2347409 GW0987 Riksdagens protokoll 2008/09:87 Torsdagen den 19 mars 2008/09 87 2009-03-19 00:00:00 (forts. från 7 §) Hälso- och sjukvårdsfrågor (forts. SoU13) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C6BD4DD3-65C8-4812-80C0-53668707C3BF 95 CHATRINE PÅLSSON AHLGREN (kd) kd Fru talman! Det är som i allt socialutskottsarbete oerhört viktiga frågor vi har att tala om och besluta om inom vårt område. Det är faktiskt frågor om liv och död för väldigt många människor. Och det är alltid med stor respekt som jag arbetar med de här frågorna, därför att de är så inpå bara skinnet på oss alla. Jag vill uppehålla mig vid några av de viktiga områden som vi i dag behandlar i betänkandet. Det första området är prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Jag tycker att det är en nyckelfråga, inte minst för våra kommuner och landsting, att verkligen se till att prioritera på rätt sätt. Det är inte alltid ett lätt sätt. Men vi har i stor politisk enighet, jag skulle vilja säga i full politisk enighet - jag tror att det var 1997 - fattat beslut om hur vi ska prioritera. Om man ska dra det till sitt yttersta handlar det om mycket akuta situationer samt människor som inte själva kan tala för sig. Det är alltså de personer som vårdas i livets slutskede och personer med nedsatt autonomi, som vi säger, som tillhör prioriteringsgrupp ett. Och det behöver vi säga, därför att det är inte dessa grupper som står här utanför på Mynttorget eller för den delen vid Rosenbad och demonstrerar. Alla de människorna orkar inte demonstrera, men de är ändå viktigast för oss att tala för. Det är alla de människor som har en demenssjukdom, som inte heller kan föra sin talan. Några har anhöriga eller goda vänner som för deras talan. Men väldigt många har ingen. Dessa människor måste vi garantera en prioritering, därför att det här handlar om ett samhälle med djupaste värderingar. Hur ett samhälle står sig i sin civilisation utgår från hur vi behandlar de människor som är allra skörast, som inte själva kan tala för sig. Här tror jag att vi har mycket att göra både tillsammans och var och en. Det har också kommit upp en diskussion om vård i livets slutskede och bland annat det som hände på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag tror att den fördel en sådan händelse för med sig är att vi börjar resonera om frågan, att vi över huvud taget vågar prata om döden, att vi vågar se sanningen i vitögat, att vi också vågar säga att sjukvårdspersonalen ska vara i livets tjänst och ge den goda vård som faktiskt finns att få. Men tyvärr tar det för lång tid innan kunskapen kommer ut i verksamheten så att alla människor, vare sig du är 90 eller 22 år och på väg att ta farväl av livet, får del av den. Det gör ont att dö. Men vi ska inte behöva ha onödigt ont, utan vi ska kunna få de resurser som finns att få så att vi kan leva fullt ut så länge som möjligt. Med den möjlighet jag har vill jag fortsätta lyfta fram den vården och se till att det blir ännu bättre möjligheter att få ut den kunskapen. Den andra frågan som jag vill ta upp är vårdskadorna. Jag blev alldeles tårögd häromkvällen när jag såg ett av tv:s kvällsprogram om den unga kvinnan som hade opererats för en relativt ofarlig åkomma men hade fått så kraftiga skador att hon var gravt hjärnskadad. Jag tror att hon hette Mimmi. Hennes man var med i Kvällsöppet . Eftersom jag hörde att familjen inte ens hade fått en ursäkt av de ansvariga, ber jag om ursäkt å deras vägnar. Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt. När chefsläkaren sedan bad om ursäkt i tv sade Mimmis man: Ja, hade vi inte haft det här tv-programmet hade jag förmodligen inte fått den här ursäkten. Kära vänner! Vi måste erkänna att det finns mycket att göra i bemötandet, att se till att det inte blir vårdskador, att se till, om det blir det, att vi bedömer, bemöter och försöker lindra så gott vi kan. Vi kan inte säga att vi är perfekta. Jag tror att det var Thomas Nihlén som tog upp att det varje år dör 3 000 människor av vårdskador. Det är sju gånger fler än dem som avlider i trafiken. Ändå har vi en nollvision och satsar miljardbelopp för att folk inte ska dö i trafiken. Men vad gör vi dessa situationer? Jag är glad att regeringen har tillsatt en utredning, Patientsäkerhetsutredningen. Jag tror att det kommer att resultera i skarpa och tydliga förslag som riksdagen kan anta så att vi på alla sätt förebygger att vårdskador uppkommer och att människor dör i onödan. Vi är alla människor, men vi har sett olika exempel på att när man har arbetat konkret i dessa frågor har man också kommit betydligt längre. Abortfrågan är alltid en svår och komplicerad fråga. Ni vet dock att regeringen har tagit detta på allvar. Det finns en utredning med Anders Milton i spetsen som ska försöka lägga fram förslag på hur vi ska förebygga aborter. Det är något som jag ser fram emot resultatet av. Det är alltid bättre att förebygga än att hamna i en situation som man inte vill hamna i. Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. 0377384542907 GW01SoU13 N 2010-01-01 00:00:00 53197 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0987/#anf95