2349498 GX09107 Riksdagens protokoll 2009/10:107 Onsdagen den 21 april 2009/10 107 2010-04-21 00:00:00 Migration och asylpolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt EEA51720-08BF-4FEA-9E69-DDF6892764C9 5 BODIL CEBALLOS (mp) mp Herr talman! Jag börjar med att instämma i allt som Magdalena och Kalle tidigare har sagt här. Som ni märker har vi samordnat debatten lite grann denna gång. Vi har många gemensamma reservationer och tankar och ett alltmer nära samarbete. Jag känner mig trygg i det samarbetet - även jag, som inte har varit det hela tiden. Men just nu känner jag mig väldigt trygg i det samarbete vi har. Herr talman! Det skrivs många motioner om migration varje år. Det är ett tecken på att det finns stora skillnader i hur vi ser på migrationspolitiken och att vi i stora delar inte är överens med regeringens migrationspolitik. Miljöpartiet står bakom 32 reservationer av de 41 som finns i betänkandet. Vi fortsätter naturligtvis att stå bakom dem, men jag kommer inte att lyfta fram allihop. Jag står bakom det som Magdalena sade här tidigare om yrkande på reservation nr 5. Jag vill även lyfta fram ett par andra reservationer som jag tycker är viktiga för att leda debatten framåt. En del av dessa har jag lyft fram förr, men det har inte skett någon förändring. Med en dåres envishet upprepar jag mig därför ännu en gång. Det är så det brukar fungera i politiken när man sitter i opposition; plötsligt kommer samma förslag från majoriteten eller så byts majoriteten, och då kan man få en förändring. Herr talman! Migration är ingenting som handlar bara om oss. Migration är en överlevnadsmekanism för människor i länder som är drabbade av krig, konflikter, brott mot de mänskliga rättigheterna, hunger, naturkatastrofer och klimatpåverkan. Det är i första hand i deras perspektiv vi måste bedöma migrationen och tänka på hur vi själva skulle ha agerat i samma situation. Hade vi stannat kvar och låtit oss förtryckas? Hade vi stannat kvar och hoppats att just vi inte skulle bli skjutna? Hade vi stannat kvar och låtit våra barn svälta? Det hade inte jag gjort. Hade ni? I EU och därmed också Sverige utgår vi i stället från perspektivet att migration till EU ska vara i vårt egenintresse. Vi ger gräddfiler till högutbildade och övervakar gränserna för att stoppa båtflyktingarna. Asylrätten respekteras hjälpligt, men få får stanna som flyktingar. De som får avslag behandlas som brottslingar. De fängslas och tvångsdeporteras i chartrade plan i många fall. Också i de fallen borde vi tänka mer på hur vi själva skulle ha agerat i samma situation. Det är skillnad på att utvisas till Danmark och att utvisas till Afghanistan. Vi skulle därmed också ha agerat olika. Vi kanske också skulle ha gömt oss. Herr talman! I Sverige utgår prövningen inte från migranternas perspektiv. Den utgår från Sveriges behov av en reglerad invandring, det vill säga en begränsad invandring. Det är svårt för mig att få ihop den reglerade invandringen med Sveriges egenintresse av att attrahera en yngre befolkning till Sverige med tanke på den åldersstruktur vi har här i landet. Häromdagen var jag på Länsstyrelsen i Gävleborg och fick en dragning av Arbetsförmedlingen om arbetsmarknadsläget i länet inför framtiden. Det såg inte så ljust ut - inte på grund av brist på jobb framöver utan på grund av brist på folk. Likadant ser det ut på många olika ställen i landet. Det är egentligen bara storstadsregionerna som kan känna sig någorlunda trygga och förvissade om att de kommer att kunna rekrytera medarbetare till vård, omsorg och skolor etcetera. Arbetsförmedlingen efterlyste bättre infrastruktur och kommunikationer som gör det möjligt för människor att pendla, förutom ökad inflyttning. Den inflyttningen kommer med största sannolikhet att bestå mest av människor med annat ursprung än svenskt och av pensionärer som flyttar hem efter ett långt arbetsliv på någon annan plats i landet. Men vi behöver inflyttning av unga och barnfamiljer också för att hålla liv i samhällena utanför storstadsområdena. Herr talman! Inte bara Norrland utan hela Sverige står inför ett generationsskifte både i offentlig och privat sektor. Vi måste stå rustade att göra det skiftet. I det perspektivet är det därför märkligt att vi tvingar människor som har befunnit sig i Sverige i många år, som redan talar svenska, som har jobb eller löfte om jobb, vänner och familj att åka tillbaka till sina hemländer för att söka arbetstillstånd i Sverige där i stället för att göra det här på plats. Många som inte hade några stora problem i hemlandet har sedan den nya lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft redan åkt hem eller till något annat land och sökt arbetstillstånd därifrån för att sedan komma tillbaka hit. Men det finns en grupp som inte har kunnat göra det eftersom de faktiskt fruktar ett återvändande. De kan oftast inte heller ge sig av till något tredjeland eftersom de svenska myndigheterna beslagtar deras pass till den dag de åker hem på myndigheternas bekostnad. Då har passen ofta gått ut, och de får problem på grund av det. Det handlar i de flesta fall om personer som inte delar våra myndigheters uppfattning att de inte har skyddsbehov och som har valt att hellre leva gömda med all den psykiska press det innebär än att åka till hemlandet i några månader för att sedan komma lagligt tillbaka till Sverige. Det finns naturligtvis en anledning till att de gör så - annars skulle de inte ha gjort det. Men oavsett om de hade kunnat åka hem eller ej är det slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser att ta människor från deras arbetsplatser under flera månader när de ändå kommer att få ett arbetstillstånd när de söker från hemlandet. Det är kortsiktigt tänkt och helt utan helhetsperspektiv med tanke på de stora behov av arbetskraft vi snart kommer att ha här i landet. Om vi hade varit lite smartare hade vi passat på att utbilda dem som nu befinner sig här inom yrken som vi vet kommer att vara bristyrken inom bara några år i stället för att utsätta människor för den psykiska tortyr det innebär att gå och vänta på verkställigheten. Det borde inte vara svårt att hitta en lösning. Jag hoppas att regeringen tänker med sunt förnuft i stället för med stelbenta principer i den här frågan framöver. Jag yrkar därför bifall till reservation 21. Herr talman! Vi har i huvudsak ett bra mottagande av asylsökande här i landet. Åtminstone är det bra fram till dess att ett avvisningsbeslut kommer. Då kommer en period som är oerhört påfrestande för de drabbade. I förarbetena till den nya utlänningslagen framgår det att något beslut om avvisning eller utvisning inte bör fattas då det redan inför beslutet om uppehållstillstånd står klart att ett avlägsnandebeslut inte går att verkställa. Men så sker inte i praktiken. Är det så att det inte går att utvisa en person till ett land bör den personen naturligtvis få uppehållstillstånd. Det ligger inte i vårt egenintresse att hålla den personen utanför arbetsmarknaden, ibland i flera år, i väntan på verkställighet. Hur är det med jobblinjen i det fallet? Riktigt illa blir det när verkställigheten ska ske och ärendet överlämnas till polisen. Alla är inte lika respektfulla som de som knackade på Kalles dörr häromdagen. Enligt regelboken ska utvisningar ske på ett värdigt och respektfullt sätt, men när ärendet väl är hos polisen verkar helt andra regler gälla. Då behandlas de asylsökande många gånger som brottslingar, och det kvittar i det läget hur mycket Migrationsverket anstränger sig för att få ett bättre rykte, när polisen sedan beter sig som Rambo då de hämtar asylsökande i deras bostäder, utanför skolor, på vårdcentraler etcetera. De allra flesta klagomål som jag hör från asylsökande om tjänstemän före eller efter avvisningen handlar om polisens bemötande. Det händer att de asylsökande inte får packa med sig sina ägodelar före avfärd. Väldigt ofta har de inte en chans att säga adjö till vänner och bekanta. Jag har hört mycket annat om hur det går till när man sitter i förvar och häkten runt om i landet. Häromdagen gick en kvinna till polisen för att berätta att hon skulle åka hem och söka uppehållstillstånd på grund av anknytning. Det är så det ska gå till. I stället blev hon direkt gripen och skickad till förvaret. Man kan fråga sig av vilken anledning. Hon skulle ju bete sig enligt konstens alla regler, det vill säga åka hem och söka därifrån. Förvaret är till för dem som förväntas avvika och gömma sig i Sverige. Det tänkte inte hon göra. Problemet är att när Migrationsverket en gång överlämnat verkställigheten av ett utvisningsbeslut till polismyndigheten kan inte polisen återlämna det till Migrationsverket, även om en förändrad situation skulle göra det sakligt motiverat. Det är ett alldeles för stelbent hanterande av situationen. Vi borde också där kunna hitta en mycket enklare och bättre lösning. Herr talman! I dag har Sverige ingen skyldighet att följa upp vad som händer en person som avvisats eller utvisats till sitt hemland. Det händer allt som oftast att de som inte anses ha skyddsskäl i Sverige tvångsavvisas och att de sedan flyr direkt vidare vid ankomsten till hemlandet eller råkar väldigt illa ut. Vi har via Sveriges Radio kunnat följa bland annat irakier som flytt direkt vidare från Irak. Vi har också via medierna kunnat läsa om en kvinna som skickades tillbaka till Irak från Gävle och vars man kallsinnigt avrättades på öppen gata kort efter hemkomsten. När hon skickades tillbaka var han ju tvungen att komma fram, han också. Själv har jag haft kontinuerlig kontakt med några burundier som utvisades under mycket anmärkningsvärda former i oktober förra året. Jag har berättat om deras vedermödor för migrationsministern tidigare här, och kan berätta att de fortfarande befinner sig i Uganda. En av mina partikolleger från Gävle besökte dem där förra veckan. Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen föreslagit att Sverige ska ha en uppföljningsskyldighet vid utvisningarna. Migrationsministern har talat om möjligheten att ha ett närmare samarbete med till exempel Röda Korset. Men var fanns Röda Korset när burundierna höll på att bli nedskjutna vid ankomsten till Bujumbura? Inte heller UNHCR eller Amnesty var informerade. Vid nästa Burundiflyktingcharter blev UNHCR kontaktade, men inte av myndigheterna, utan av frivilligorganisationer. Ska det verkligen behöva vara så? Vi har föreslagit att svenska myndigheter ska ha ett uppföljningsansvar. Migrationsministern har pratat om Röda Korset. Men oavsett vad det blir är det dags att gå från ord till handling. Tvångsavvisningar är aldrig något bra alternativ som jag ser det, men när de ändå sker ska de ske på ett respektfullt och värdigt sätt, som vi talat om också tidigare här i kammaren. Ett minimum är att det finns ett anständigt bemötande vid ankomsten, en garanti för att man klarar sig genom poliskontrollen utan att bli gripen. Där kan en svensk beskickning på plats eller en frivilligorganisation göra skillnad. Jag yrkar därför bifall också till reservation 38. Herr talman! En annan tokighet i svensk rätt och EU-rätt är visumreglerna. Om man råkar komma från ett land som många lämnat för att söka asyl i till exempel Sverige är man per automatik en misstänkt avhoppare. Har man någon gång sökt uppehållstillstånd här i landet tidigare men inte fått det är det samma sak. Det drabbar till exempel turkiska familjer där vissa fått stanna för många år sedan men anhöriga fått avslag. Nu får de inte ens komma hit på besök för att träffa sina barn. Då talar vi om ett kandidatland till EU. Vi förvägrar människor att komma hit på besöksvisum för att de en gång för länge sedan sökt uppehållstillstånd. För iranier är det ännu värre. De får inte komma hit, eftersom Iran inte frivilligt tar emot dem vi utvisar. Då drar vi alla iranier över en kam, oavsett hur starka kopplingar de har till hemlandet. Vi menar att det är orimligt att straffa människor på grund av att landsmän sökt asyl eller uppehållstillstånd här i landet. Det ger dessutom Sverige dåligt rykte internationellt när internationella gäster hindras från att delta i vetenskapliga eller andra sammankomster som arrangeras i Sverige. Personer som söker visum måste många gånger färdas lång väg till ambassaden och sedan tillbaka. Ibland ligger den inte ens i det egna landet, så kostnaderna kan bli väldigt höga. Därtill kommer kostnaden för ansökan. Om det blir avslag på ansökan får man inte tillbaka pengarna, och beslutet går inte att överklaga. I vissa fall har det hänt att människor har ansökt om visum på en ambassad i det land de bor i, trots att de är medborgare i ett annat. Då har de fått avslag och hänvisas till att ansöka i det land de är medborgare i. Där har ansökan avslagits på den grunden att det första landet har avslagit ansökan. Inte heller de viseringsansökningarna har gått att överklaga. I de fall praxis är att alla som kommer från ett visst land får avslag är det snudd på bedrägeri att lura människor att betala för en ansökan som man från början vet kommer att avslås. Det är inte en acceptabel ordning att vissa nationaliteter in absurdum ska bevisa att de inte tänker stanna i Sverige när de vill besöka en släkting eller en vän. Det här är också någonting som borde vara lätt att åtgärda i den svenska lagstiftningen. Herr talman! Förutom vanliga besöksvisum anser vi att svenska beskickningar i utlandet också bör kunna utfärda visum för skyddsbehövande. Det enda sätt vi har att effektivt motverka människosmugglarnas mycket lukrativa och dödliga marknad är att öppna lagliga vägar till Europa för både asylsökande och arbetskraftsinvandrade. Vi vill att regeringen utreder detta vidare och inför någon form av asylvisum. Jag yrkar därför bifall också till reservation 41. (Applåder) 0637028706011 GX01SfU14 N 2010-01-01 00:00:00 265150 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09107/#anf5