<anforande>
<dok_hangar_id>2700408</dok_hangar_id>
<dok_id>GY09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2010/11:108 Tisdagen den 31 maj</dok_titel>
<dok_rm>2010/11</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2011-05-31 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2010/11:424 om jämställdhet i förskolan</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E3A4C602-3825-4F82-A698-D21FBA78698D</anforande_id>
<anforande_nummer>23</anforande_nummer>
<talare>AMINEH KAKABAVEH (V)</talare>
<parti>V</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag tackar jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för svaret. Ministern svarar egentligen inte på de frågor som jag har ställt i min interpellation. Jag tycker att det är positivt att regeringen har tillsatt en delegation för jämställdhet i skolan. Men såvitt jag har kunnat se när jag snabbt tittat i utredningen SOU 2010:99 nämns inte genuspedagoger särskilt i sammanhanget. 
Att förskollärare deltar i Skolverkets fortbildning om jämställdhet är naturligtvis positivt. Frågan är om dessa utbildningsinsatser räcker för att förändra fasta könsnormer, attityder och värderingar. Det är det som är problemet i dag.
Utredningen 
Jämställdhet i förskolan
, SOU 2006:75, visar att förskolan har svårt att leva upp till läroplanens mål om jämställdhet. Delegationen för jämställdhet i förskolan slog redan i utredningen fast att detta naturligtvis beror på kunskapsbrister om genuspedagogik och om hur man kan bedriva jämställdhetsarbete i förskolan och skolan. 
Det är klart att man måste jobba på olika nivåer mot könsnormerna som skiljer pojkar från flickor och män från kvinnor. Den bästa åldern att medvetandegöra detta hos barnen är när de är mycket små. Det gäller både flickor och pojkar. Det gynnar både samhället och individen i fråga om jämställdhet.
År 2009 var det enligt en undersökning endast 3 procent män som arbetade inom den kommunala förskoleverksamheten. Antalet har legat mellan 2 och 3 procent de senaste tio åren. Det är en katastrof för världens mest jämställda land att män inte ens är involverade vare sig i hemmet eller ute i verksamheten när det gäller barnuppfostran och så vidare. Att bryta den könssegregering som råder bland de anställda inom förskolan är nödvändig för att nå jämställdhet. Som barn behöver man möta både kvinnor och män i den dagliga barnomsorgsverksamheten för att kunna utvecklas och växa. 
Dess värre har regeringen inte tagit fram något förslag på hur jämställdhetsarbetet inom förskolan ska förbättras trots att utredningen lade fram sina förslag 2006. 
SKL:s - Sveriges Kommuner och Landsting - satsningar, som Nyamko Sabuni nämner i sitt svar, har gått till projekt inom ramen för programmet Hållbar jämställdhet. Visst finns det slutrapporter från några förskolor, men bidragen har gått till vitt skilda projekt, alltifrån snöröjning och gatubelysning till kommunernas informationsmaterial som har granskats utifrån jämställdhetssynpunkt, vilket så klart är positivt. Men det var inte riktigt det som jag frågade om. 
Frågan är fortfarande: Vad gör regeringen just för att det ska vara möjligt att anställa genuspedagoger i förskolan? Det är det som är viktigt.
</anforandetext>
<intressent_id>0545353563812</intressent_id>
<rel_dok_id>GY10424</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2011-06-01 05:19:28</systemdatum>
<systemnyckel>280310</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GY09108/#anf23</protokoll_url_www>
</anforande>
