<anforande>
<dok_hangar_id>2350589</dok_hangar_id>
<dok_id>GX09123</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:123 Fredagen den 21 maj</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>123</dok_nummer>
<dok_datum>2010-05-21 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Avveckling av inkomstgarantier för konstnärer</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>8996D766-A7D7-40C0-BEAD-9034433CB905</anforande_id>
<anforande_nummer>103</anforande_nummer>
<talare>SIV HOLMA (v) replik</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Behovet av inkomstgaranti hänger ihop med frågorna som jag ställde i mitt förra inlägg om konstnärsgruppen som har en så särpräglad arbetsmarknad, om man jämför med dem som har månadslön och även med småföretagare. Jag förstår att några svar kunde Dan Kihlström inte komma med.
Så länge den faktiska verkligheten är som den är finns det ett behov av inkomstgarantier, för vi kan inte lämna människor vind för våg. Efter ett långt arbete som konstnärer med väldigt låga inkomster ska de liksom bara klara sig bäst de kan.
Vi har en annan syn på konsten. Vi tycker att man skulle kunna säga så här: Om man vurmar för verklighetens folk bör man också titta på hur den faktiska verkligheten ser ut för konstnärerna. Bild- och formkonstnärernas genomsnittsinkomst ligger vid fattigdomsgränsen. Detta är inte bra för en nation som vill vara en kulturnation. Det är en skamfläck.
</anforandetext>
<intressent_id>0395416536118</intressent_id>
<rel_dok_id>GX01KrU12</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-06-09 18:28:36</systemdatum>
<systemnyckel>266280</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09123/#anf103</protokoll_url_www>
</anforande>
