2350596 GX09130 Riksdagens protokoll 2009/10:130 Onsdagen den 2 juni 2009/10 130 2010-06-02 00:00:00 Fokus på kunskap - kvalitet i den högre utbildningen val A09E3B68-1DDA-442F-828E-7FBF27BA927A 145 BJÖRN VON SYDOW (s) s Fru talman! Vid nyår kom det en rapport från Riksrevisionen. Den handlar om studenternas anställningsbarhet. Jag måste säga att den positivt sett är otroligt genomarbetad. Man kan väl å andra sidan inte säga att den är alldeles lättförståelig. Men den fokuserar faktiskt på alla huvudaktörerna i svensk universitetsutbildning: regeringen, högskoleenheterna och Högskoleverket. Man kommer med en mängd förslag. Men min bedömning är att kärnan är att man kan visa på en ganska splittrad bild. Tar universiteten och de som finns kring universiteten en genomarbetad del i vad studenten blir efter sin utbildning eller i samband med sin utbildning? Det finns många goda exempel, säger man. Men det verkar som att det hänger på att det finns eldsjälar. Systemet är därmed ganska svagt. Det hänger på individen, lärare och kanske till och med byråkrater i systemet, om det blir någonting av vägen från utbildning till arbete. Styrelsen i Riksrevisionen fann också rapporten av intresse och överlämnade den på det sätt som man gör hittills - det ska ju ändras - till riksdagen för bedömning. Jag kände emellertid att jag ville ha någonting mer. Jag skrev en motion, och kärnan i den kanske är det som Riksrevisionen avslutar sin rapport på 70-talet sidor med. Man föreslår att regeringen ska förtydliga lärosätenas ansvar för vägledning när det gäller såväl studier som yrken och framtida karriär på arbetsmarknaden, och det kanske ändå är det som är kärnan i förslaget. Jag lyfte fram detta i en motion, och jag är inte tillfredsställd med utskottsmajoritetens skrivning som inte tar till sig och fokuserar på en låt vara komplicerad rapport från Riksrevisionen. Hur ser verkligheten ut? Ja, det är arbetslösheten och svårigheten att kunna ta det där steget från utbildning in i yrkesliv. Jag bestämde mig därför att ta vara på en möjlighet som gavs att vara mentor för en student för att se hur situationen ser ut. Det var Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet som anordnade det, belysande nog, och inte universitetet självt eller dess institutioner. Det är ju ett jätteuniversitet. Jag har bett Karin Sundström att ge mig några förslag på vad man skulle kunna göra men som ändå inte riktigt sker. Hon sade: Studiebesök, arbetsmarknadsdagar, examensjobb för statsvetare på det förnäma sätt som många av teknologerna har, stöd från institutionerna, att institutioner på samma universitet hanterar den här frågeställningen någorlunda likartat, för all del också bättre kvalitet på de undersökningar som görs beträffande studenternas situation, till exempel när det gäller förväntningar på sitt kommande arbetsliv. Dåliga urval och svaga undersökningar är vi inte betjänta av, men engagemanget som finns i dem, bland annat från Saco, vill vi ju ha. Beträffande splittringen i engagemanget och den katalog av möjligheter som finns, vad är det som gör att vi inte kan ta till oss det riktigt? Jag drog mig till minnes när jag var vid socionomutbildningen vid Stockholms universitet. Har man en högskoleutbildning som är starkt fokuserad på forskning blir forskningens intressen såklart dominerande. Har man utbildningar som är fokuserade på undervisningen vid universitetet blir det de som är ansvariga för det som får ett avgörande inflytande på hur pengarna ska användas. Jag har till och med varit prefekt för socionomutbildningen. I den fanns inbyggda praktikperioder. Vi hade anställda som skötte det och såg till att de som läste där fick en chans att lotsas in i yrkeslivet. Bygger man inte in något som är tydligt för att ta vara på övergången från utbildning eller forskning till yrkeslivet lämnar man alltför mycket åt den utträdande studenten. Man kan göra mycket mer om man lägger vikt vid det. Någon ska vara ansvarig för överbryggningen. Hur är situationen nu? Vi har en arbetslöshet till och med i Stockholmsområdet bland akademiker som vi inte har haft på jag vet inte hur länge. Jag bad min kontakt, min adept som det heter, att berätta lite om hur det är att söka praktikplats efter praktikplats utan att få någon hjälp eller plats. Hur är det när det inte finns någon tydlig ansvarig som hjälper till när arbetslivet inte är vant vid detta? Kanske har man det lite bättre i andra länder efter vad jag har hört. Vi har en situation till och med i Stockholmsområdet där vi inte använder de kunskapsfyllda människor som finns på ett rimligt sätt, utan de är fast och kvar i ett otillräckligt system. Är det rimligt när Sveriges ekonomi står och väger om och när vi går över till att få tillväxt och just dessa människor behövs? Fru talman! Det räcker inte med eldsjälar. Det behövs institutionaliseringar av den viktiga aspekt som Riksrevisionen tydligt begär av regeringen för att riksdagens mål, som man också lyfter fram, ska kunna tillgodoses. Det finns skäl att förtydliga lärosätenas ansvar genom en förändring i högskoleförordningen. Jag har tidigare varit inne i debatten om undervisning och kvalitet. Studenterna känner av svårigheterna med tre fyra timmars undervisning per vecka, ingen möjlighet att få göra examensjobb och en arbetsmarknad som inte är intresserad. Tiden går, och vi borde verkligen få till stånd den resursförstärkning som innebär fler kontakter med lärare och med personal som har till uppgift att vara de som överbryggar från studier till arbetsliv. Fru talman! Min motion är ingalunda tillgodosedd i utskottsmajoritetens betänkande, men den är väl tillgodosedd i reservation 3. Jag tillåter mig därför att yrka bifall till den. I detta anförande instämde Mikael Damberg (s) och Amineh Kakabaveh (v). 0787533297400 GX03139 N 2010-06-09 18:28:58 266990 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09130/#anf145