2349438 GX0947 Riksdagens protokoll 2009/10:47 Torsdagen den 10 december 2009/10 47 2009-12-10 00:00:00 Allmän miljö- och naturvård föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 9418F3C7-27DD-4AE5-9A3D-5EF7A2E98FBE 191 ANDERS YGEMAN (s) s Fru ålderspresident! Det har nu gått mer än tre år sedan Sverige fick en borgerlig regering. För första gången har klimatet haft storheter som Nicholas Stern, FN:s klimatpanel, IPCC och Al Gore på sin sida. Efter mycket utredande presenterade Klimatberedningen sitt förslag till minskade koldioxidutsläpp i Sverige. Regeringspartierna föreslog 30 procent minskade utsläpp i Sverige, medan vi inom oppositionen föreslog 40 procent. Endast fyra av omkring hundra remissinstanser tyckte att Klimatberedningens förslag var för ambitiöst, däribland gruvindustrin, Svenska Petroleuminstitutet och Svenskt Näringsliv. Från det att Klimatberedningen lade fram sitt förslag dröjde det ett helt år innan regeringen lyckades presentera en proposition om klimatpolitiken. Det visade sig att regeringen i den bröt mot sin egen utfästelse. I stället för att samla breda intressen bakom en ambitiös klimatpolitik valde regeringen att lyssna på de få remissinstanser som ville minska Sveriges miljöambitioner. Genom att införa en ny beräkningsgrund försökte regeringen få det att se ut som om man höjde ambitionerna, men i stället minskade man dem för Sverige. Detta gjorde man i ett läge när varningarna om klimathotet vuxit sig allt starkare. Hur kunde det gå så fel? Kanske är det inte så konstigt. När vi socialdemokrater med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och tidvis Centerpartiet styrde landet röstade något eller några av de nuvarande allianspartierna mot varje skarpt klimatförslag. När vi socialdemokrater bedrev världens ambitiösaste klimatpolitik stod Moderaternas toppnamn i EU, Gunnar Hökmark, i EU-parlamentets talarstol och ifrågasatte allvaret i klimathotet och Kyotoavtalet. När vi socialdemokrater hade minskat utsläppen med nästan 10 procent stod Fredrik Reinfeldt i Almedalen och sade att miljön inte var någon prioriterad fråga för Moderaterna. När vi socialdemokrater kämpade till oss miljö- och klimatkommissionärsposten, som innehades av Margot Wallström, sade Reinfeldt att polisfrågorna var viktigare och tyngre. Margot Wallström är den tyngsta kommissionär Sverige någonsin har haft. När vi gick till val på att befria Sverige från oljeberoendet gick Kristdemokraterna till val på att sänka bensinpriset. När hela Folkrörelsesverige i riksdagen talar om behovet av att skärpa klimatåtgärderna, att Sverige måste ta sitt ansvar, ja, då bokar Moderaterna och Kristdemokraterna Förstakammarsalen och låter flyga in två av världens mest framträdande klimatförnekare för att de ska förklara för riksdagsledamöterna att det inte finns något klimatproblem. Med det regeringsunderlaget är det kanske inte så konstigt att man inte klarar av att samla Sverige kring en ambitiös klimatpolitik. Fru ålderspresident! Uppgiften att samla Sverige är faktiskt inte så svår som den kan tyckas. Det finns ett alternativ till regeringens låga ambitioner, självgodhet och siffertricksande. Förutom regeringspartierna, gruvindustrin och den svenska petroleumindustrin är Sverige nämligen samlat. De övriga partierna i riksdagen, liksom Svenska kyrkan, många svenska kommuner, Röda Korset, alla Sveriges miljöorganisationer, forskarsamhället och Svenska FN-förbundet, är alla överens om att det krävs högre ambitioner. Hela Folkrörelsesverige och alla miljöorganisationer är överens med samtliga oppositionspartier om att Sverige ska minska de svenska utsläppen med 40 procent. Hela Folkrörelsesverige och alla miljöorganisationer är överens med samtliga oppositionspartier om att det krävs fler åtgärder än de som regeringen föreslår för att komma till rätta med tredje världens klimatproblem. Hela Folkrörelsesverige och alla miljöorganisationer är överens med samtliga oppositionspartier om att det krävs mer för att samla Sverige och leda världen mot ett nytt klimatavtal. Vi på den rödgröna sidan har föreslagit en ambitiösare klimatpolitik. Vi föreslår en klimatpolitik som innebär att utsläppen ska minska nästan en och en halv gång mer än vad regeringen föreslår. Det är nog så allvarligt att regeringens klimatambitioner är låga. Lika låga är tyvärr regeringens jobbambitioner. Vi visar i vårt alternativ att det går att kombinera klimat- och jobbåtgärder, något som regeringen har misslyckats med. Fru ålderspresident! Just nu pågår klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Jag och hela oppositionen hoppas naturligtvis att de blir framgångsrika. Men vi ser med viss bedrövelse på den håglöshet och den initiativlöshet som hittills präglat det svenska ordförandeskapet. Redan för ett år sedan gav statsminister Fredrik Reinfeldt upp ambitionen om det bindande avtalet, kärnan i det som var uppgiften, nämligen att få fram en ersättning, en fortsättning på Kyotoavtalet. Tänk om Erik Hamrén, nytillträdd svensk förbundskapten i fotboll, ett år innan världsmästerskapet skulle spelas hade gått in i omklädningsrummet med samma inställning. Fotbollslandslaget sitter uppradat, i spänd förväntan. Förbundskaptenen kommer in och säger: Det här går aldrig. Vinna kan vi aldrig klara. Oavgjort kan bli svårt. Kanske får vi nöja oss med en liten förlust. Tänk om han sedan upprepat det gång på gång på vägen mot VM. Vem tror att det hade varit en god strategi för att få fotbollslandslaget att vinna matcher? Det är inte ledarskap. Alliansen har en kortsiktig politisk taktik där målet är att se framgångsrik ut på hemmaplan. Det valet är viktigare än att verkligen lyckas i Köpenhamn. Den beskrivningen är något som inte präglar oppositionen. Detsamma gäller u-landsföreträdare, miljörörelsen, Svenska kyrkan och andra inom EU-kretsen. Det av Sverige framförhandlade klimatfinansieringspaketet blev en besvikelse. EU:s klimatfinansieringspaket utgör endast en fjärdedel av det som FN anser vara nödvändigt. Dessutom var hela den viktiga kortsiktiga delen frivillig. Det var på det sättet man fick EU:s skeptiker med sig. Sverige går från att vara klimatledare, med ledartröja, till att vara fossile of the day, dagens fossil, vilket miljörörelsen utnämnt Sverige till. EU:s och Sveriges initiativlöshet har satt oss på läktaren när Obama, Hu Jintao och Løkke Rasmussen inte ens förankrar viktiga beslut, såsom de som fattades i samband med Apecmötet, hos det svenska ordförandeskapet. Steen Gade från klimatkonferensens ordförandeland Danmark, tidigare överdirektör vid den danska Miljøstyrelsen och nu ordförande i Folketingets miljöutskott, uttrycker sig så här: "Vi har ingen ledarhund på klimatområdet i Europa längre. Sverige borde ha dragit det lasset och pressat på, men nu håller det hela tiden på att falla samman för Sverige frånsäger sig sitt ledarskap." Här hemma är bilden en annan. Regeringen spricker av självförtroende och självförhärligande, men utanför Rosenbads väggar är bilden som sagt en annan. Jag hoppas verkligen att dessa missgrepp inte får stå i vägen för en framgång i Köpenhamn. Jag hoppas verkligen att regeringen kan lära sig av sina misstag. Och jag hoppas verkligen att Köpenhamn kan bli den framgång världen så väl behöver. Fru ålderspresident! Regeringen har missat chansen att använda jobbkrisen för att lösa klimatkrisen. Regeringen har missat chansen att samla Sverige. Regeringen har missat chansen att framgångsrikt leda Europa. Om vi jämför regeringens politik men den vi föreslår kan vi konstatera att oppositionen föreslår skarpare åtgärder, har högre ambitioner och skapar fler jobb. Jobben behöver en ny regering, klimatet behöver en ny regering och, fru ålderspresident, Sverige behöver en ny regering. (Applåder) 0744993950910 GX01MJU1 N 2010-01-01 00:00:00 260376 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0947/#anf191