2349443 GX0952 Riksdagens protokoll 2009/10:52 Torsdagen den 17 december 2009/10 52 2009-12-17 00:00:00 Samhällsekonomi och finansförvaltning val BE7E3ED3-CA53-4499-BA80-3FD8354A1BD5 69 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande FiU2 och avslag på reservationerna. Även om jag tycker att det kanske ligger i gränstrakterna för vad betänkandet handlar om måste jag kommentera Sonia Karlssons inledning. Det är inte första gången man hör socialdemokrater hävda att alliansregeringen sänker skatterna så att vi på något sätt indirekt får ett budgetunderskott. Så är inte fallet. För det första har Socialdemokraterna med ungefär ett års fördröjning accepterat de flesta av de skattesänkningar som vi genomför. För det andra har Socialdemokraterna högre bidragsutgifter. Saldot för Socialdemokraternas budgetalternativ är ungefär som regeringens. Budgetunderskottet har vi på grund av den stora ekonomiska krisen och de stora satsningar som regeringen har gjort för att stimulera ekonomin. Exempelvis gäller det då de ökade satsningarna på kommunerna, något som kommer att debatteras här i dag efter denna debatt. Det område vi i dag diskuterar är ett viktigt område. Till stor del handlar det om den statliga förvaltningspolitiken. Det handlar om offentlig upphandling, finansiell tillsyn, statsskuldsförvaltningen, prognos- och statistikfrågor, fastighetsförvaltning, Riksrevisionen med mera. 12 miljarder kronor ryms inom utgiftsområde 2 som vi här ska besluta om. Det mesta är regeringssidan och oppositionen överens om, men det finns också viktiga skillnader. Ett par av dessa återkommer jag senare till. I det stora hela måste man ändå säga att svenska myndigheter, särskilt på det här området, fungerar mycket väl. Det är effektiva myndigheter med många kompetenta medarbetare. Många av de här myndigheterna har varit oerhört centrala under den finanskris som vi har gått igenom och upplevt. Jag tänker då främst på Finansinspektionen och Riksgälden som tillsammans med Riksbanken har haft en oerhört tuff uppgift under det stormiga år som vi har bakom oss. Jag måste konstatera att samarbetet mellan myndigheterna har fungerat väl. Vi har haft kompetenta personer och kompetenta ledare på de här myndigheterna. Vi har mycket att vara stolta över. Sverige har hanterat de här internationella stormvindarna relativt väl. Den här krisen har också uppmärksammat oss på nya frågor som vi måste titta närmare på och följa upp under kommande tider. Det handlar om ansvarsgränsdragningar mellan de olika myndigheterna och också mellan Regeringskansliet och myndigheterna. Det handlar exempelvis om gränsdragningar mellan Riksbanken och Finansinspektionen med mera. Jag vill också upplysa om och poängtera vikten av att vi också nu under svenskt ordförandeskaps ledning har fått till stånd en ny finansiell struktur på Europaområdet för att bättre kunna förutse, varna för och hantera finansiella kriser i framtiden. Inte så att vi därmed ska tro att vi har löst problemen, men vi har skaffat oss bättre verktyg på en internationell och europeisk nivå för att hantera finansiella problem. Det tror jag är viktigt att komma ihåg, och det här ger också nya förutsättningar för de svenska myndigheterna. Vad föreslår oppositionen? Den är för det första mycket splittrad. Socialdemokraterna vill exempelvis lägga ned ett program för offentligt etos, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att det är bra att regeringen genomför detta. Vänsterpartiet vill lägga ned Finanspolitiska rådet. Socialdemokraterna vill numera behålla det, från att ha varit kritiska tidigare. Socialdemokraterna är nöjda med att Konjunkturinstitutet finns och fungerar ungefär som i dag, medan Vänsterpartiet vill avskaffa den statliga myndighet som sysslar med prognosarbete. Det skulle vara intressant att höra om Socialdemokraterna tycker att det är en god idé med tanke på att de ska samarbeta med Vänsterpartiet. Ska vi avlöva den möjligheten att ha ett statligt konjunkturinstitut? Det finns en rad intressanta och spännande frågor när man tittar på just skillnaden mellan de tre oppositionspartier som samtidigt säger att de ska samarbeta. Det finns några frågor som jag tycker är viktiga att ta upp. En av de få besparingar som Socialdemokraterna över huvud taget har i sitt budgetalternativ är att lägga ned det program för en satsning på ett offentligt etos som regeringen föreslår. Jag satt med i Demokratiutredningen som lämnade sitt betänkande i början av detta århundrade, alltså i början av 2000, under ledning av den förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson. Vi poängterade vikten av att lyfta upp värdefrågorna, de etiska frågorna, i statsförvaltningen. Detta har regeringen följt upp med en ganska ambitiös satsning på ett offentligt etos, ivrigt påhejade av de fackliga organisationerna och de anställda i statsförvaltningen. Men detta vill Socialdemokraterna avskaffa. Varför är det då viktigt med den här typen av arbete med värderingsfrågor? Det handlar för det första om att det pågår en stor generationsväxling i statsförvaltningen. Det är viktigt att lyfta upp frågorna, diskutera dem igen och se till att många nyanställda och en yngre generation får jobba med frågorna. Det handlar också om att vi kan märka att vi kanske har fått in för mycket av ett affärstänkande i statlig myndighetsutövning. Man betraktar medborgaren som kund, inte bara i positiv mening. Att försöka tillfredsställa en kund är något positivt, men det finns också ett tänkande som smittar från den kommersiella världen som inte riktigt hör hemma i statsförvaltningens myndighetsutövning. Jag tror också att det är viktigt rent allmänt att då och då jobba med etiska frågor, exempelvis när olika krav på myndighetsutövare ställs mot varandra. Man kan hamna i så kallade etiska dilemman och behöva fundera igenom hur man ska väga olika saker mot varandra. Viktiga begrepp som man kommer att jobba med under programmet är exempelvis respekt, värdighet, tolerans, solidaritet, empati, engagemang, ansvar, medborgarorientering, effektivitet och rättssäkerhet. Alla som jobbar med frågor som handlar om myndighetsutövning vet att man många gånger hamnar i svåra avvägningar, och det är oerhört viktigt att man jobbar med vilka värderingar som ligger bakom de här begreppen. Vad innebär de? Hur ska jag väga av? Det handlar helt enkelt om att höja kompetensen att hantera dessa frågor hos statsförvaltningens personal. Det här programmet är oerhört uppskattat bland de anställda, det är uppskattat bland de fackliga organisationerna, men Socialdemokraterna säger nej till detta. Varför? Den andra frågan jag vill ta upp är Lettland. Lettland och Island är två länder nära oss som har drabbats oerhört hårt av finanskrisen. I Lettlands fall handlar det om ett fall i bnp under 2009 på 18 procent. Vad innebär då signalerna om vi ska gå på Vänsterpartiets reservation? Jo, det innebär att vi säger att vi inte nu ger besked om att de får pengarna när de ska ha dem. Det är en oerhört allvarlig signal. Då säger Vänsterpartiet att vi ska förhandla om det, men vi ska inte samarbeta med IMF. Den kompetens som har byggts upp internationellt för att hantera de här sakerna ska vi inte samarbeta med. Vi ska sköta det här själva, vi i Sverige, och bli ett eget IMF på något sätt. Vad är det för andra villkor vi ska ha med i det avtal som vi i så fall ska sluta med Lettland efter en ny förhandlingsomgång och den osäkerhet som skapas av ett sådant beslut, om vi nu skulle följa Vänsterpartiets förslag? Vänsterpartiet har många svar att ge på de här frågorna. Det handlar om ett stort program på totalt ungefär 80 miljarder svenska kronor. Sverige står för ungefär 7 miljarder av dessa 80 miljarder. Det här skulle vi säga nej till. Vad innebär det för de andra länderna som ska delta i det här programmet? De kommer också att uppleva en tveksamhet kring hur de ska hantera sina lån. Då säger Vänsterpartiet att vi får inte ställa krav på Lettland. Men vi ställer inte några andra krav på Lettland än att de ska genomföra de program de har kommit överens om för att få ordning på sin ekonomi. Vi betalar ut pengarna stegvis och i takt med att Lettland levererar vad de själva har lovat. Men hur de gör detta ska vi inte lägga oss i, och det gör vi inte heller. Möjligen har Sverige ibland haft synpunkter på att en del av deras besparingsprogram har varit allt för fördelningspolitiskt märkligt. De har då sett över dem och kommit fram till förslag som är fördelningspolitiskt mer rimliga. Det är en mycket svår situation Lettland befinner sig i. Därför behöver de dessa pengar, och därför behöver de också hjälp med sitt budgetarbete och med att långsiktigt bygga upp sina instrument för att skapa en bra ordning i sina statsfinanser. Det är ett stöd och en solidaritet med Lettland som vi ska stå upp för och inte skapa osäkerhet kring, vilket vi skulle göra om vi följde Vänsterpartiets förslag. Slutligen pratas det mycket om jämställdheten. Självklart är det en viktig fråga. Lönebildningen ligger på Arbetsgivareverket och de fackliga organisationerna. Det är viktigt att hålla på den principen. Vi kan också konstatera att det går åt rätt håll. Löneskillnaden mellan män och kvinnor minskar i statsförvaltningen. Utnämningspolitiken som regeringen också kan visa på går åt rätt håll. Fler kvinnor får höga befattningar. Regeringen har också i en särskild skrivelse presenterat sin strategi och sitt arbete med jämställdhetsfrågorna. Med det tycker vi att vi kan tillstyrka propositionen och därmed också förslagen inom utgiftsområde 2. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet FiU2. 0745549193810 GX01FiU2 N 2010-01-01 00:00:00 261138 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0952/#anf69