<anforande>
<dok_hangar_id>2349435</dok_hangar_id>
<dok_id>GX0944</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:44 Måndagen den 7 december</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>44</dok_nummer>
<dok_datum>2009-12-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2009/10:108 om arbetsmiljöarbetet</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>9E058139-CB7B-454D-9646-B4437A16485B</anforande_id>
<anforande_nummer>7</anforande_nummer>
<talare>Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Herr talman! För tydlighetens skull vill jag säga att Stoibergruppen inte är kommissionen, svenskt näringsliv eller regeringen. Vi tar som regering och ordförandeland utgångspunkt i vad kommissionen faktiskt föreslår. Det är den ordning som finns när det gäller beslutskompetenser. Eftersom kommissionen inte har lagt fram några skarpa förslag finns det i formell mening inget att reagera på annat än det som förekommer i debatten, och Stoibergruppen och andra föreslår en lång rad olika saker. 
När det gäller Sylvia Lindgrens mer retoriska frågor om vad jag tycker är låg risk och vad jag tycker om gränser i olika sammanhang för små och stora företag måste jag säga att jag inte ska göra den bedömningen av det enkla skälet att jag inte tycker att Stoibergruppens förslag är bra. Därmed blir det en hypotetisk diskussion. Vem som ska avgöra vad som är låg risk eller inte är arbetsmiljöverk och motsvarande myndigheter som har att göra dessa kontroller. De ska omfatta alla typer av arbetsplatser, oavsett om det jobbar en, hundra, tusen eller tiotusen personer där.
Jag vill påminna om att ett av skälen till detta är att det redan i dag finns en betydande flexibilitet i det svenska regelverket som möjliggör för Arbetsmiljöverket tillsammans med parterna att vara förebyggande och ge den typ av information som Torbjörn Björlund talar om. Samtidigt har de möjlighet och ska hacka ned på de arbetsplatser som erbjuder en dålig arbetsmiljö. De ska vara riskbaserade, se vilka som har de största problemen och gå in och korrigera där. Det vi kan göra som en stödjande insats är att se om det finns något sätt att stimulera de halvbra arbetsplatserna att bli bättre. Man måste ha många verktyg i sin verktygslåda. Det handlar om såväl information som att jaga de dåliga och se till att fler blir bättre genom goda incitament.
Beskedet är tydligt. Jag tycker inte att Stoibergruppens förslag, om jag ska reagera på något som ännu inte är ett konkret förslag från kommissionen, är rätt väg att gå. Det finns andra vägar som är mycket bättre. Det är min inställning i dag, det var min inställning när Stoibergruppens förslag presenterades och det är min inställning även i det fortsatta arbetet.
Ska jag göra någon typ av framtidsförutsägelse i detta utgår jag från att det blir svårt att få igenom den delen av arbetet i rådet, i kommissionen - vi har visserligen en ny kommission som jag kanske inte ska uttala mig om - och i arbetet med parterna på Europanivå.
</anforandetext>
<intressent_id>0263862488414</intressent_id>
<rel_dok_id>GX10108</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>259918</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0944/#anf7</protokoll_url_www>
</anforande>
