<anforande>
<dok_hangar_id>2349477</dok_hangar_id>
<dok_id>GX0986</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:86 Torsdagen den 11 mars</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>86</dok_nummer>
<dok_datum>2010-03-11 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Mellanöstern och Nordafrika</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>86F6853D-090D-48F0-9343-11E8FF5F1C5B</anforande_id>
<anforande_nummer>6</anforande_nummer>
<talare>GUSTAV BLIX (m) replik</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag har fått väldigt många mejl i den här frågan, och jag måste säga att jag verkligen har försökt lyssna. Jag har lyssnat, och det är starka berättelser. Jag förstår den känslan. Vore det så enkelt att vi med ett enkelt beslut i denna kammare skulle åstadkomma den försoning som vi vill se vore kanske läget ett annat. Men det är inte det vi åstadkommer med detta.
Vi riskerar tvärtom en ömtålig process, inte minst den nationella processen i Turkiet, där Turkiet behöver gå vidare och göra upp med sin historia. Om detta är vi överens. Där vill Sverige vara konstruktivt, och vi försöker på många sätt bidra till detta. Det är en viktig fråga.
Det stämmer inte att vi har tvingat någon. Vi är fyra partier i alliansen som alla har tagit ställning i ett beslut, där det tidigare var fem partier som så sent som för ett och ett halvt till två år sedan var beredda att ha den uppfattningen, nämligen att detta inte är en fråga för nationella parlament att avgöra. Det handlar inte bara om vilken författning vi har och hur vi brukar jobba politiskt. Det är också utifrån respekt för den konvention vi har skrivit under. I botten på detta ligger en folkmordskonvention, och i den stipulerar vi inte bara det som Bodil Ceballos var inne på, nämligen vad är ett folkmord och när ska det erkännas, utan också vem som har att avgöra detta. Det är inte politiker som ska göra det i omröstningar. Det ska vi göra i juridiska instanser.
Jag skulle välkomna en sådan förändring, på samma sätt som vi har välkomnat den prövning som har skett i Irak vad gäller det som hände i Kurdistan med alla de brister som fanns där.
Det finns ingen enkel lösning på detta. Jag har full förståelse för dem som känner en frustration och en irritation över att vi inte är beredda att ta detta, men det är utifrån respekt och att stå upp för viktiga principer.
Min fråga tillbaka till Hans Linde är: Låt oss säga att vi tar ett beslut med någon enstaka rösts övervikt, som har hänt i det amerikanska utrikesutskottet, vad har vi då åstadkommit i försoning? Vad har vi åstadkommit i försoning genom att politiker med enkel majoritet säger det eller det? Vad är resultatet av detta? I stället vill vi tänka principiellt och långsiktigt men också se till att vi får en försoning till stånd.
</anforandetext>
<intressent_id>0741005094627</intressent_id>
<rel_dok_id>GX01UU9</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>263487</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0986/#anf6</protokoll_url_www>
</anforande>
