2347413 GW0991 Riksdagens protokoll 2008/09:91 Onsdagen den 25 mars 2008/09 91 2009-03-25 00:00:00 Folkhälsopolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt FDCE9C35-D1D4-47C1-B38A-499B1E5E8846 108 PER SVEDBERG (s) s Herr talman! Jag ska inleda med att säga att jag och mitt parti givetvis står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 1. Folkhälsa och folkhälsopolitik, upplevd hälsa eller konstgjord hälsa, hälsa för alla eller hälsa för var och en - vi kan leka mycket med begreppen och prata om det optimala tillståndet. Folkhälsopolitik är ett område där man kan prata ganska svepande om den samlade politiken. Vi har ett antal områden som pekas ut särskilt - tobaksprevention och hur vi ska göra med knarket - men jag tänkte börja i en annan ände, som har med den totala politiken att göra. Hur och vart är vårt samhälle på väg? Ett samhälle som är på väg till att var och en i mångt och mycket ska klara sig själv borgar inte för att folkhälsan ska bli bättre. Åtminstone tycker inte vi socialdemokrater det. Visst - var och en ska ta ansvar för sina handlingar, men om man inte kan axla det ansvaret, vem ska då stötta och hjälpa? Vi har en jobblinje som har kapsejsat. Alliansregeringen, den moderatledda regeringen, gick till val med stora och grova ord om att man skulle leda Sverige till den optimala situationen. Vi kan i dag se att människor blir varslade och utan jobb. Jag vill hävda att det handlar om folkhälsa. Jag har ett litet exempel från min hemort. En god kamrat till mig har under hela sitt liv stretat och släpat på många olika sätt. Han har haft ett gott liv. Så hände det tråkiga att han blev utan jobb. I samband med det ledde det ena till det andra, som ni vet. Han började dricka. I det läget kan man säga att hans hälsa försämrades ganska radikalt. I samma veva inträffade nästa tråkiga episod. Hans kvinna tyckte att detta inte var bra. Hon ställde inte upp på hans sätt att hantera situationen, så hon drog därifrån, och han blev ensam. Jag skulle vilja påstå att hans hälsotillstånd försämrades oerhört i samband med det. Då kan man säga att han borde ha tagit tag i det hela och gjort något åt det. Det är väl sant. Men han hade inte förmågan, och han hade inte det nätverk som man kanske skulle kunna ha väntat sig. Han är nu fortfarande på benen, men han har jättestora bekymmer när det gäller att klara av dagen. Han har en folkhälsostatus, om man nu får säga så, som är -10. Jag tror inte att någon skulle vilja vara i hans situation efter att ha haft ett bra läge. Vart vill jag då komma med detta? Jo, om man försämrar de socioekonomiska förhållandena i samhället så att klyftorna blir vidare - ganska många får det relativt bra, men en stor del får det väldigt mycket sämre - skapar det inte förutsättningar för en bra folkhälsa. Detta vill jag skicka med till alliansens företrädare, som ska upp i debatten efter mig. Tror man att detta är ett incitament som gör att folk mår bättre, eller hur resonerar man? Ni kommer säkert att argumentera för att jobblinjen är bra och att det optimala är att man har jobb. Men de som inte har jobb och inte finns där får det sämre. De får en sämre upplevd hälsa. Alldeles nyss debatterade vi socialtjänst och socialtjänstfrågor. Den grupp som det handlar om - när mätte vi hälsostatusen hos de människorna, och hur mäter vi den? Hur kommer vi fram till en folkhälsopolitik som ska röra alla? För mig och Socialdemokraterna är detta en viktig del. Folkhälsan berör alla och rör allt vi gör. Jag tänkte backa tillbaka till vad jag sade nyss. Det var nämligen så att den där killen hade två äldre barn, ungdomar. I dag är ungdomsarbetslösheten uppe på 25 procent. Han hade också ett antal släktingar omkring sig som naturligtvis också började må dåligt i samband med att hans tillvaro blev kraftigt försämrad. Hände det något med deras hälsa och deras folkhälsa? Var finns det stöd som kan hjälpa honom och dem i hans närhet? I ett samhälle som blir alltmer egoistiskt blir det bekymmer när vi ska hantera dessa frågor. De finns överallt i landet. Det, mina vänner, är folkhälsa. Sedan finns det en massa frågor - tobaksprevention och sådant - som är jätteviktiga, men ju mer vi splittrar samhället i fattiga och rika, desto större kommer ohälsotalen att bli. Om man då tror att en politik som gör att man får sämre förutsättningar om man blir sjuk - ersättningsnivåerna sjunker och så vidare - stimulerar folkhälsan vill jag påstå att man är helt fel ute. Folkhälsan, alltså den upplevda hälsan hos folk, styrs ju utifrån vårt mående. Otrygga människor får ett sämre mående. Det leder inte till någonting positivt och knappast till utveckling. Jag har hört ett antal människor som har stått i talarstolen och sagt att incitament som lägre ersättning är en del som gör att man stimuleras, och så nämner de ett antal olika argument. Jag ställer mig lite frågande till det. Är det verkligen så? Är det så att piskan ger mer effekt än moroten? Pratar vi om folkhälsa måste det handla om morötter, och vi måste prata om beteenden. När min kompis ringde till mig - han brukar göra det ibland, och oftast är han väldigt berusad när han ringer - sade han så här: Det är så kul med dig, Per, för du förstår hur det är. Ja visst, det är ju lätt att säga. Men vad kan jag göra åt det? Hur kan jag skapa förutsättningar så att han får stöd och stöttning, för att han ska ha en bra folkhälsa? Nu håller jag mig till en grupp som det kanske inte pratas så himla ofta om. Men missbrukare behöver också ha en hälsa. Det ligger faktiskt under folkhälsan. Hur ska vi stötta dem? Vi kan inte bara säga: Skyll dig själv! Det får ordna sig på annat sätt. Då backar jag tillbaka. Jag menar att regeringens förda politik kommer att skapa större och djupare problem inom folkhälsoområdet. Jag tror faktiskt att det är väldigt många som håller med. Alla de punkter som vi hanterar i betänkandet är jätteviktiga. Dem ska vi naturligtvis jobba med. Det finns ett antal reservationer, och vi har en text där vi är relativt överens. Så där är det inget snack. Men i det stora hela när vi pratar om folks hälsa måste vi tänka på alla människor. Vi måste tänka på de ungdomar som går ut sin utbildning. Vad går de till? Till arbetslöshet, ser det ut som nu. Får de en bra hälsa av det? Hur påverkar det deras hälsa och deras hälsotillstånd? Eller jag tänker på barnet vars föräldrar precis blivit varslade från Saab. Hur påverkas den familjen och de som finns omkring dem och deras hälsotillstånd? Det är klart att det har effekter. Om man då, som regeringen, väljer att inte göra något utan sitter passiv, kommer det att bli ett antal effekter som man kommer att få dras med länge. Jag hade en diskussion med Odell. Det är väl ingen hemlighet att man alldeles nyligen var ute och sade att kommuner och landsting inte kommer att få några mer medel till sin verksamhet. Det är samma visa där. De som är anställda inom kommun och landsting har också en familj. De har ett närområde. Och det påverkar hälsotillståndet, det vill säga folkhälsan blir försämrad. Vi mäter folkhälsa och hälsotillstånd i ohälsotal. Ohälsotalen kommer att stiga, mina vänner, i rask takt. Det här måste vi se, och vi måste möta det. Annars menar vi inget med en folkhälsopolitik för alla. För det är det vi pratar om i betänkandet. Jag ber väl allianskamraterna om ursäkt för att jag inte höll mig så väldigt mycket till skriften. Man fick kritik för det när det gällde det förra betänkandet om socialtjänsten. Men jag vill ändå påstå att det har avgörande betydelse hur vi leder riket framåt, hur vi underbygger och hur vi stimulerar för att vi ska få en god folkhälsa. Jag är ingen forskare på det här området, men jag ser vad som händer med folk i mitt närområde när de blir utan jobb. Av någon märklig anledning byter man livsstil. Man börjar dricka mer. Man äter slamsigare mat, och man har en livsföring som inte är så bra. Det blir ett bekymmer. Det blir ett jättestort problem. Så ett råd till alliansen är: Ni måste lägga om er politik. Vill vi mena något med folkhälsopropositionen och en förnyad folkhälsa för Sverige måste vi argumentera och göra därefter. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Marina Pettersson (alla s), samt Elina Linna (v) och Thomas Nihlén (mp). 0447461551212 GW01SoU17 N 2010-01-01 00:00:00 53618 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0991/#anf108