<anforande>
<dok_hangar_id>2349494</dok_hangar_id>
<dok_id>GX09103</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2009/10:103 Onsdagen den 14 april</dok_titel>
<dok_rm>2009/10</dok_rm>
<dok_nummer>103</dok_nummer>
<dok_datum>2010-04-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Riksbankens förvaltning 2009</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>val</kammaraktivitet>
<anforande_id>0BE154F4-A5B8-4098-974C-149911F17547</anforande_id>
<anforande_nummer>98</anforande_nummer>
<talare>GÖRAN PETTERSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Dagens betänkande innehåller två punkter - två delar. 
Den första delen, som egentligen är själva kärnpunkten i detta betänkande, rör Riksbankens förvaltning. I denna fråga är utskottet enigt. Man kan väl säga att ärendet är mer av formaliaart, även om det är väldigt viktiga frågor. I betänkandet behandlas ansvarsfrihet för fullmäktige och direktion och också resultat- och balansräkning. Om jag lite kortfattat ska beskriva vad Riksbanken har gjort under 2009 kan jag säga att man har fortsatt med en mycket kraftfull krishantering och penningpolitisk stimulans. Detta har man genomfört i ett läge som penningpolitiskt och finansiellt har varit rätt dramatiskt. Man har gjort det på ett kraftfullt och framgångsrikt sätt. 
Denna krishantering - det är väl det som kanske skiljer Riksbanken från många andra organisationer - har man gjort samtidigt som man levererar en stor vinst. En del av vinsten beror på de normala förhållandena i Riksbanken, det vill säga att man lånar ut pengar och drar in ränta, men även de rena krisåtgärder man har vidtagit för att säkerställa likviditeten i den svenska finansvärlden har gjorts kombinerat med vinst. Som sades tidigare här i talarstolen gjorde Riksbanken en vinst på 14 miljarder kronor, varav nästan 6 miljarder kronor tillförs statsbudgeten. 
Delarna vi är eniga om kanske dock inte är så intressanta att debattera i kammaren. Går man över till den andra delen av betänkandet ser man att den handlar om motionshantering och de motioner som behandlas i detta betänkande. Det rör Sveriges förhållande till euron, och då uppstår genast ett mycket mer komplicerat parlamentariskt läge. 
Max Andersson framförde att han inte ville att samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kallas vänsterkartell. Jag tänker inte göra det. Det finns egentligen heller ingen möjlighet att göra det under punkt 2 i detta betänkande, för här är de tre partierna inte eniga. I denna stora, centrala fråga om Sveriges förhållande till euron visar det sig att det råder en spricka inom vänstersamarbetet, det rödgröna samarbetet. Maria Wetterstrands Miljöpartiet och Lars Ohlys Vänsterpartiet står här enade mot Mona Sahlins Socialdemokraterna. 
Förhållandet till euron är inte en fråga vilken som helst. Det är fullt klart så att vi har haft en folkomröstning, och den har vi varit tydliga med att vi ska respektera. Det innebär att vi inte är ett land som har folkomröstningar i parti och minut, utan det måste om vi har haft en folkomröstning förlöpa en viss tid innan man frågar folket igen och frågar om det har skett någon förändring. Detta uttalar också utskottet i sitt betänkande. Man kommenterar just denna punkt, och konstaterar:
"När det gäller förslagen om att införa euron eller genomföra en ny folkomröstning om införandet av euron i Sverige vill utskottet, precis som vid förra årets behandling, framhålla att det för närvarande inte är aktuellt med vare sig en folkomröstning eller ett beslut om att en ny folkomröstning ska genomföras vid en viss tidpunkt i framtiden." 
Med denna motivering avstyrker man motionerna rörande Sveriges förhållande till euron.
</anforandetext>
<intressent_id>0558039843819</intressent_id>
<rel_dok_id>GX01FiU23</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>264890</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GX09103/#anf98</protokoll_url_www>
</anforande>
