2349423 GX0932 Riksdagens protokoll 2009/10:32 Onsdagen den 18 november 2009/10 32 2009-11-18 00:00:00 Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna föredragning av utskottsärende med eventuell debatt AF251D49-0576-4800-AC48-8282FD15A5D6 4 MATS PERTOFT (mp) mp Fru talman! För att inte glömma bort det ska jag börja med att yrka bifall till reservationerna 3, 6 och 9. Fru talman! Sverige har genomlidit en kris, en ekonomisk kris. Det har varit en stark storm som liksom skeppet Sverige surrat alla fast vid masten. Man har stängt luckorna, man har genomlidigt en rejäl storm på havet. Egentligen har man stängt allting. Tyvärr är det många som har blivit kvar på däck. Det är många som vi nu upptäcker spolats över bord. Det är många som man har glömt bort i denna kris. Det är sjuka, det är ungdomar, det är arbetslösa, det är människor som inte har någon trygghet kvar. Låt oss tänka efter och ta till oss vad ordet kris egentligen betyder. Då får vi gå tillbaka till grekiska. Ordet kris har en betydligt djupare betydelse. Det är en väg till förändring. Det är en möjlighet till förändring. Varje kris som man går igenom är också en tankeställare: Är det någonting i vårt samhälle som måste ändras, en väg som måste ändras i den politik vi för eller någonting i det som vårt svenska samhälle är på väg till? Då måste man se efter om vi har ett långsiktigt hållbart samhälle som kan ge trygghet till våra invånare lång tid framöver, på lång sikt. Vi kan i dag konstatera, särskilt när vi bara har några veckor kvar till Köpenhamnsmötet: Nej, vi har inget långsiktigt hållbart samhälle. Ingenstans i hela världen har man ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi måste göra åtskilliga genomgripande förändringar för att vår värld över huvud taget ska ha en chans att klara sig framöver. Det är kanske till och med så att vi i Sverige tillhör dem som är mer lyckligt lottade. Vi tvingas inte att ha regeringssammanträden på havets botten, som på Maldiverna. Regeringen kan fortfarande vara i Rosenbad, och riksdagen kan sammanträda i den här kammaren. Det är utgångspunkten för oss i Miljöpartiet när vi tittar på hur vi kan använda denna kris till att förändra samhället, använda denna möjlighet till förändring, till omtanke, till att förändra tankevärlden. Då handlar det om investeringar, att investera i ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är en politik där vi från den rödgröna sidan tänker väldigt lika, där vi har en gemensam bild av hur vi bygger ett framtida Sverige. Det handlar om investeringar. Det handlar om stora järnvägsinvesteringar, om alternativa energikällor, om att bygga om och energieffektivisera bostäder. Det handlar om investeringar som ger jobb, jobb till de alla arbetslösa som alliansregeringen har glömt kvar på däck och som riskerar att spolas över bord, till de ungdomar som inte får jobb, som inte har utbildning, som har fel utbildning, som måste omskola sig. Från Miljöpartiets sida föreslår vi i vår budget 47 miljarder till dessa investeringar. Det skulle ge 70 000 jobb. Vi menar att det är så vi förenar möjligheten till samhällsförändring, möjligheten att ställa om rodret, med det behov vi har att bemöta krisen och skapa de jobb som vårt samhälle behöver för förändring. När vi tittar oss omkring i Europa och jämför ser vi att det här har skötts ganska olika i olika länder. Nu har jag inte kompetens nog att betygsätta hur länderna sköter krisen och investeringarna, men jag noterade med visst intresse den rankning som Financial Times gjort. Det stod om det i Svenska Dagbladet. Vår finansminister fick en väldigt fin rankning som nummer fyra av Europas finansministrar. Problemet som jag ser det är bara att det som Anders Borg vann på var politiken, inte ekonomin. På ekonomisidan hamnar han som nummer femton. Det som jag tyckte var intressant var att jämföra med ettan, Frankrikes finansminister. Hon har sett till att man i Frankrike har satsat över 20 procent av investeringarna på omställning av samhället - 20 procent, till och med 21 procent - och Sverige enbart 2,7. Det visar lite grann hur den här regeringen tänker när det gäller att utnyttja krisens möjligheter till att skapa ett nytt långsiktigt hållbart samhälle. Det verkar inte existera, allt är tomma fraser. Det är allvarligt om man inte tar till vara de möjligheter som finns i en kris att ställa om. Då missar man chansen, då kommer krisen om och om igen och det ansvar man har fått att leda ett land riskerar att gå helt åt pipan i det ögonblick man inte tar möjligheten att vid rätt tillfälle ställa om. Det är nämligen viktigt i dag att vi ställer om Sverige. Det är viktigt att vi gör investeringar som både ger jobb och sätter en ny inriktning för Sverige. En annan punkt som gör mig väldigt orolig, och som de två föregående talarna var inne på, är det här med kommunerna. Den svenska välfärden bygger på ett helt annat sätt än något annat land som jag vet i alla fall på kommunernas arbete. Jag var i måndags och hälsade på i Kristianstad, en skånsk kommun med borgerlig majoritet, borgerligt styre. De har för 2010 fått 59 miljoner extra i kommunbidrag. Inget ont att säga om det. Jättebra att de har fått stöd, men de har bara fått det för 2010. Av 59 miljoner kommer de inte att göra av med 26 miljoner, därför att det inte är ekonomiskt ansvarsfullt att anställa personal och finansiera långsiktiga kostnader med engångspengar. De har dem nämligen bara för ett år. Trots detta bidrag måste de skära ned i barnomsorgen med 7 ½ procent. Trots ökade barnkullar, trots fler barn i förskolan måste de skära ned, trots att de får pengar över. Varför? Jo, därför att de har en ansvarsfull ekonomi. De vet att de inte kan anställa folk som de måste avskeda direkt efter ett år. Jag förstår dem. Det är ansvarsfull ekonomi. Det som inte är ansvarsfullt är att denna regering inte ger dem pengar för mer än ett år. Det är oansvarigt. Det är oansvarigt på lång sikt, och det bäddar för att kommunerna och därigenom utbildning, socialtjänst och äldreomsorg kommer att få det rejält svårt 2011, särskilt när de dessutom måste ta hand om de utförsäkrade, de människor som ramlar ur Försäkringskassans system. Nästa problem är den kalla handens politik, som Maria Wetterstrand har kallat den. Regeringen har nu upprättat en karusellverksamhet där man efter ett tag blir utförsäkrad från Försäkringskassan. Då ska man stå till arbetsmarknadens förfogande. Efter tre månader åker man in i Försäkringskassans system igen. Är det den nya arbetslinjen, en karusellverksamhet mellan arbetsförmedling och sjukförsäkring? Är det någon arbetslinje? Jag tycker att det verkar vara ett väldigt konstigt sätt att låta människor hamna utanför, att man i krisens storm blåser av i stället för att försöka se till att de blir friska. Vad ska man göra i stället? Naturligtvis måste vi se till att vi får ett trygghetssystem som håller långsiktigt, inte utnyttjas men som gör att människor har chans att bli friska. Vi måste se till att utbildningssystemen bygger upp framtiden, att ungdomar och även äldre får chansen att fortbilda sig, omskolas och så vidare. Ungdomarna i Sverige riskerar nu att alltmer låsas in av tidigare val, att vara förbjudna att läsa upp sina betyg på komvux om de inte är underkända och att hamna i en högskola där kvaliteten blir allt sämre och undervisningstiden som lärarna har för sina elever inte håller. Det är där som den rödgröna bilden av ett framtidens Sverige behövs. Vi behöver ett ansvarsfullt långsiktigt hållbart samhälle där det finns både jobb och utbildning, ett möjligheternas Sverige i stället för en omöjligheternas återvändsgränd. Det är där både Miljöpartiet och de rödgröna förslagen bildar en möjlighet. Tyvärr ser jag inte den möjligheten i regeringens politik. (Applåder) 0488357052317 GX01FiU1 N 2010-01-01 00:00:00 258647 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0932/#anf4