<anforande>
<dok_hangar_id>2347414</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0992</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:92 Torsdagen den 26 mars</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>92</dok_nummer>
<dok_datum>2009-03-26 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Studiestöd</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>7467CB48-4681-4C36-987B-1108D2E803D0</anforande_id>
<anforande_nummer>141</anforande_nummer>
<talare>LAGE RAHM (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Vi står här i dag och debatterar ett väldigt viktigt område. Det är väldigt viktigt att ge alla människor i Sverige, som vill, en möjlighet att studera på universitet och högskolor och även bedriva vuxenstudier på gymnasienivå, på folkhögskolor och liknande. 
För att ge den möjligheten krävs det inte bara att utbildningen är gratis utan också att man ger en möjlighet till en försörjning under tiden. Ett sådant system har vi i Sverige, även om det har många brister.
Några av de bristerna hoppas jag att vi kommer att få chans att avhjälpa. Den studiesociala kommittén ska, som sagt, presentera sitt betänkande på måndag. Jag som har varit med där tycker att det finns en del bra saker och andra mindre bra.
Problemet i det här sammanhanget är ju att vi för den här debatten 
nu
. Jag tror att vi alla som sitter här i kammaren i princip vet vad som föreslås, men vi får inte säga någonting därför att det ska presenteras på måndag.
Det är en ordning som är något konstig, för att säga det milt. Det rimliga vore förstås att vi faktiskt hade flyttat fram den här debatten så att vi hade fått en chans att diskutera det som verkligen är relevant på det här området. Därför tänker jag försöka hålla mig kort. Vi får komma tillbaka till den här viktiga debatten en annan gång och får helt enkelt konstatera att vi tyvärr inte riktigt kunde föra den i dag.
En sak som har kommit ut från Studiesociala kommittén, vilket väl delvis är mitt ansvar, är att man inte längre garanterat ska ha rätt att få studiemedel i sex år ens om man klarar de kurser man går, utan det ska begränsas till fyra år. Det är den typen av förslag som det hade väldigt roligt att få debattera här med er i dag. Men jag ska inte uppehålla mig mer vid det utan konstaterar bara att jag inte har träffat någon som har varit glad över det här förslaget, och då träffar jag i och för sig väldigt mycket studenter. Man kan ju tycka att det vore rimligt att de som det berör skulle tycka att det var bra, men nog om det.
I stället ska jag säga något kort om nivåerna. När vi pratat studiemedel har vi också fört en lång diskussion om vad som är rimligt, och som jag sade i inledningen ska man ju kunna leva på studiemedlet. I dagsläget är det för många människor väldigt svårt att göra det med dagens studiemedelsnivå.
Precis som Caroline framförde tidigare har vi väntat länge på detta. Regeringen har hela tiden hänvisat till Studiesociala kommittén som jag och andra har suttit i. Men det är ju inget svårt beslut att höja studiemedlet. Alla måste väl vara överens om att det är för lågt, och då hade man kunnat höja det. Det behövs ingen utredning för det. Lars Leijonborg lovade även Sveriges förenade studentkårer att utredningen inte skulle stå i vägen för en höjning. Om nu utredningen inte stod i vägen för en höjning, kan man bara konstatera att regeringen medvetet har låtit bli att höja studiemedlet för att regeringen inte ville höja det. Det tycker jag är väldigt tråkigt. Jag hoppas att vi efter att kommittén har presenterat sitt betänkande kan se en omsvängning från regeringens sida. Anledningen till en höjning har diskuterats mycket. Bland annat kan man tycka att det är rimligt att även studenter ska kunna gå till tandläkaren. Och jag tycker att det är viktigt att studenter har råd att köpa sin kurslitteratur och inte behöver kopiera. Det hoppas jag att regeringen också tycker.
Vi i Miljöpartiet har i vår budget och på många andra ställen föreslagit en höjning av studiemedlet med 900 kronor och att höjningen ska vara på bidragsdelen för att inte öka studenters skuldsättning ytterligare. Det kvarstår vi vid. Vi hade hoppats att höjningen skulle kunna genomföras betydligt tidigare, men vi konstaterar att den kanske kommer att genomföras av regeringen precis före valet. Det kan man tycka är lite sent när det i princip har gått fyra år, hela mandatperioden, men bättre sent än aldrig i och för sig.
Jag ska också säga något kort om ett förslag i betänkandet och en reservation som jag vill yrka bifall till, nämligen reservation nr 2. Vi står givetvis bakom också de övriga, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2 i det här fallet. Det gäller den så kallade karenstiden för studenter. Om man studerar och blir sjuk har man rätt att behålla studiemedlet och få den skulddelen avskriven efter 30 dagar, till skillnad från människor som arbetar som inte har en 30-dagarsgräns utan två dagars karenstid. 
Vi i Miljöpartiet menar att det är fullständigt orimligt att ha den här typen av långa tidsgränser. Det rimliga är att åtminstone gå tillbaka till den nivå som gällde tidigare, nämligen 14 dagar. Det är möjligt att det kan vara rimligt med ytterligare sänkning, men ett första steg vore att gå tillbaka till 14 dagar. Därför, som sagt, yrkar jag bifall till reservation 2 och kan nu säga att jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till den här typen av debatt när vi har sett, och alla har haft möjligheten att se, Studiesociala kommitténs förslag.
</anforandetext>
<intressent_id>0970607693429</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01UbU8</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>53826</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0992/#anf141</protokoll_url_www>
</anforande>
