<anforande>
<dok_hangar_id>2347413</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0991</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:91 Onsdagen den 25 mars</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>91</dok_nummer>
<dok_datum>2009-03-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Socialtjänstfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>51FC9060-5155-4A88-9AC4-25A9DCBA320B</anforande_id>
<anforande_nummer>106</anforande_nummer>
<talare>AMINEH KAKABAVEH (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! I dag har man pratat en hel del om barnavård, socialtjänstlagen med mera. För mig som socialarbetare eller politiker är det, precis som för er andra, lätt att stå här i talarstolen och prata, diskutera och resonera om hur andra ska göra. Men verkligheten fungerar annorlunda, på grund av antingen otydliga mål eller brist på visioner om hur människors liv och vardag ska formas.
Tyvärr har barn och ungdomar, precis som alla andra människor, olika förutsättningar. Beroende på varifrån man kommer, var i landet man bor, vilken förort man bor i och vilka utbildningsmöjligheter föräldrar och ungdomar har haft är förutsättningarna väldigt olika för olika människor.
Jag skulle i dag vilja prata om just de barn som är utsatta, särskilt barn med invandrarbakgrund som med eller utan LVU skickas till föräldrarnas gamla hemländer på grund av att socialtjänsten, skolan och föräldrarna har misslyckats med uppfostran av barnen.
I det svenska samhället - det reformistiska samhället, rättssamhället - har man lagar, regler och normer för att skydda inte minst våra barn och ungdomar. Men om inte ens lagen skyddar dem, vem ska de då ha tilltro till? Vilka vuxna? Är det samhället? Är det skolan? Är det föräldrar som har svikit dem?
Tv-tittare, utskottsledamöter, herr talman! Som Amineh Kakabaveh, som ordförande i Varken hora eller kuvad och som socialarbetare i förorterna Skärholmen och Botkyrka innan jag kom till riksdagen blir jag uppringd nästan dagligen, på helger och kvällar av tjejer och föräldrar vilkas barn känner ungdomar från Örebro län, mellersta Sverige, sydost och Stockholm som har blivit bortrövade till Ghana, Gambia, Jemen, Irak, Syrien och olika delar av Afrika och Asien. Föräldrarna kom hit på grund av att det var krig i deras hemländer och att det inte fanns trygghet. Men barnen skickas dit utan att någon frågar: Vem ska ta hand om de barnen? Oftast tas deras ID-handlingar ifrån dem för att de inte ska kunna använda dem innan de blivit 18 år.
Jag känner till två tjejer från Örebro län. En är 18 år och har blivit bortgift, och den andra har blivit bortlovad. Det finns sådana sanningar. Det finns många som är omhändertagna enligt LVU eller som är aktuella hos socialtjänsten, men man tillåter detta på grund av att det står i lagen om föräldrarnas egenmäktighet. Det används, och man kan inte stå emot det.
Därför har jag i min motion föreslagit att man ska skärpa LVU och att det ska vara straffbart att röva bort barn enligt LVU. De barn som utsätts för olika faror, framför allt tvångsgifte, ska ha möjlighet att omhändertas enligt socialtjänstlagen och LVU, lagen om vård av unga.
Det finns faktiskt möjlighet att stoppa det här. Om bin Ladin kommer till Europa är CIA och hela Europa inblandade i att stoppa honom, men varför kan man inte stoppa barn, ungdomar och kvinnor som blir utsatta i detta land? Varför? Det går att göra, om hela Europa samverkar och det står i passet att de är omhändertagna enligt LVU och att det är olagligt att skicka i väg dem.
I många länder är det brottsligt att vara narkoman och att vara brottsling, men man skickar dit ungdomar. Den dag de är 18 år kommer de tillbaka, och vi förväntar oss att de ska vara jämställda och ta hänsyn till våra lagar och normer. Men herregud! Hur ska de kunna ha tillit till samhället och till vuxna? Enligt skollagen är barn under 16 år skolpliktiga - eller hur? Varför gäller det inte alla?
Vänner! Man kan stå här och prata hur mycket som helst, men det svider i hjärtat när flickor ringer och säger så här: Amineh! Jag hatar min pappa, för han har också tagit ifrån mig min telefon! Men socialen säger att det bästa är att vara hos sin egen familj. Det är inte rättvist mot barnen.
Vi lägger så mycket pengar på BBIC, Barns behov i centrum, som är en modell från andra länder fast vi har egna modeller som inte fungerar. Se till att de fungerar! Se till att samverkan mellan skolan och socialtjänsten förbättras!
Jag själv tror inte på straff, för det är inte bra att bestraffa människor. Men ibland måste man helt enkelt skärpa lagen för att skydda individerna. De har egna viljor, precis som svenska eller andra barn och ungdomar. De här tjejerna vill också vara egna individer och vara fria från förtryck och från tradition. Jag vet att det inte beror på föräldrarnas illvilja, för de vill inte sina barn illa. Men de är helt misslyckade. Det finns inte utbildningar, och de vet inte hur man ska bete sig eller vilka socialtjänstens och samhällets krav är. Man övergår till regression, där det är bättre att farfar, någon kusin eller faster i ett land som man har flytt från av olika skäl tar hand om barnen, och så skickas de dit.
Vi i Vänsterpartiet skrev den här motionen, men det finns inte så mycket stöd. Jag vet att utredningen om LVU kommer, men jag vet inte hur man tänker eller om det ens finns det här perspektivet på barnen. Säg att de är tio stycken per år! Det är tio liv som vi förstör. Ett liv är ett liv. Vi säger i Sverige att en röst är en röst. Det är jätteviktigt att komma ihåg det.
Man kan prata hur länge som helst om det här, men jag har inte så mycket talartid.
Jag har också skrivit en motion om SL-kortet, och det är verkligen dags att man från alliansens sida ser till att människor i förorterna inte är fångar. Sedan alliansen kom till makten har man tagit ifrån tusentals människor SL-kort. Många barn och ungdomar är fångar i sina förorter. De kan inte ta del av samhällets liv och kultur. Jag hoppas verkligen att man ser till att komma till rätta med det här.
Menar man på allvar att det här är barnperspektiv och jämställdhet? Det är ju kvinnorna som drabbas. Så fort familjens ekonomi drabbas är det kvinnan och barnen som måste ta de förödande konsekvenserna. Därför är det dags att de familjer som har försörjningsstöd får tillbaka SL-kortet. 
I detta anförande instämde Elina Linna (v).
</anforandetext>
<intressent_id>0545353563812</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01SoU16</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>53616</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0991/#anf106</protokoll_url_www>
</anforande>
