2349409 GX0918 Riksdagens protokoll 2009/10:18 Onsdagen den 21 oktober 2009/10 18 2009-10-21 00:00:00 En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning och Vissa psykiatrifrågor m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt FA2CD750-A8C5-4E02-AD62-8A3473C731AD 97 ANN ARLEKLO (s) s Fru talman! Vi socialdemokrater har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet väckt en gemensam motion utifrån psykiatriskrivelsen. Jag vill redan nu yrka bifall till vår motion, det vill säga reservationen i SoU2. Vi anser att regeringen har försummat psykiatrifrågan under mandatperioden. Regeringen har inte presenterat någon samlad proposition med anledning av Psykiatriutredningen, trots att den presenterades för tre år sedan. För 2007 och 2008 gjorde regeringen nya tillfälliga satsningar. För perioden 2009-2011 görs en ny tillfällig satsning, vilken presenteras i skrivelsen. De statliga medlen riktas mot ett antal projekt inom fyra olika områden. De satsningar för 2009-2011 som beskrivs i skrivelsen är bra och rimligt avvägda i ett kort perspektiv, men vi menar att det är en allvarlig brist att långsiktigheten och helhetsperspektivet saknas. Vi anser till skillnad från regeringen att det behövs en mångårig och systematisk satsning för att höja ambitionsnivån och skapa förutsättningar för god vård och ett gott liv för dem som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer, och det behövs också en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag, hur den ska utvecklas och vem som ska göra vad. I avvaktan på ett samlat och långsiktigt psykiatridokument från regeringen att ta ställning till har vi i vår motion valt att gemensamt redovisa vår syn på tre viktiga områden som helt eller delvis saknas i regeringens skrivelse. Det handlar om tidiga insatser för att hjälpa barn och unga vuxna, inflytande och brukarperspektiv för patienter i psykiatrin samt personliga ombud. I mitt anförande kommer jag att lägga fokus på insatser för barn och unga, och sedan kommer mina kolleger att fokusera på övriga delar i vår motion. Fru talman! Många barn som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det behövs vuxna för att stödja och ge omsorg. Problemet är att barn och unga med en sammansatt problematik ofta kräver flera helt skilda insatser som helst ska ges i ett sammanhang för att förbättra situationen. Verksamheter som skapar gemensamma arbetssätt där praktiska sociala insatser kombineras med psykiatrisk behandling och stöd som ges både till barn och till de vuxna i familjen har störst möjlighet att hantera problem från olika livsområden. Låt mig ta en liknelse. Om det börjar brinna i skolan vet man vem man ska ringa och hur utrymningen ska gå till. Men om ett barn mår dåligt eller har stora problem vet man ofta inte vem man ska ringa för att kunna få snabb hjälp eller hur man ska agera. Därför behövs det snabba insatser, ett slags barnens räddningstjänst. Vi föreslår att det görs en lagändring så att det blir obligatoriskt för alla kommuner att ha en plan för hur samarbetet och ansvarsfrågan ska fungera för barn och ungdomar som drabbas av psykiska problem. Den här ansvarsfördelningen ska vara så tydlig att det inte råder några oklarheter om vem man ska vända sig till och vem som ska ansvara för vad. Fru talman! Förebyggande arbete och tidigt stöd kräver en lättillgänglig och samlad social och medicinsk verksamhet för att man ska kunna ge bästa möjliga stöd och vara effektiv. Vård- och stödinsatser kan då erbjudas och ges i ett naturligt sammanhang. Poängen med samlokalisering är också att föräldrar och barn slipper leta sig fram i systemet när man behöver hjälp. Hur och i vilken form samlokaliseringen bäst görs ser olika ut i landet. Jag vet att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har tecknat en överenskommelse med syfte att åstadkomma effektiva former för hälsofrämjande insatser och en första linjens vård och omsorg och att samordna berörda aktörer. Jag tycker att det är bra, men det kan komma att ta sin tid innan resultaten av de olika projekten och försöksverksamheterna blir tydliga och sedan kan spridas ut i kommuner och landsting. Vi vill i stället ha ett nationellt ställningstagande för en sammanhållen modell för tidiga insatser till barn och ungdomar i syfte att främja ett integrerat och förebyggande arbetssätt. Den förstärkta vårdgarantin i barn- och ungdomspsykiatrin som redovisas i skrivelsen är givetvis jättebra, men den behöver kompletteras med organisatorisk samordning och utveckling så att det sammantagna omhändertagandet av barn och ungdomar som mår dåligt förbättras och så att problemen fångas upp tidigare än vad som sker i dag. Fru talman! Ett särskilt viktigt område för att tidigt kunna fånga upp barn och unga med svårigheter och problem är en väl fungerande elevhälsovård. Att tidigt kunna upptäcka elevers svårigheter och problem är ovärderligt för att man ska kunna förebygga problemen. Det är därför viktigt att man kan garantera eleverna att de på ett enkelt sätt ska kunna komma i kontakt med rätt person när de har fysiska eller psykiska problem. Det betyder samtidigt att tillräckliga resurser måste ges så att elevvårdspersonalen verkligen har tid och kan finnas tillgänglig för eleverna när de finns på skolan. Många av de barn och ungdomar som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det kan handla om barn vars föräldrar sviktar i omsorgen om dem på grund av att de har egna psykiska problem eller missbruk eller om barn som visar upp ett eget riskbeteende som gör att de får stora problem i skolan. När den här typen av bekymmer uppstår ska skolan kalla till en så kallad elevvårdskonferens dit barnen och deras föräldrar bjuds in. På en elevvårdskonferens finns många från professionen närvarande. Många föräldrar och barn upplever detta som en extremt utsatt och pressad situation. Man känner sig utlämnad, misslyckad, skyldig och ensam och hade så gärna velat ha någon med sig som stod på ens sida. Det kan behövas någon utifrån som vet hur man hjälper och stöder föräldrar med att tackla situationen och vilka krav på stöd som man har rätt att ställa på skolan och vården. Det handlar helt enkelt om ett ombud som tydligt står på ens egen sida om man känner sig i underläge. Enligt förvaltningslagen finns det redan en rätt till ombud i kontakt med myndigheter, men det bör ses över i vilken utsträckning den är känd och i vilken situation den gäller i skolvärlden. Kommunerna måste också vara uppmärksamma på att det skrivs in i avtal med friskolor. Det här måste kunna fungera i praktiken. När det gäller utredning och behandling ska barn- och ungdomspsykiatrin vara den specialistfunktion som krävs för komplicerade tillstånd hos barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Ingen annan aktör har uppdraget att vara specialist och stå för den högsta expertkunskapen inom området. Om barn- och ungdomspsykiatrin får ett alltför brett uppdrag som till exempel också kan omfatta första linjens insatser är risken stor att de inte kan uppfylla sin specialistroll, och då kommer den komponenten att saknas i helheten. Vi anser att det behövs en förstärkt kompetens i primärvården för att man ska kunna utgöra första linjens sjukvård även för psykisk ohälsa och kunna tillgodose barns och ungdomars behov av vård för psykiska problem. Genom tidiga insatser i skolhälsovård och primärvård skapar vi utrymme för barn- och ungdomspsykiatrin att fullgöra sitt uppdrag att utföra specialiserad och högspecialiserad vård. Fru talman! När det gäller psykiatrisk vård till ungdomar som är placerade på särskilda så kallade HVB-hem, hem för vård eller boende, är det oklart vilket ansvar landstingen har, och det gäller också i praktiken den specialiserade psykiatrin. Vi anser att det här är ett så allvarligt problem som så länge har skapat konflikter och frustration att kommuner och landsting måste vidta konkreta åtgärder för att finna lämpliga lösningar. Vidare måste kvaliteten på hemmen förbättras och tillsynen skärpas. Dessutom måste alla ungdomar garanteras en individuell bedömning och, om det behövs, en behandlingsplan mot psykisk ohälsa och missbruk. Fru talman! När det gäller propositionen Vissa psykiatrifrågor m.m. har jag inget yrkande, utan vi socialdemokrater stöder det liggande förslaget. Jag vill däremot tacka för att vi i utskottets ställningstagande fått med skrivningen om att även om det är landsting och kommuner som i sista hand avgör om en individuell handlingsplan behövs anser utskottet att det endast i undantagsfall kan bli en fråga om att neka den enskilde en sådan plan. Jag vill tacka för att vi fick med det tillägget, och med det är jag nöjd. Avslutningsvis vill jag också tacka dig, Chatrine! Jag vill tacka dig för de år som vi har arbetat tillsammans i socialutskottet. Du sade häromdagen att det är viktigt att man kan skilja på sak och person, och jag håller verkligen med dig. Så Chatrine, lycka till i ditt fortsatta liv när du nu lämnar oss i riksdagen! I detta anförande instämde Thomas Nihlén (mp), Eva Olofsson (v) och Per Svedberg (s). 0641996868011 GW03185 N 2010-01-01 00:00:00 257744 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0918/#anf97