2349472 GX0981 Riksdagens protokoll 2009/10:81 Onsdagen den 3 mars 2009/10 81 2010-03-03 00:00:00 (forts. från 13 §) Vissa säkerhetspolitiska frågor (forts. UU11) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 54CF3DC0-37CB-4DD1-8F4E-E5F772B0834B 139 FREDRIK MALM (fp) fp Fru talman! Vi har i dag att debattera utrikesutskottets betänkande nr 11, Vissa säkerhetspolitiska frågor . Betänkandet behandlar en rad motioner från den allmänna motionstiden de senaste tre riksmötena. I huvudsak handlar det om övergripande säkerhetsfrågor, internationella insatser och arbetet mot massförstörelsevapen. Fru talman! Det var förmiddag den 16 mars 1988 när Saddam Husseins stridsflyg syntes i skyn över staden Halabja i Kurdistan. Vita papper släpptes ned från luften, men det var inga fredsinviter som fladdrade ned över staden. Papperen mätte vindarnas riktning inför det som komma skulle. Halabja bombarderades sedan med fem olika sorters stridsmedel, däribland senapsgas och nervgas. Inom loppet av några minuter dödades 5 000 människor. De sjönk till marken med öppna ögon och munnar efter att ha andats in gaserna. De dog mitt uppe i dagens göromål. För några år sedan åkte jag till Halabja och träffade Hamide Hassan Mohammed, som överlevde massakern. Efter attacken tvingades hon genomföra fem ögonoperationer och många fler operationer för skadorna på kroppen. I dag, 20 år senare, skriver läkarna ut 15 sprutor med starka doser två gånger i månaden för att hon ska kunna andas. Diktatorns biologiska brygd har förstört hennes hals och andningsvägar för resten av hennes liv. Hamide förlorade nio familjemedlemmar i gasattacken mot Halabja. Hennes ett år gamla son Woria överlevde, men har drabbats av personlighetsstörningar och ständig ångest. Arbetet för en värld fri från massförstörelsevapen, kärnvapen och biologiska stridsmedel är något som angår oss alla. Om denna sorts vapen används sker det med fruktansvärda konsekvenser för människor, allra oftast mot civila och oftast också långt värre än när vanliga konventionella vapen används, inte bara för dem som lever i dag utan också för kommande generationer. Det är därför av yttersta vikt att Sverige deltar aktivt i det globala arbetet, inte bara för nedrustning utan också för säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har flera verktyg till buds för detta, inte minst FN, vårt medlemskap i EU, olika initiativ vi har undertecknat och är aktiva i, diplomati och våra fredsbevarande insatser. Precis som Gustav Blix nämnde här tidigare gör Sverige också mycket på detta område. Fru talman! Det finns i dag ett antal stater som förfogar över atomvapen. Det är viktigt att vi inte är naiva när vi talar om detta faktum. Den avgörande frågan är inte om eller när Storbritannien och Frankrike ska avskaffa sina kärnvapen, utan hur vi ska hantera stater som Nordkorea och Iran. Det är en väsentlig skillnad på en fungerande demokrati och en totalitär diktatur. Den fråga vi alla bör ställa oss är: Vad händer om världens farligaste regimer får tillgång till världens farligaste vapen? Det finns ett antal faktorer som gör att vi måste betrakta utvecklingen i Iran med största oro. Det våld regimen riktar mot den gröna rörelsen och mot andra oppositionella är mycket brutalt. Låt säga att protesterna i Iran eskalerar, att de breddas till en vidare social och humanitär revolt om ekonomin försämras avsevärt, till exempel till följd av ett kraftigt sänkt oljepris. Vilket våld skulle inte regimen kunna använda mot befolkningen då, om regimen dessutom är beväpnad med kärnvapen? De skulle förstås inte använda kärnvapen mot sin egen befolkning, får vi innerligt hoppas, men vapnen i sig skulle göra det betydligt svårare för omvärlden att påverka Iran. Den iranska regimens uttalade och ständigt manifesterade önskan att utplåna staten Israel är också ett hot vi måste ta på allvar. Låt säga att en iransk ledare vid ett tillfälle skulle uttala att Israel bör utplånas, bli wiped off the map eller att bokens sidor ska försvinna från historien. Det skulle knappt ens noteras i Tel Aviv. Om det skulle ske två gånger skulle det möjligen kunna hanteras, slätas över och betraktas som en fadäs. Men när dessa uttalanden och hot från ledande företrädare i Teheran, också mot bakgrund av deras ambitioner på det nukleära området, levereras gång på gång, år efter år på möten, på seminarier, i tal, på konferenser och vid intervjuer, hur uppfattas de då av mottagaren? När dessa ständiga uttalanden om att Israel inte har rätt att existera kombineras med de nukleära ambitionerna och ett intensivt globalt opinionsarbete från regimens sida för att förneka förintelsen förstärks också uppfattningen om den iranska regimens antisemitiska karaktär. Iran har i dag kapacitet att förse Hizbullah och Hamas med vapen och annat militärt stöd. Det är ingen orimlighet att regimen ser dessa agenter som möjliga bärare av betydligt farligare vapen i framtiden än vad de förfogar över i dag. Den israeliska oron för ett Iran med kärnvapen är inte bara befogad. Det är dessutom en skyldighet för israeliska ledare att uttalandena från högt uppsatta företrädare för den iranska regimen tas på största allvar. Den tredje faktorn som är viktig att beakta är hur Irans ambitioner på atomenergiområdet uppfattas av andra stater i regionen. Risken är att en rad arabstater och även Turkiet kommer att göra bedömningen att också de behöver ett starkare skydd mot Iran. Risken är ett framtida Iran med kärnvapen som triggar i gång en rustningsspiral i hela regionen. Då finns givetvis också en risk att icke-spridningsavtalet förlorar i legitimitet och dess funktion undermineras. Jag är övertygad om att ingen här inne i riksdagen vill detta. Förenta nationerna har fattat beslut om sanktioner mot Iran och bekräftat dessa vid tre tillfällen. Iran har undertecknad icke-spridningsavtalet och därmed förbundit sig att inte utveckla kärnvapen. Nu diskuteras i säkerhetsrådet att skärpa sanktionerna mot Iran och att tydligare inrikta dem mot företag som är kopplade till iranska revolutionsgardet, Sepah-e Pasdaran. Det är osäkert om det går att nå enighet i säkerhetsrådet. Men vår förhoppning måste ändå vara att det ska gå vägen. Sverige måste aktivt driva på andra länder i frågan om sanktioner mot Iran. Om det inte går att nå enighet i FN:s säkerhetsråd bör vi inte vara främmande för att diskutera andra forum för skärpta sanktioner mot Iran, till exempel inom EU-kretsen. Fru talman! Jag vill också lite kort beröra några motionsyrkanden som rör en så kallad exitstrategi för vår närvaro i Afghanistan. Det är viktigt att betona att de internationella styrkorna inte är i Afghanistan för att stanna där för evigt. Målet är att bidra till att Afghanistans regering ska kunna styra landet och garantera säkerheten i framtiden. Vi ser också hur USA nu är på väg att lämna Irak med en sådan exitstrategi från Barack Obamas sida. Sedan några veckor tillbaka har USA nu färre än 100 000 soldater på plats i Irak, vilket är det minsta antal man har haft sedan invasionen 2003. En exitstrategi för vår närvaro i Afghanistan borde inte vara någonting dramatiskt. Men det måste ändå vara utifrån att motivet för vår närvaro där är att kunna slutföra det uppdrag som krävs, nämligen att kunna lämna över makten så att den afghanska regeringen också klarar av att sköta säkerheten i landet. Förutsättningen för en exitstrategi måste vara att den arbetas fram utifrån realistiska och säkerhetsmässiga bedömningar av hur situationen i landet utvecklas. Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. 0766496753128 GX01UU11 N 2010-01-01 00:00:00 262988 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0981/#anf139