2349409 GX0918 Riksdagens protokoll 2009/10:18 Onsdagen den 21 oktober 2009/10 18 2009-10-21 00:00:00 En politik för personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning och Vissa psykiatrifrågor m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 907262F5-8F37-44D2-A963-55EAA9EF16E9 100 MAGDALENA ANDERSSON (m) m Fru talman! Flickor och pojkar som sticker, skär, rispar eller bränner sig med cigaretter på kroppen mår inte bra. Ingen ung flicka eller pojke borde behöva sitta på sängkanten och tälja i sina armar eller ben för att det är det enda sättet att lätta på den ångest de känner. Vi är många som är rejält bekymrade över den situation en del av våra unga befinner sig i. Det kan handla om Elin, hon den högpresterande flickan med omättliga krav på sig själv, eller om David, som går till skolan med en klump i magen varje dag, utan kamrater och utanför all gemenskap, eller om Rebecca som inte tror att vare sig mamma eller pappa älskar henne. Fru talman! Ingen vet säkert hur många det handlar om. Men Moderatkvinnorna - där jag är aktiv - tog fram en rapport om just självskadebeteenden för ett par år sedan. De undersökningar som då fanns tillgängliga visade att ungefär 5-7 procent av tonåringarna ägnar sig åt detta. En engelsk studie med över 6 000 elever visade på 7 procent, där största delen är flickor. Det vi vet med säkerhet är att 10-15 procent av våra unga har psykisk ohälsa av något slag. Det vi också vet är att också mycket unga människor har självmordstankar. En enkätundersökning från Stockholm för ett par år sedan visade att av åttondeklassare hade 7 procent av pojkarna och 22 procent av flickorna haft självmordstankar det senaste året. Fru talman! Regeringens psykiatrisatsning handlar mycket om att ge stöd till och att påskynda huvudmännens arbete för att förbättra vården och stödet till dem som behöver det. Man kan tycka att tillgången till en väl fungerande vård borde vara en rättighet för alla och inte minst för de barn och unga som mår dåligt. En förstärkt vårdgaranti med målet om en väntetid på högst 30 dagar för nybesök för barn och unga som behöver specialistpsykiatrisk vård är ett viktigt redskap. Det är inte minst viktigt att ha möjlighet till valfrihet i den vård som erbjuds de unga. Det räcker med att läsa några böcker av flickor som varit med i vårdsvängen för att förstå det. Jag kan till exempel rekommendera Vingklippt ängel eller Zebraflickan , som väl beskriver hur viktigt det är att själv kunna vara med och påverka. Fru talman! Att ha en psykiatrisk sjukdom kan innebära att man får psykiatriska funktionshinder. Det kan handla om att man får problem med att få vardagen att fungera. Det kan vara svårt att ta initiativ. Man kan ha problem med minnet och tidsuppfattningen, svårt att skapa struktur i sin egen vardag eller problem med sömn och stresshantering. Det är rätt självklart att om man har sådana problem kan det också påverka ens egen förmåga att ta hand om sig själv i det dagliga livet, att kunna umgås med andra och ha ett socialt liv eller att arbeta eller delta i olika aktiviteter. Det finns hjälpmedel till människor som har den här formen av funktionshinder. Vården har börjat ta till sig det, men det finns fortfarande mycket att göra på det området. Det kan handla om något så enkelt som en kom-ihåg-klocka där man kan spela in sina egna meddelanden för att bli påmind om vad man ska göra under dagen, till exempel duscha eller äta frukost. Det kan vara en så enkel sak som att ha en whiteboardtavla hemma där man skriver upp det man ska göra i stället för att ha lösa lappar som ligger lite här och där och som man tappar bort eller glömmer. Det kan vara en tidsstock som ser ut som ett stoppljus och som lyser rött när man diskat en viss tid, så att man inte försjunker i själva diskandet. Eller vad sägs om ett bolltäcke? En kvinna jag talade med som använt ett sådant tyckte att det var tungt - det väger sju kilo - men gav trygghet. Hon kände sig omkramad, och den ångest hon hade, främst på nätterna, minskade. Med bolltäcket på sig kunde hon sova bättre. Resultatet blev att hon gick och lade sig tidigare - det var ju inte lika ångestfyllt att gå och lägga sig längre. Hon sov bättre och kunde därmed minska sin medicinering. Regeringens uppdrag till Hjälpmedelsinstitutet att öka informationen om den här sortens hjälpmedel, att utbilda och att också utveckla nya hjälpmedel och metoder är oerhört viktigt. Fru talman! Nog är det underligt att det skulle dröja ända till år 2009 innan samhället på allvar insåg att barn som har en sjuk närstående kan behöva särskilt stöd och hjälp. Här i Sverige, där vi brukar tro att vi har barnens rätt för ögonen och där vi vill att barnperspektivet ska genomsyra våra beslut, har vi helt enkelt bara utgått från att det också fungerar så i verkligheten. Men - precis som vi kan se i propositionen om vissa psykiatrifrågor - så är det inte alltid. Barn som har föräldrar eller andra närstående med psykisk sjukdom har behov av att få veta vad som händer. Vad är det som gör att mamma ibland bara ligger på sängen? Är det mitt fel? Vad kan jag göra för att det inte ska hända? Kan jag ta hem kamrater utan att vara orolig? Det finns mängder med frågor som behöver besvaras. Här har hälso- och sjukvården tillsammans med socialtjänsten ett mycket stort ansvar, ett ansvar man inte alltid har tagit. Förslaget om en lagändring där det nu blir en skyldighet för kommuner och landsting att särskilt beakta barns behov är varmt välkommet, och jag vill därmed yrka bifall till förslagen i båda betänkandena. Fru talman! Avslutningsvis vill jag passa på att framföra ett tack till Chatrine Pålsson Ahlgren, som nu ska delta i sin sista debatt här i kammaren. Jag vill tacka dig, Chatrine, för ett gott kamratskap, för många kloka inlägg och framför allt för det engagemang du alltid har för de människor det ytterst handlar om när vi diskuterar här. Jag och Moderaterna önskar dig lycka till och allt gott i framtiden! (Applåder) 0760437424714 GW03185 N 2010-01-01 00:00:00 257747 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX0918/#anf100