2349439 GX0948 Riksdagens protokoll 2009/10:48 Fredagen den 11 december 2009/10 48 2009-12-11 00:00:00 Ändringar i sjukförsäkringen föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 1B233E4A-0D44-4E05-BD5A-DECCC241CAEF 141 ULF NILSSON (fp) fp Herr talman! Veronica Palm inledde med att nämna ett individuellt exempel. Jag tycker att det är bra att nämna individuella exempel eftersom det får en att tänka efter, även om man inte ska generalisera för mycket. Jag nämnde några exempel i debatten häromdagen, och jag ska nu nämna ett som jag inte minns om jag nämnde då. Det är inte från i år utan från år 2005. Det handlar om en kvinna i Skåne som hade en lungsjukdom och arbetade deltid, 50 procent, på ett kontor och trivdes med det. Efter drygt tolv månader utan kontakt med Försäkringskassan fick hon meddelandet att hon skulle välja mellan förtidspension och att gå upp till heltid. Hon kände sig tvingad att välja förtidspension. Hon är fortfarande bitter över detta. Hon lever ännu, och jag känner henne. Hon hade velat försöka att successivt gå upp till heltid. Det är mot bakgrunden av den typen av slappa sjukförsäkringar och förtidspensioneringar som skickade människor i utanförskap som vi ska se den stora reform av sjukförsäkringen som alliansen har genomfört. Under många år skickades människor i utanförskap. Många människor förtidspensionerades - 75 000 per år omkring år 2005. Det drabbade både unga och medelålders. När Socialdemokraterna satte upp målet att halvera sjukskrivningarna blev följden att många fler förtidspensionerades. Vi har beslutat om ett system, reformen trädde i kraft 2008, med krav på tidiga insatser för den som blivit sjukskriven. Stora resurser - 17 miljarder - har avsatts för tidig och aktiv rehabilitering. Vi ser till att rehabiliteringen sätts in tidigt och att det görs tydliga avstämningar. Det första årets avstämningar - efter tre, sex och tolv månader - ska fungera. Det ska ske. I det gamla systemet fanns det också tidsgränser, men de följdes inte. Vi har tagit bort den tidigare regeln att obligatoriskt pröva förtidspension efter tolv månaders sjukpenning. Redan i år kan vi se att det är ungefär 50 000 färre som har sjukpenning. Nu börjar vi närma oss det vi egentligen talar om i dag. Efter två och ett halvt år ska en ordentlig avstämning göras. Det var den reformen vi debatterade häromkvällen. En del, de som har arbetsförmåga, ska gå tillbaka till anställning. En del, de som helt saknar arbetsförmåga, måste gå till förtidspension. En stor grupp ska gå till introduktion hos Arbetsförmedlingen och i den takt och omfattning de orkar få hjälp och stöd med arbetsträning och kontakt med arbetsplatsen. Genomgående i alliansens reform är att arbetsförmågan prövas. Ibland verkar det som om oppositionen glömmer bort att sjukförsäkringens idé är att skydda mot inkomstbortfall på grund av att man är sjuk. Den ska inte skydda mot arbetslöshet. Det är viktigt att komma ihåg. Så har reglerna alltid varit, men under den gamla regeringen följdes de inte. Herr talman! För en dryg vecka sedan kom det uppgifter om att svårt sjuka människor tvingades ut i arbete efter den första prövningen av arbetsförmågan; bland annat en omtalad debattartikel handlade om det. Jag blev naturligtvis bekymrad. Jag tyckte att vi tydligt hade skrivit att sjuka människor inte ska tvingas till arbetsträning. Allt ska ske i den omfattning som är rimlig. Eftersom det inte får råda något tvivel om våra avsikter kom vi överens om ett utskottsinitiativ. Vi bad regeringen att förtydliga reglerna. Det är det ärendet vi diskuterar i dag. Häromdagen presenterade Försäkringskassan en genomgång av hur svårt sjuka, bland annat cancerpatienter, hade behandlats sedan alliansens reform gick igenom. Det visade sig att bedömningen av svårt sjuka inte hade blivit hårdare efter alliansens regler. Ingen från oppositionen har kommenterat det. Det finns ännu inga fakta som talar för att regeringens reform har medfört att till exempel svårt sjuka tvingas ut för att söka arbete. Det är naturligtvis bra eftersom det hade varit tvärtemot alliansens mening. Vi har sagt att svårt sjuka inte ska prövas mot hela arbetsmarknaden och att sådan prövning inte ska ske om tillfrisknandet försvåras. Det ska naturligtvis inte råda någon tvekan om att allvarligt sjuka människor inte ska behöva gå ut och arbetsträna på olika jobb. Därför gör vi detta förtydligande med formuleringar som tydligt visar avsikten med reformen. Jag tycker att man ska vara ödmjuk. Ingen kan stå och säga - det gällde naturligtvis inte minst den gamla regeringen, men det gäller alla - att det aldrig kommer att hända någonting som är beklagligt i ett stort system som sjukförsäkringen. Man ska naturligtvis vara ödmjuk och följa den utveckling som sker och vara beredd att gripa in. Men jag har en fråga till oppositionen. Har ni inte några kommentarer? Era argument har hela tiden utgått från att cancersjuka och andra svårt sjuka människor med alliansens politik tvingas ut för att pröva jobb och så vidare. Men ni har inte kommenterat att Försäkringskassan själv nu efter en genomgång klart och tydligt säger att bedömningen inte har blivit hårdare med de nya reglerna. Att denna sakuppgift har kommit gör naturligtvis inte att det arbete som vi har gjort med att förtydliga reglerna är onödigt. Även om det bara är någon enstaka människa som kunde ha drabbats av en feltolkning av vad riksdagen har menat är det så beklagligt att man måste hindra det. Herr talman! Socialförsäkringar är viktiga, och inte minst sjukförsäkringen är viktig. Man ska inte behöva fundera på hur man ska få vardagen att gå ihop och pengarna att räcka till så fort man blir sjuk. Men man ska inte heller behöva sitta hemma och bara vänta på att det ska komma någon hjälp som inte kommer. Socialdemokraterna och oppositionen har i den slagordspolitik som de har drivit här hela tiden i grundargumentationen utgått från att svårt sjuka nu tvingas pröva jobb. Men de har inte med ett ord kommenterat vilket alternativ som oppositionen har för att man inte ska återvända till den passivitet, långtidssjukskrivning och massförtidspensionering som rådde fram till 2006. Ärendet i dag är inte så stort, men det är viktigt. Det är viktiga förtydliganden som har gjorts. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Men den stora reformen har vi fattat beslut om tidigare, och allt tyder på att vi nu vänder utvecklingen så att vi får ett aktivt arbete med att hjälpa människor tillbaka till ett friskt och aktivt liv. I detta anförande instämde i Gunnar Axén, Lars-Arne Staxäng och Marianne Watz (alla m), Solveig Zander (c), Gunnar Andrén (fp) samt Lars Gustafsson (kd). 0542573140300 GX01SfU13 N 2010-01-01 00:00:00 260594 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0948/#anf141