<anforande>
<dok_hangar_id>2350588</dok_hangar_id>
<dok_id>GX09122</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:122 Torsdagen den 20 maj</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>122</dok_nummer>
<dok_datum>2010-05-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Nationell sfi-bonus</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>59EF22D6-C44C-4969-A33A-346C68486F02</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>EVA OLOFSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag vill från Vänsterpartiets sida, som en del i det rödgröna samarbetet, också yrka avslag på propositionen.
Jag instämmer helt och hållet i vad Luciano Astudillo sade. Man lägger fram ett förslag som gynnar dem som redan har bäst resurser och som inte ser människors olika livssituationer.
Det är en bonus som i första hand kommer att ge stimulans till och tillfalla dem som redan har de bästa resultaten, som redan befinner sig på de ställen där den bästa sfi-undervisningen, den bästa individuellt anpassade undervisningen och de bästa pedagogerna finns, som redan har med sig studievana och kanske en högskoleutbildning i bagaget, som kommer från länder med ett latinskt alfabet som gör det lättare att lära sig svenska.
Det är orimligt att skapa ett bonussystem där nyanlända premieras eller går miste om pengar och bonus utifrån faktorer som de själva inte alltid kan påverka, som vilket land de kommer ifrån, vad de har med sig av utbildning och studievana, om det finns behöriga sfi-lärare eller hur kommunerna organiserar sfi-utbildningen.
Vi vill i stället använda resurserna till att öka kvaliteten i undervisningen och ytterligare anpassa den utifrån individens behov och förutsättningar.
Det var en massa remissinstanser som ifrågasatte om det gick att skapa ett rättvist bonussystem eftersom människor har så olika bakgrunder och förutsättningar. Jag tänkte ta ett konkret exempel.
Man kan tänka sig en man som kommer från storstaden, Teheran eller Bagdad, som är högskoleutbildad, har haft ett kvalificerat jobb ett antal år och talar flytande engelska. Hans möjligheter att snabbt lära sig svenska är goda, och om tolv månader kommer han att kunna få godkänt på den mest kvalificerade kursen och få en hel bonus - det vill säga om han inte har traumatiska krigsupplevelser bakom sig, har varit utsatt för tortyr eller har koncentrationssvårigheter och annat med sig i bagaget, för då kommer han också att få det svårt.
Jämför det med en kvinna som kommer från Somalia, Kurdistan eller Afghanistan som har nästan ingen utbildning alls, som kanske inte kan läsa och skriva på det egna språket. Samtidigt som hon ska lära sig ett nytt språk har hon hela ansvaret för hem och flera små barn och får kanske göra avbrott i studierna för att det kommer ännu ett barn. Hon behöver lära sig förstå det svenska samhället. Hon behöver vara ett stöd för sina barn. Hon behöver lära sig läsa och skriva på det egna språket samtidigt som hon ska lära sig tala ett nytt språk och också lära sig läsa och skriva det. Chanserna att hon ska få bonus är väldigt små. Men om hon skulle klara det ska hon bara ha en halv bonus, enligt regeringen och Alliansen.
Jag tycker att det här på ett väldigt bra sätt beskriver regeringens politik. Den är orättvis, den ger mer åt dem som redan har och den tar inte hänsyn till människors olika livsvillkor.
De borgerliga partierna har ändå mage att i utskottsbetänkandet skriva att man vill "understryka att möjligheterna att kvalificera sig för sfi-bonus kommer att vara desamma för alla som deltar i svenskundervisning för invandrare och som tillhör målgruppen". Det är ett citat ur betänkandet.
Jag har också varit ute och träffat en del av dessa kvinnor och män, och fler kvinnor som håller på att läsa svenska. Jag var på den sfi-utbildning där man också jobbar med människor med låg utbildning och analfabeter, och det var när försöksbonusen var på gång. Det var inga hurrarop men en ganska stor oro för vad som kommer framöver när man ska sätta tidsgränser och mer. Kommer dessa kvinnor, vilket det är till nästan hundra procent, att få chansen att över huvud taget lära sig så mycket att de klarar sig i det svenska samhället och kan förstå vad barnen lär sig i skolan? Man beskrev det så att de många gånger kommer att stanna någonstans vid de kunskaper som våra barn har i andra, tredje eller fjärde klass.
Jag har också träffat dem som har tagit sig igenom sfi men som har ambitionen att få en utbildning i Sverige eftersom de inte har med sig någon. De försöker läsa in delar av grundskolan, och de har väldigt lång väg att läsa in gymnasiekurserna. Jag har träffat dem på folkhögskolor i Göteborg, som den i Angered, den mångkulturella folkhögskolan och kvinnofolkhögskolan. För att dessa kvinnor ska komma i jobb räcker det inte bara med sfi, utan de måste ha en vuxenutbildning som fungerar. Men de utbildningar och de studiestöd vi har i dag täcker inte behoven hos de kvinnor som har en väldigt lång väg innan de kommer igenom till exempel en grundskoleutbildning eller en gymnasieutbildning.
Vi anser inte att sfi-bonus löser några grundläggande problem. Man har till exempel inte kombinerat möjligheten att jobba och läsa sfi tillräckligt mycket. Vi tror inte heller att grunden ligger i bristande motivation utan snarare ibland i en svår och komplicerad livssituation. Det kan också vara en kvinnas situation som man inte alls tar hänsyn till, där hon har ansvar för barn och annat. Hon kanske kommer från en del av världen där det inte förutsätts att kvinnor över huvud taget yrkesarbetar utan att de tar hand om barnen och familjen i hemmet, och med det är det bra.
Utvärderingarna har inte visat att det är bristande motivation som är det stora problemet. Där sätter man in en åtgärd som inte löser problemen, enligt en analys.
Man har heller inte, som sades tidigare, inväntat utvärderingen när man permanentar försöket. Det hade annars varit bra, eftersom det delbetänkande som har kommit säger att det är för kort tid för att man ska kunna säga om det är bra eller dåligt.
Vi vill göra en satsning på sfi-undervisning som är mer yrkesanpassad och mer anpassad till människors olika bakgrunder och behov än den är i dag. Den måste vara flexibel i tid och rum. Det måste vara möjligt att kombinera svenskundervisning och arbete eller praktik på ett bättre sätt. Man måste också ta med sig de kunskaper vi har om kvinnors speciella situation när man lägger upp utbildningen. Vi vill se ett språklyft utifrån individens behov, förkunskaper och utgångspunkter. Vi tycker att det är väldigt bra att folkhögskolorna också får gå in och ha sfi-undervisning.
Men jag vill understryka att det inte räcker med sfi. Människor måste ha möjlighet att gå vidare. Många får inte en utbildning genom att bara ha lärt sig svenska om de inte har en utbildning med sig i bagaget. Vi måste också satsa på vuxenutbildning och möjligheter att klara ekonomin under vuxenutbildningen som gör att man verkligen kan ta ett jobb.
</anforandetext>
<intressent_id>0902086611116</intressent_id>
<rel_dok_id>GX01AU12</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-06-09 18:28:33</systemdatum>
<systemnyckel>266079</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09122/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
