2349450 GX0959 Riksdagens protokoll 2009/10:59 Onsdagen den 20 januari 2009/10 59 2010-01-20 00:00:00 Hyresrätt m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 4BA3D6D7-3339-4283-8103-A75B99F13AA8 131 JAN LINDHOLM (mp) mp Herr talman! Civilutskottets betänkande om hyresrätt är en återkommande höjdpunkt i kammarens program. Ett antal förslag från oss ledamöter som behandlas i betänkandet återkommer regelbundet och har därför behandlats i det som vi kallar för förenklad form. För den som tycker att betänkandet om hyresrätt inte är det mest läsvärda som har publicerats under året kan jag rekommendera min julklappsbok i stället, Gamarna av Maria Küchen. I dramatisk inramning med många obegripliga mord och komplicerade mänskliga öden beskriver hon hur hyresrätten utarmas. Jag trodde inte att det var möjligt att hyresrättens vara eller inte vara skulle kunna presenteras i så spännande inramning. Det är tur att man har kompisar som förstår sig på att välja passande julklappsböcker. Men vi ledamöter måste, herr talman, åtminstone här i kammaren hålla oss till den något torrare riksdagsversionen av hyresrättens vara eller inte vara. Jag kan ändå rekommendera Gamarna som bredvidläsning för er hyresnördar. Precis som i den skönlitterära versionen framträder emellertid även i betänkandet regeringsmaktens människosyn tydligt i texten. Med tanke på vad som tidigare här i dag sagts om att jag recenserar grundvärderingarna i betänkandena måste jag säga att jag är förvånad. Jag tycker att den som inte bryr sig om värderingarna i texterna borde fundera över sin roll som politiker. Då har man nog tagit steget över till att bli teknokrat. I betänkandet syns det tydligt att fastighetsägarens rätt till varje pris måste försvaras. Fastighetsägaren är i regeringens ögon samhällets stöttepelare och den som till varje pris måste skyddas från de förfärliga hyresgästerna. Det är grundvärderingen i dokumentet. För den moderatledda högerregeringen är den vanliga människan bara ett problem som riskerar att stå i vägen för den fantastiska fastighetsutveckling som fastighetsägarna bidrar med. Fastighetsutveckling är samhällsutveckling, enligt regeringen. De är ganska skrämmande, de värderingar som högerregeringen försvarar. En medborgare som drabbas av en skada som exempelvis halverar arbetsförmågan och gör att personen därför inte kan arbeta på mer än halvtid måste förmodligen på något sätt förlita sig på ett kompletterande ekonomiskt stöd från samhället. Det kan vara försörjningsstöd. Högerregeringen anser att det är en självklarhet att en hyresvärd ska kunna neka en person som sitter i den situationen en hyreslägenhet. Även om personen aldrig har haft någon betalningsanmärkning och aldrig varit efter med sin hyra eller på något annat sätt misskött sig menar alltså vår nuvarande regering att hyresvärden ska ha den självklara rätten att neka en sådan person en hyreslägenhet. Att vara beroende av trygghetssystem i vårt samhälle innebär alltså i princip att man också förlorar rätten till bostad i den moderatledda högerregeringens Sverige. Det är de friska A-barnens politik som vi ser förverkligas, en politik som lämnar de icke-perfekta individerna åt sitt öde. Jag trodde dessutom att regeringen insåg att med den politik som man bedriver på andra områden är det extra viktigt att ändra på det här att fastighetsägaren kan neka en sökande en lägenhet enbart på grund av att denne är beroende av försörjningsstöd. Högerregeringen har infört regler som innebär att den med nedsatt arbetsförmåga redan efter 180 dagars sjukskrivning måste söka nytt jobb i hela landet. Om exempelvis en umebo som bara kan arbeta 25 procent på sitt gamla jobb i Umeå hittar ett jobb i Landskrona där arbetsuppgifterna är utformade på ett sådant sätt att den kan arbeta 50 procent omöjliggör det här att personen kan ta jobbet, så länge som det kommunala fastighetsbolaget eller andra fastighetsägare nere i Skåne kan säga nej till en hyresgäst som är beroende av försörjningsstöd. Det går inte att hålla på och dagpendla mellan Umeå och Landskrona. När nu regeringens metod för att den med nedsatt arbetsförmåga ska komma tillbaka till så hög sysselsättningsnivå som möjligt är att tvinga dem att flytta borde regeringen i konsekvens med det ändra reglerna för hyresrätten, så att det blir möjligt att få tillgång till den lokala bostadsmarknaden på en annan ort även om man är beroende av ekonomiskt stöd från det allmänna. Utskottets majoritet vänder sig mot att det skulle kunna finnas några sakliga skäl som vid en domstolsprövning skulle kunna anses oskäliga för att avvisa en sökande till en hyreslägenhet. Vi har alltså en regering som anser att det är en främmande tradition i det svenska rättsmedvetandet att en person som är beroende av ekonomiskt stöd från det allmänna specifikt på grund av just detta inte skulle kunna ha samma rätt till bostad som oss andra. Visserligen ägnar sig regeringen nu åt att i snabb takt rasera alla former av trygghetssystem, men jag vill ändå påstå att vi fortfarande i huvudsak har det omvända förhållandet som tradition i vårt samhälle. Vi har diskrimineringsregler som innebär att enbart vissa särskilt utpekade motiv får användas för att neka en person tillträde till en restaurang eller till ett kafé eller rätten till att handla i en butik. Den som har försörjningsstöd har till exempel samma rätt som den som har sin inkomst från förvärvsarbete eller kapital att besöka Systembolaget och spendera sina pengar där, oavsett vad vi sedan tycker om att man använder dem till alkohol. Vi har högkostnadsskydd för läkemedel, så att alla i praktiken har samma möjligheter, oavsett vilket beroende man i övrigt har av försörjningsstöd från samhället. Varför det skulle vara så självklart att just rätten till en bostad ska falla bort när man är beroende av en inkomstförstärkning av det slaget från samhället är väldigt svårt att förstå. Varför skulle lagstiftaren utgå från att just fastighetsägarna är så unika att de är undantagna från att kunna använda otillbörliga argument för att avvisa en kund? Högerregeringens nej till Miljöpartiets förslag innebär i praktiken till och med att alla fastighetsägare skulle kunna neka studenter som behöver studielån att få bostad. Är då det här ett stort problem i dag? Nej, det är förmodligen inte så många individer i vårt land som årligen nekas en bostad med argumentet att de genom att vara beroende av försörjningsstöd från det allmänna i någon form skulle utgöra en oacceptabel risk för fastighetsägarna; det är så man uttrycker sig. Men för den som drabbas av det här bemötandet är det ofta både en förolämpning och en katastrof. Miljöpartiet anser att det är bedrövligt hur regeringen med alla medel försöker sänka människors självförtroende och hur man gör dem till socialfall när de enligt vårt förmenande har ett försäkringsskydd och en rätt. Man fördjupar även den ekonomiska krisen i samhället när man förminskar individerna. Det är människor det handlar om och inte nummer och brickor. Vi menar att rätten till en bostad är en mänsklig rättighet som regeringen har skyldighet att värna. Miljöpartiet anser att det minsta man skulle kunna begära är en lagändring som åtminstone innebär att de allmännyttiga bostadsföretagen inte längre skulle kunna neka bostäder åt dem som är beroende av försörjningsstöd. Majoriteten pekar dessutom i sin text på att individuellt riktade åtgärder skulle kunna hjälpa den bostadssökande, vilket jag tolkar som ett förbättrat bostadsbidrag. Det kanske avser någonting annat, men jag tolkar texten så. Man kan då undra om majoriteten är kluven i sin kyliga inställning till dem som behöver ekonomiskt stöd från samhället. Är det mindre belastande att uppbära bostadsbidrag än att uppbära försörjningsstöd? Är det så man ska se på saken? Det borde innebära att majoriteten anser att fastighetsägaren inte ska få avvisa bostadssökande om dennes betalningsförmåga baseras på ett bostadsbidrag. Men försörjningsstöd är tydligen okej att använda som grund. Man ska då komma ihåg att den som söker en mycket liten bostad under 40 kvadratmeter inte kan få något bostadsbidrag oavsett hur dålig ekonomin ser ut. Herr talman! Jag vill även säga några ord om problemet med att vissa hyresvärdar genom kvalitetshöjande renoveringar, så kallade överrenoveringar, tvingar sina hyresgäster att flytta. Jag har tyvärr inte hunnit leta tillräckligt. Jag har därför inte hittat någon statistik över hur många som vägras hyreskontrakt på grund av att de är beroende av försörjningsstöd eller över hur många som årligen tvingas flytta på grund av överrenoveringar. Men utifrån de kontakter jag har med människor på olika håll som arbetar med dessa frågor förefaller det sistnämnda problemet med överrenoveringar vara ett betydligt mer omfattande problem. När man läser majoritetstexten i den här delen kan man verkligen undra över vad majoriteten egentligen anser om frågan och själva problemet. I betänkandetexten redovisar man det regelverk som fastighetsägarna ska använda sig av när de vill renovera sina fastigheter och på vilket sätt de måste involvera hyresgästen och ge den möjligheter att motsätta sig åtgärder som kan innebära överrenovering. Jag kan i varje fall inte hitta någonting i texten där majoriteten säger någonting om vad man tycker om regelverket. Det skulle jag gärna vilja höra något om. För att hyresnämnden ska kunna skydda en hyresgäst mot en överrenovering fordras att hyresgästen ansöker om prövning. Det är många äldre som kanske skulle kunna bo kvar i sin gamla orenoverade lägenhet i ytterligare kanske fem eller tio år innan det är dags för dem att flytta till någon sorts institutionsboende. Frågan är hur många av dem som har den tillräckliga byggnadstekniska utbildningen för att kunna göra bedömningen vad åtgärderna får för konsekvenser för deras kommande hyra. Många av dem som drabbas av moderniseringar är äldre som har bott kanske 30, 40 eller 50 år i lägenheten. Det invanda är den trygghet som gör att vardagen fungerar. Moderniteterna kan betyda så stora hinder att komma över att de i sig, om man nu bortser från den ökade kostnaden, kan göra att de inte längre klarar av att bo och hantera situationen i den nya lägenheten. Dessutom är det inte den enskilda hyresgästens vilja eller behov som man använder vid bedömningen i hyresnämnden. Det man gör där är att man använder en antagen normalhyresgästs förmodade önskemål och synpunkter om vad som är en överrenovering eller inte när man fäller avgörandet. Det är riskabelt med formuleringar om att upprätthålla kvaliteten i hyresbeståndet när sådana formuleringar tycks vara viktigare än de boendes välfärdssituation. Jag vet att de som drabbas av överrenoveringar inte delar majoritetens uppfattning att frågan inte har en sådan prioritet att det nu finns skäl att närmare överväga om en utvärdering ska genomföras, som ni formulerar det i betänkandet. De som drabbas tycker att det är bråttom att se över regelverket så att överrenoveringar oftare än i dag kan förhindras. Vad högerregeringen egentligen tycker om att boende i dag drabbas av fastighetsägarnas iver att använda sig av överrenoveringar för att uppgradera sina bostäder så att de möter krav från andra än de som i dag bor i husen långt innan de boende själva anser att det är dags att flytta får vi inte veta någonting om i betänkandet. Det finns formuleringar som: Det kan från olika utgångspunkter finnas anledningar att utvärdera inflytandelagarnas tillämpning. Den formuleringen kan signalera att man anser att det är ett problem att de boende har för mycket inflytande och att det innebär att man bevarar för mycket av gamla miljöer. Det vet vi inte något om. Det vore bra om någon av majoritetens företrädare kunde räta ut något av de frågetecknen så att vi vet vad vi kan förvänta oss om vi mot förmodan skulle få fortsatt högerstyre i landet efter nästa val. Kommer hyresgästernas möjligheter att försvara sin bostad från klåfingriga fastighetsägares önskemål om överrenoveringar att minska ytterligare? Jag förbehåller mig rätten att tills vidare tolka majoritetens text så att ni anser att inflytande är ett problem som bör minimeras. Med det yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2, och jag står självklart bakom det särskilda yttrandet som finns. Herr talman! För övrigt anser jag att regeringen snarast bör ge den nya Trafikmyndigheten i uppdrag att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge. 0641486384014 GX01CU4 N 2010-01-01 00:00:00 261448 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0959/#anf131