<anforande>
<dok_hangar_id>2347413</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:91 Onsdagen den 25 mars</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2009-03-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 16 §) Folkhälsopolitik (forts. SoU17)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>6B442912-B518-48AA-A6DC-1BC5FCB5B4F4</anforande_id>
<anforande_nummer>127</anforande_nummer>
<talare>PER SVEDBERG (s) replik</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det är ett intressant inlägg, Rosita! Jag håller med dig jättemycket i det du har sagt.
Du tangerade bekymren under 90-talet, och jag kan villigt erkänna att jag också var en av dem som hamnade vid sidan om. Jag kan konstatera - utifrån det anförande som jag tidigare höll - att de insatser som sattes i sjön 1995, då vi hade en rätt hög arbetslöshet, faktiskt gjorde att människor mådde bättre. Plötsligt hade man en roll och någonting att göra i stället för att passivt vara hemma. Det leder per automatik till bättre folkhälsa.
Då tänker jag så här när vi nu står och diskuterar: Den senaste siffran för ungdomsarbetslösheten är 25 procent och den spådda öppna arbetslösheten ligger på 10 procent - varför kommer då inte åtgärder på den fronten som faktiskt leder till att vi höjer folkhälsan för Sveriges totala befolkning? Det kommer ju ingenting.
Nu pratar vi väldigt vackert om folkhälsopropositionen. Men det andra då som per automatik leder till att de här effekterna som du beskriver också får en förändrad status?
</anforandetext>
<intressent_id>0447461551212</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01SoU17</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>53637</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0991/#anf127</protokoll_url_www>
</anforande>
