<anforande>
<dok_hangar_id>2349476</dok_hangar_id>
<dok_id>GX0985</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:85 Onsdagen den 10 mars</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>85</dok_nummer>
<dok_datum>2010-03-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa handelspolitiska frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>42D303C5-943F-4E37-91CD-4E32B93669F3</anforande_id>
<anforande_nummer>186</anforande_nummer>
<talare>MARIE WEIBULL KORNIAS (m) replik</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Låt oss, Lage Rahm, slå fast att Sverige inom ramen för EU verkar för att utvecklingsländer ska ha rätt att använda sig av flexibiliteten i TRIPS-avtalet.
Hur stor del tror Lage Rahm att TRIPS-avtalet och tillgången till patenterade läkemedel till en lägre kostnad egentligen innebär? Finns det någon statistik på det? Jag har slagit fast att det är bra att TRIPS-avtalet finns, men jag tycker att det finns en fara i att lägga alltför stor vikt bara vid det avtalet. Det är så mycket som måste ske på marken i utvecklingsländerna.
Som jag tidigare nämnt krävs det utbildad personal. Du kan ha hur billig hivmedicin som helst. Men om du inte har en vårdcentral, sjuksköterskor och läkare och om du som sjuk inte har en väg att ta dig på till vårdcentralen, till vilken nytta är då billiga hivmediciner genom tvångslicensiering?
</anforandetext>
<intressent_id>0906517990916</intressent_id>
<rel_dok_id>GX01NU13</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>263481</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0985/#anf186</protokoll_url_www>
</anforande>
