<anforande>
<dok_hangar_id>2350595</dok_hangar_id>
<dok_id>GX09129</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2009/10:129 Tisdagen den 1 juni</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>129</dok_nummer>
<dok_datum>2010-06-01 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2009/10:491 om antagningsregler för högskolestudier</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E52E2346-E987-4DD9-9E8D-A2A6128C2331</anforande_id>
<anforande_nummer>56</anforande_nummer>
<talare>FINN BENGTSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Den här interpellationen om antagningsregler som påstås vara så krångliga att de innebär en snedrekrytering, vilket ministern och jag inte håller med om är fallet, är intressant eftersom den belyser två frågor. 
Den första handlar om behörighetssproblematiken som jag tycker att vi har diskuterat fram och tillbaka där jag tycker att det viktigaste är att man ska ha rätt behörighet. Då undrar jag om interpellanten tycker att kopplingen till arbetslivet i sig är viktigare än att detta leder till en behörighet som också ger en fysisk praktisk möjlighet att genomföra en utbildning. Är det viktigare i sig att man har en koppling till arbetslivet - att man är 25 år och har fyra år i yrkeslivet? Man kan fundera på följande: Om man är 24 år och har arbetat tre år har man kanske fått lika mycket praktik. Varför ska man just ha denna regel och få en egen kvotgrupp med alla de komplikationer som det innebär att man har en sådan rigid hållning? Jag upplever inte det som rättvist för individerna. Individer är olika. 
Den andra handlar om det stora söktrycket och då vi måste göra ett urval. Låt mig då säga att även om man refererar till en expertmyndighet här har expertmyndigheten inte varit mer framgångsrik att påverka snedrekryteringen än någon regering har varit, det vill säga att detta möjligtvis är ett politiskt problem.
Jag tycker att det finns en annan dimension som vi lätt glömmer, nämligen att med regeringens sammanfattande politik, inte minst på det ekonomiska området, har det getts möjligheter. Det gäller till exempel en av de utbildningar som har ett stort söktryck - läkarutbildningen. Man har finansierat en utökning med inte mindre än 25 procent av läkarutbildningen under denna mandatperiod. 
Det gör naturligtvis att urvalet kommer att bli mindre för alla som är både kompetenta och besjälade av att söka sig till den utbildningen. 
Det handlar om att se möjligheterna i att utvidga ett högskoleperspektiv, utöver att snäva in det till enbart högskoleministerns ansvar, som är viktigt. Jag vill säga att högskoleministern också ser de andra politikområdena som alliansregeringen anser vara viktiga inslag för att göra detta. 
</anforandetext>
<intressent_id>0721657655513</intressent_id>
<rel_dok_id>GX10491</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-06-09 18:28:55</systemdatum>
<systemnyckel>266844</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09129/#anf56</protokoll_url_www>
</anforande>
