2349423 GX0932 Riksdagens protokoll 2009/10:32 Onsdagen den 18 november 2009/10 32 2009-11-18 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna föredragning av utskottsärende med eventuell debatt ACABDE50-7956-43A1-92B2-06C6CE68B67C 5 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Fru talman! Valet 2010 kommer att bli ett tydligt vägval. Två huvudalternativ kommer att stå mot varandra, på ena sidan alliansregeringens arbetslinje, där människor får mer makt över sina liv och där det personliga ansvaret uppmuntras. Mot detta står ett rödgrönt alternativ som i många delar spretar åt olika håll. Men samtidigt kan man se en röd tråd genom deras olika förslag. Det är högre skatter, mer bidrag och en stor tilltro till att politiska konstruktioner som fonder och program ska lösa problemen. Arbetslinjen står mot bidragslinjen. Politikermakt står mot egenmakt. Den politik som vänsteroppositionen står för är i allt väsentligt densamma som svenska folket förkastade i valet 2006. Skillnaden mot Perssonregeringen är en ny s-ledare samt att vi nu också riskerar att få Lars Ohly som utrikes- eller finansminister. Någon politisk omprövning är det svårt att hitta, åtminstone i konkret sakpolitik. Thomas Östros vill höja skatten för löntagare, företagare, villaägare och investerare, således inget nytt under solen. Självklart är ingen regering perfekt, och ingen väljare är till hundra procent nöjd med det som en regering eller riksdagsmajoritet gör. Men vad väljaren måste fråga sig är: Vem vill jag ska leda landet? Vem ska sitta vid rodret när de ekonomiska stormvindarna viner? Det är det valet handlar om, och det är också vad den här budgeten och diskussionen ytterst handlar om. Den ekonomiska politiken har satts på hårda prov under 2008-2009. Vi har haft en kortslutning i det finansiella systemet som har präglat hela världens ekonomi. Vi har haft hot om en rejäl ekonomisk härdsmälta. Och det kunde ha gått ännu värre än vad det har gjort. Många av de akuta och allvarliga problemen har kunnat mötas med en god internationell samverkan och samarbete. Här har inte minst EU spelat en viktig roll. Tack vare att vi också haft goda fungerande institutioner har vi kunnat hantera många av de här problemen. Vi har kunnat dämpa risken för en riktig ekonomisk härdsmälta. Jag tror att det är en viktig lärdom att dra av krisen att vi behöver mer av samverkan över hela världen. Vi behöver fungerande institutioner, och det europeiska samarbetet är oerhört viktigt. En annan viktig lärdom att dra av den kris som hela världen fortfarande brottas med är vikten av ordning och reda i offentliga finanser. Då kan vi hantera kriser som kommer mycket bättre. Vi kan också klara oss snabbare ur krisen utan dramatiska skattehöjningar eller nedskärningar. Den mycket skarpa problembilden som finns runt omkring oss saknar man mycket när man lyssnar på oppositionens företrädare. De gör jämförelser över tid som om den ekonomiska krisen inte fanns. Jag tycker att det är att verkligen försöka förleda dem som lyssnar på detta. När den ekonomiska vårpropositionen presenterades i april var det ekonomiska och statsfinansiella läget mycket allvarligt. Alla kurvor pekade brant nedåt. Osäkerheten var mycket stor om hur djup och hur långvarig den ekonomiska krisen skulle bli. Sedan dess har situationen stabiliserats något och allt fler börjar tala om att botten är nådd och att vi kan se tecken på en vändning. Men utmaningarna för svensk ekonomi är fortsatt stora. Som någon uttryckte det är det positivt att ekonomin har landat på fötter, men problemet är att vi står i en djup grop. De senaste bnp-siffrorna visar att vi tillhör den grupp länder som redan inlett en återhämtning. Hushållen har börjat konsumera mer, det kraftiga fallet i exporten har stannat av, orderingången till industrin ökar och optimismen börja stiga bland såväl hushåll som företag. Sverige kommer av allt att döma att vara ett av de få länder som kan komma ur denna kris, om nu prognoserna håller, utan att behöva genomföra tuffa besparingar eller ta till kraftiga skattehöjningar. Det är tack vare just de goda offentliga finanserna och en stark arbetsmarknad när krisen inleddes, men det är också tack vare ett ansvarsfullt agerande från regeringens sida under krisen. Alliansregeringen vill jobba Sverige ur krisen. Det är endast genom att fler arbetar, betalar skatt och bidrar till vårt gemensamma välstånd som vi alla kan få det bättre. När fler betalar skatt får vi in mer skattepengar utan att behöva höja skattesatserna. Det är så vi möjliggör satsningar som exempelvis sänkt skatt för pensionärer och höjda studiemedel som finns i denna budget. Det är endast så vi kan värna välfärdens kärna långsiktigt i våra kommuner och landsting och säkerställa tillgänglighet och kvalitet i vård, skola och omsorg. Skattesänkningarna vi genomför i form av ett jobbskatteavdrag, även kallat förvärvsavdrag, riktas särskilt till låg- och medelinkomsttagare. Det gör det mer lönsamt att arbeta och att vara företagare. Det ökar sysselsättningen och tillväxten långsiktigt och förbättrar de offentliga finanserna. Det konstaterar både Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet. Jobbskatteavdraget har inneburit att exempelvis ett vårdbiträde fått en extra månadslön under denna mandatperiod. Det är en ganska rejäl lönehöjning. Jobbskatteavdraget är också så konstruerat att den största procentuella sänkningen av skatten går till dem som tjänar minst. Ja, men pensionärerna då? Borde de inte också få en skattesänkning? Först är det viktigt att slå fast att det är rimligt med ett förvärvsavdrag för dem som förvärvsarbetar. Det är mer kostnader med att arbeta, och under alliansregeringen har vissa avdragsmöjligheter försämrats för löntagarna. Det är också viktigt att uppmuntra till arbete genom att bland annat göra det mer lönsamt att arbeta. Forskningen visar att arbetsmarknaden fungerar bättre och att arbetslösheten blir lägre när man sänker skatten på arbete på detta sätt. När vi får fler människor i arbete får också pensionärerna mer i pension; så fungerar vårt pensionssystem. Finanspolitiska rådet instämmer i detta synsätt. Pensionärerna har självklart rätt till en bättre ekonomisk situation. Det är jag som kristdemokrat den förste att hävda. Alliansregeringen har också sänkt skatten två gånger för pensionärerna med sammanlagt 5 ½ miljard kronor. Skattesänkningens fördelningspolitiska profil liknar den som gäller för jobbskatteavdraget: De som tjänar minst få den största procentuella sänkningen. Under Socialdemokraternas senaste tolv år vid makten sänkte de inte skatten för våra pensionärer. Om det är så viktigt för dem nu, varför gjorde de inget då? Lägger vi ihop de två skattesänkningar vi gör för pensionärerna 2009 och 2010 blir den totala sänkningen för en pensionär med garantipension mellan 3 500 och 4 300 kronor per år och för en pensionär med 150 000 kronor i årlig inkomst ca 2 700 kronor per år. Det är pengar, men självklart behövs det mer. När Socialdemokraterna säger sig vilja utjämna skatteskillnaderna mellan dem som arbetar och dem som inte gör det sker det inte i första hand genom sänkt skatt för pensionärerna utan genom höjd skatt för löntagarna. En pensionär med en pensionsinkomst på 150 000 kronor per år får utöver regeringens politik en skattesänkning på 6 kronor per dag med Socialdemokraternas politik. Det är mindre än vad en liter mjölk kostar. När man skrapar bort retoriken blir skillnaden alltså inte större. Kristdemokraternas ambition är självklart att gå vidare med ytterligare skattesänkningar steg för steg för att förbättra situationen för våra pensionärer. Det är viktigt att betona att det i grund och botten är arbetslinjen som gynnar pensionärerna bäst. Frågan är hur de rödgröna ska säkra de framtida pensionerna när deras sammantagna politik försvagar arbetslinjen. På kort sikt får vi räkna med tiotusentals färre jobb och på lång sikt ännu fler med den politik som föreslås av oppositionen. Det blir effekten när man höjer skatten på arbete, gör det mindre attraktivt att jobba och dyrare att anställa. Vänsterpartiets skattealternativ innebär redan nästa år en skattehöjning på 6 000 kronor för varenda svensk, ung som gammal. Alla, från skolbarn till pensionärer, får ungefär 6 000 kronor mer i skatt nästa år. Det blir dyrare att jobba och att anställa. De rödgröna överger arbetslinjen, vilket innebär att färre personer kommer att betala skatt till kommuner och landsting. Det leder långsiktigt till sämre resurser för bland annat äldreomsorg och sjukvård. Fru talman! Vänsteroppositionens nya kelgris är Finanspolitiska rådet. Det är ett expertorgan som regeringen har tillsatt och som oppositionen hänvisar till ganska ofta numera. Bland dem som sitter i rådet finns professor Lars Calmfors och förre socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink. Låt oss inte bara ta några lösryckta meningar utan verkligen titta på vad Finanspolitiska rådet skriver i sin utvärdering av regeringens budgetproposition för 2010. Regeringen får väl godkänt på punkt efter punkt. Stimulanserna av ekonomin är i rätt storleksordning, det fjärde jobbskatteavdraget skapar ytterligare jobb när konjunkturen vänder, jobbskatteavdraget som sådant är en mycket effektiv metod för att långsiktigt öka sysselsättningen och utredningen om en stabilitetsfond för kommunerna är rätt tänkt. Frågan är varför oppositionen inte vågar läsa ordentligt vad Finanspolitiska rådet skriver och erkänna att det därifrån i allt väsentligt ges ett gott betyg till den förda politiken. Fru talman! Kommunerna får 17 miljarder kronor för 2010. Det mesta av dessa pengar är tillfälliga, men en hel del är permanenta. Exempelvis stiger det generella statsbidraget med 5 miljarder kronor årligen från och med 2011. Dessutom ökas resurserna till kommuner och landsting redan i budgeten för 2009 med motsvarande ungefär 10 miljarder kronor. Jämfört med 2006 har vi 2010 förstärkt resurserna till kommun- och landstingssektorn med 38 miljarder kronor. Det är enorma summor som förs från staten till kommunerna. Till detta ska läggas att kommunerna får ytterligare miljardbidrag i form av återbäringar från Sveriges Kommuner och Landsting och från de pensionsbolag man äger. Det är alltså stora resurser kommuner och landsting får under 2010 och åren framöver. Självklart är syftet att värna välfärdens kärna och undvika drastiska uppsägningar och nedskärningar på grund av den ekonomiska krisen. Man ska få mer tid på sig att ställa om. När skatteinkomsterna från arbete börjar öka igen kommer det givetvis också att förbättra kommunernas ekonomi. Vi måste noga följa utvecklingen i kommunsektorn och se vad man eventuellt ytterligare kan göra. Jag vill dock påstå att kommuner och landsting har fått en rejäl resursförstärkning, vilket gör att de klarar sig ganska helskinnade genom den mycket svåra ekonomiska situation som Sverige och hela världen befinner sig i. Fru talman! Jobben är den stora utmaningen. Den sista kurvan som vänder uppåt i en konjunkturuppgång är sysselsättningen. Vi behöver fundera vidare på hur vi kan påskynda utvecklingen för att minska risken för långtidsarbetslöshet. Vi måste stödja människor som är arbetslösa och aktivera dem på olika sätt. Det görs en hel del i budgeten, men regeringen och majoriteten får fundera på vad vi kan göra ytterligare för att förfina de instrument som finns. Vi måste samtidigt lära oss av 90-talet att alla åtgärder man vidtar av arbetsmarknadspolitisk karaktär inte är långsiktigt goda och riktiga. Det gäller att göra rätt saker som långsiktigt stärker arbetsmarknaden och får Sveriges ekonomi att fungera bättre. Fru talman! Socialdemokraternas budgetmotion för 2010 har titeln Jobben först . Det låter mycket bra. Men vad är det då för jobbpolitik man för? Man vill ha höjda skatter för ungdomar under 26 år. Man vill ha höjda skatter för främst låg- och medelinkomsttagare med 10 miljarder kronor jämfört med regeringens politik. Man vill återinföra förmögenhetsskatten - något som driver kapital ur landet och försämrar företagsklimatet. Man vill avskaffa avdragen för hushållsnära tjänster som skapar tusentals nya jobb. Man vill återgå till en gammal Amspolitik och a-kassepolitik som bidrog till att människor slogs ut från arbetsmarknaden. Vi kristdemokrater och alliansregeringen kommer aldrig att acceptera denna politik. Vi kommer inte att straffbeskatta ungdomar som vill in på arbetsmarknaden. Vi ska inte straffbeskatta husägare för att de har amorterat bort sina lån och vill bo tryggt i sina bostäder när de blir äldre. Vi kommer inte att återinföra en förmögenhetsskatt som driver pengar ur landet. Vi kommer inte att föra en politik som gömmer undan folk i olika sjukförsäkringar om de kan jobba några timmar varje dag. Vi kommer inte att låta barn, gamla och sjuka drabbas av nöd för att staten inte sköter sin ekonomi på ett hållbart och långsiktigt sätt. Det är detta debatten ska handla om fram till valet 2010, och budgeten för 2010 är en viktig värdemätare på vad de politiska alternativen vill. (Applåder) 0745549193810 GX01FiU1 N 2010-01-01 00:00:00 258648 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0932/#anf5