2349459 GX0968 Riksdagens protokoll 2009/10:68 Onsdagen den 3 februari 2009/10 68 2010-02-03 00:00:00 Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B98B5725-4044-460B-903A-C72D5220CF07 15 INGER DAVIDSON (kd) kd Herr talman! Att ta till våld är aldrig någonsin acceptabelt. Ändå är det på något sätt lättare att förstå det våld som förekommer mellan okända personer än det som sker inom hemmets väggar. Jag tycker inte att det riktigt går att ta till sig att män ger sig på sina egna fruar och sambor, att en pappa kan döda sin dotter för att släktens heder är i fara eller att den ena parten i ett samkönat förhållande ger sig på den andra. Ändå är det just de situationerna som det betänkande som vi diskuterar här i dag handlar om. Har då ingenting gjorts eller hänt på de här områdena? Jo, det har det. Jag skulle nästan önska att jag hade kunnat svara nej, för då hade vi kunnat stå här och säga: Nu ska vi göra det och det, och så kommer allt att bli mycket bättre! Men både den förra regeringen och, framför allt, den nuvarande alliansregeringen har vidtagit många åtgärder. Ändå måste vi konstatera att våldet i alla de här situationerna fortfarande är ett stort samhällsproblem. Det är mer än beklämmande. Nu är det snart mer än tre år sedan regeringen lade fram handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer och hedersrelaterat våld. Alla de tre delarna togs upp där. Tanken är att man med en samlad strategi lättare rår på problemet. Brottsförebyggande rådet fick i uppdrag att följa upp detta och utvärdera hur det har gått. De har precis lagt fram sin första utvärdering. De konstaterar att arbetet har intensifierats, att frågorna har lyfts upp på dagordningen i flera myndigheters verksamheter på ett annat sätt än tidigare och att de ideella organisationernas viktiga insatser lyfts fram. Det är en bra start, som de uttrycker det. Men insatserna räcker inte. Vad är det då för arbete som pågår? Polisen har intensifierat sitt arbete mot våld i nära relationer under 2009. Det är en viktig insats, för polisen har fått mycket kritik för att varken vittnen eller alla misstänkta har förhörts och för att skador inte har dokumenterats. Detta har man tagit till sig, och man arbetar nu brett för att antalet anmälningar ska öka. Man hade en stor annonskampanj i höstas, och man arbetar för att mörkertalet ska minska och för att stödet till de drabbade ska förbättras. Om man får tro Brottsförebyggande rådet - och det får man väl - ska åtgärderna kunna leda till att 20 procent fler brott som handlar om våld i nära relationer ska kunna klaras upp. Det är en bra start, kan man säga. När det gäller våld i samkönade relationer saknas fortfarande mycket kunskap. Det är om möjligt ännu mer tabubelagt än våld i tvåkönade relationer. I en lesbisk relation spelar förövaren ofta offer enligt en rapport från Nationellt centrum för kvinnofrid. Det kan till och med leda till att fel person grips. Därför är det extra viktigt att dokumentera skador och försöka få fram vittnen och stödbevis på brottsplatsen vid sådana våldsbrott. När det gäller hedersrelaterad brottslighet pågår också just nu en kampanj från polisen. Den finns i Stockholms tunnelbana och på Internet och vänder sig till barn och unga. De uppmuntras att polisanmäla händelser som kan vara hedersrelaterad brottslighet. Polisen anordnar också seminarier för att utbilda fler i hur man upptäcker och hanterar sådan brottslighet. Rikspolisstyrelsen har dessutom i samråd med de regionala polismyndigheterna tagit fram en handbok för arbete med brott i nära relationer. Arbete pågår alltså på många håll. Personligen tror jag att polisen måste fördjupa sitt värdegrundsarbete så att det verkligen handlar om vilken människosyn och inte minst vilken kvinnosyn man har. Alla människor har ett unikt värde, och det är okränkbart. Alla ska behandlas lika och med respekt. Även om de värdena inte alltid är så lätta att leva upp till måste de sitta i ryggmärgen hos varenda polis. Det finns många tecken i dag som tyder på att ett sådant fördjupat värdegrundsarbete är nödvändigt. Det arbete som utförs av Nationellt centrum för kvinnofrid har givit bra resultat. Det finns ett stort behov av den stödtelefon, Kvinnofridslinjen, som de driver. Eftersom vår debatt här sänds i tv tänker jag lämna ut numret till Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50. Det är gratis att ringa, och det syns inte att man har ringt, så dit kan våldsutsatta kvinnor vända sig med stort förtroende. Det finns områden där lagstiftningen behöver skärpas ytterligare. Stalkningsutredningens förslag är steg i rätt riktning. De kom 2008, precis som har påpekats här tidigare. Det föreslås bland annat att ett nytt brott som heter olaga förföljelse ska införas. I dag kan en person som förföljer en annan utan att gå till handgripligheter inte straffas för det. Den psykiska press som det innebär att någon bevakar varje steg man tar kan vara lika påfrestande som att bli fysiskt attackerad. Lagen om besöksförbud för män som har misshandlat föreslås bli ersatt av en lag om kontaktförbud, som ska kunna följas upp med elektronisk fotboja på förövaren - det är viktigt. Man föreslår också ett bättre skydd för personuppgifter. I dag är det alldeles för lätt att få fram skyddade personuppgifter. Den nya lagen kommer i vår. Man kan tycka att det har dröjt länge, men lagstiftning är alltid svår att genomföra. Det planeras en lagrådsremiss under våren, och förhoppningsvis kan vi under mandatperioden fatta beslut om en ny lag. Även straffbestämmelserna för kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning ses över. Oavsett vilken typ av brottslighet det handlar om måste vi börja med barnen om vi ska komma till rätta med den på sikt. Hemma, i förskolan och i skolan måste de få lära sig att respektera varandra som människor, att var och en har rätt till personlig integritet och att våld aldrig är lösningen på ett problem. Från ord till handling är steget aldrig långt, särskilt inte i en situation då man är avtrubbad av alkohol och droger. Därför har alla, inte minst vanliga hyggliga män, ett ansvar för att genom sitt eget sätt att handla och uttrycka sig förebygga våld mot kvinnor förutom alla de insatser som görs från myndighetshåll. Barn som själva bevittnar våld hemma är särskilt utsatta. Nästan alla har varit inne på det. De måste få hjälp att bearbeta sina upplevelser och alltid få möjlighet att berätta vad de har varit med om. De måste finnas med som en viktig del av varenda förundersökning där våld mot kvinnor behandlas och där barn finns med i samma lägenhet eller till och med i samma rum. Barn som bevittnat våld är brottsoffer när man talar på vanligt språk. Jag tror att alla vi som sitter här tycker att barn är brottsoffer. De har också fått sin status framskjuten genom att de får rätt till ersättning i den lagstiftning som kom under den förra regeringen, men det är väldigt svårt att ta ställning till den juridiska statusen. Det handlar alltså om huruvida de också ska vara målsägande i en rättegång. Många tycker att det ska vara så. Det är en diskussion som förs. Jag tycker att det vore bra att göra en ordentlig utredning också när det gäller detta även om jag inte är helt säker på att det vore bra för barnen att delta i en process tillsammans med sina föräldrar. När det gäller hedersrelaterat våld behövs det andra insatser och inte minst mer kunskap om hur det kan förebyggas genom utbildning och andra integrationsfrämjande insatser. Jag vill sluta med att säga att vi inte får glömma att vi som enskilda också har ett ansvar för att aldrig vända bort blicken när vi misstänker att någon utsätts för våld i en nära relation. Hur svårt det än är att lägga sig i, som det brukar uttryckas, är det vår skyldighet mot dem som drabbas att ställa frågor och att anmäla. Det är det minsta de kan begära. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder) 0820673454606 GX01JuU14 N 2010-01-01 00:00:00 261847 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0968/#anf15