får acceptera. Vi måste klart och tydligt ta avstånd från traditioner och lagstiftning som förbjuder två kvinnor eller två män att leva tillsammans. Det är inget brott att älska en annan person, oavsett om det handlar om en enkönad eller tvåkönad relation. En förutsättning för demokrati och ett fundamentalt uttryck för socialdemokratins grundläggande värderingar är respekten för de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna så som de kommer till uttryck i FN:s allmänna förklaring och en rad andra konventioner utgör en okränkbar helhet. Vi socialdemokrater ser med oro på hur den borgerliga regeringen vid ett flertal tillfällen har marginaliserat frågan om mänskliga rättigheter. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna utgör en central del av vår socialdemokratiska utrikespolitik. Engagemanget för de mänskliga rättigheterna speglar våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria, utan fruktan och nöd. Det är viktigt att vi står upp för de mänskliga rättigheterna varhelst i världen de kränks. Vår röst ska vara lika skarp mot oförrätter oavsett om de begås av en stormakt eller i en diktatur. Kampen mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och religion måste föras både nationellt och internationellt. De fackliga rättigheterna behöver också stärkas, inte minst i Asien. Herr talman! Kvinnor utgör en majoritet av jordens befolkning, men kvinnors rättigheter kränks ständigt. Det gäller också barnen. Varför får inte flickor samma möjligheter som pojkar att gå i skolan? Varför bestämmer fäder, män, bröder eller andra manliga släktingar över kvinnors och flickors liv? Varför utser fäder äkta män till sina döttrar? Och varför är fortfarande, år 2011, månggifte accepterat och till och med tillåtet i vissa länder? Varför får inte kvinnor den sjukvård de har rätt till? Varför får inte kvinnor ha en egen ekonomi? Ja, listan kan göras lång, herr talman, och visar att vi fortfarande har lång väg att vandra innan vi kan prata om jämställdhet och jämlika förhållanden mellan män och kvinnor. Till detta ska läggas alla andra områden i samhället och i världen där mänskliga rättigheter är mer eller mindre obefintliga. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att det inte räcker med att bara prata eller tycka. Vi måste fortsätta agera, och vi måste agera på många olika sätt: som opinionsbildare, som kravställare och som en stark och klok röst i världen - i EU, i FN, via bistånd och i andra former av samarbete. Vi har alla ett ansvar, och ansvaret ligger alltid tyngst på sittande regering. Där finns dock också de största möjligheterna. Det vill vi socialdemokrater att den borgerliga regeringen och den borgerliga majoriteten ska tänka på och ta på största allvar. I detta anförande instämde Désirée Liljevall och Olle Thorell (båda S) samt Hans Linde (V). 0502174718806 GY01UU15 N 2011-06-10 05:08:22 280971 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09112/#anf138