<anforande>
<dok_hangar_id>2347408</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0986</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:86 Onsdagen den 18 mars</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>86</dok_nummer>
<dok_datum>2009-03-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Unga lagöverträdare</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>424C60BB-8793-4E9D-ADCC-25A28E179FC2</anforande_id>
<anforande_nummer>204</anforande_nummer>
<talare>HELENA BOUVENG (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Den 3 mars kl. 10.00 lade färjan ut från Grännahamnen för färd över det vackra Vättern till den mytomsusade och vackra ön Visingsö. Ombord var jag och min gode vän Folke. Även om färjan var tom just denna dag är den sprängfylld under turistsäsongen. Till Visingsö åker de flesta av oss för härliga cykelturer, picknick i det gröna eller bara för att njuta av denna vackra del av Sverige. Men framför allt åker vi dit frivilligt. 
Det gjorde också Folke och jag. Men de som vi skulle träffa var inte där frivilligt. Det är ett trettiotal grabbar mellan 16 och 20 år som med hjälp av ett LVU eller ett LSU är tvångsplacerade på Stigbyskolan, ett av våra 31 särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse, SIS, ansvarar för.
Miljön på Stigbyskolan är det inget fel på - vackert läge, underbara byggnader och en matsal med högt i tak, välupplagd mat och tända kandelabrar. Det är en miljö som förmodligen ingen av dessa killar någonsin upplevt tidigare, även om behovet har funnits länge. Bakgrund och behov är långt ifrån homogent hos dessa unga män. Men en sak har de alla gemensamt: De har alla på ett övertygande sätt visat att de inte klarar av ansvaret. Det säger den högste ansvarige på Stigbyskolan. 
Det killarna bär med sig kan handla om en uppväxt i en kriminell familj och/eller en missbrukarfamilj och om ett antal fosterhemsplaceringar, någon typ bokstavskombination, ingen sund relation till vuxen från tidig ålder, enorm blyghet samt avbruten och knackig skolgång. Listan över faktorer kan göras lång och listan över upprepade misslyckanden kanske ännu längre.
För varje avbrott i fosterfamilj och för varje uppbrott i skolan blev det ytterligare ett misslyckande. Det enda man egentligen i denna unga ålder är riktigt bra på är oftast att knarka, och det ordentligt, samt att begå brott - detta i en ålder då man fortfarande inte har kommit till gymnasiet.
Det jag frågar mig är: Hur kunde det få gå så långt? Hur många fosterhemsplaceringar ska ske innan jag får den hjälp jag behöver? Hur långt i knarkträsket måste jag ta mig innan vuxenvärlden reagerar?
Kanske är det hög tid för oss att revidera vår attityd till Stigbyskolor eller släpp-fångarna-loss-attityden och i stället göra det möjligt för dessa unga killar, och även tjejer, att betydligt tidigare få den professionella hjälp som faktiskt behövs.
De flesta killarna på Stigbyskolan är där i ungefär 15-16 månader. Under den tiden har mycket hänt, oavsett om det gäller vuxenrelation, skola eller yrkesutbildning eller det gäller insikten om att jag själv, oavsett vad som hänt tidigare i livet, måste ta eget ansvar.
Skoltiden är en tid då många vuxna funnits till hands. Anders, som jag väljer att i dag kalla killen, ska snart pröva sina vingar utanför skolan. Under Anders vistelse på skolan har det visat sig att han har stor fallenhet för trädgårdsarbete - kanske det första vettiga han gjort under sitt 20-åriga liv.
Människorna runt omkring honom i hemmiljön har det dock inte hänt så mycket med, så Anders behöver fortsatt stöd och hjälp för att kunna fullfölja sin dröm: att anlägga trädgårdar. För Anders skull är det därför mer än välkommet att regeringen nu föreslår långsiktiga insatser 
efter
 institutionsvården - insatser som tidigare visat sig ge goda resultat beträffande när det gäller att slippa återfall i brott och när det gäller möjligheter till ett vuxenliv där både arbete och familj finns med.
Herr talman! När jag fick listan över killarnas bakgrund tänkte jag i mitt stilla sinne: Det vore konstigt om de 
inte 
kom till Stigbyskolan - många av dem gör faktiskt inte det. Men det är väl den gruppen unga människor som vi måste lära oss någonting av. Vad var det som gjorde att man valde en annan väg än den destruktiva och kriminella vägen? Den som i denna kammare har "patentet" ber jag att för Guds skull ge sig till känna.
För min del har jag inte "patentet". Inte heller regeringen har det. Men jag vet att vi nu har en alliansregering som gör allt för att unga människor ska få en bra start in i vuxenlivet - en regering som lägger pusselbit efter pusselbit.
Forskningen är inte entydig med vad som ger effekt. Här fortsätter vi med det arbetet. Tydligt är att riskfaktorerna är gemensamma. Dessa är mer eller mindre en blåkopia av den bakgrundsbild som gavs på Stigbyskolan. Jag tror inte att det går att bortse från detta, och jag tror att det är där vi ska lägga all vår kraft.
Herr talman! Min dotter Jessika, som trots sin mor än så länge inte har visat några större tendenser till destruktivt beteende, kom förra veckan hem och talade om att Johanna polis hade varit på besök. Hon presenterade sig själv och sitt jobb och uppmanade de elever att ta kontakt som blivit utsatta för brott. Jättebra!
Med den historiska satsningen på ett ökat antal poliser har det blivit fler poliser också i Vetlanda, och den gör det möjligt för Johanna polis att besöka klass 7 d under ämnet rättskunskap. Men att använda Johanna till att patrullera på Landsbros skolplan är för mig att bortprioritera de ungdomar som verkligen behöver en nära kontakt med en polis.
Polisen i Skärholmen, som bestämt sig för att tillsammans med socialtjänsten närvara vid förhör, är ett bra exempel på prioritering. Resultatet är att man inte har sett ungdomarna igen.
Tycker inte Kerstin Haglö att det är viktigt att prioritera dessa barn framför min Jessika? Anser inte Kerstin Haglö att polisen själv har den bästa kunskapen att avgöra vilka ungdomar som faktiskt ska prioriteras? Anser inte Kerstin Haglö att bästa sättet att förhindra att unga människor fortsätter på den kriminella banan är att polisresurserna läggs där de som mest behövs?
Herr talman! Detta med att förebygga brott och med att förhindra att unga människor fortsätter på den kriminella banan har många dimensioner. Jag kommer tillbaka till Anders som växte upp i en missbrukarfamilj, utan stöd hemifrån. Lägg därtill att Anders var sjukt blyg! Redan som ung fick han problem i skolan och med kompisar. Skolan gjorde kanske sitt men vågade inte ha några större krav och förväntningar på Anders då man visste hur Anders hade det hemma - ett generalfel som jag tror alldeles för ofta begås.
I Helsingborg har man tidigt vågat identifiera barn i farozonen. I samarbete med socialtjänsten och skolan har man varit mycket framgångsrik med att även dessa barn har de förväntningar på sig som barn faktiskt har rätt till. Hade Anders haft dessa förväntningar och krav på sig skulle hans ryggsäck ha varit betydligt lättare.
Anders enorma blyghet och hans misslyckande i skolan ledde snabbt till ett drogmissbruk. Vid 13 års ålder var han en tung narkotikamissbrukare. Självmedicinering, säger någon. Minsta motståndets lag, säger någon annan. När jag frågade Anders varför var hans svar: Det blev enkelt. Men i nästa andetag sade han: Det blev jobbigt.
Den ständiga jakten på pengar blev mer än en heltidssyssla, men inte på den reguljära arbetsmarknaden. Anders hann bli 18 år innan han fick komma till Stigbyskolan via LVU. I fem år hade han varit en tung missbrukare. Det enda han var bra på var att knarka.
Den grupp som Anders kan sägas tillhöra har utredningen om barn som misstänks för brott identifierat i sina förslag om att det ska vara möjligt att genomföra tvångsvisa drogtester på barn under 15 år. För Anders föräldrar skulle det vid ett positivt svar kanske inte göra någon större skillnad, men för socialtjänsten skulle det göra en viktig skillnad. Upprepade positiva svar kunde betydligt tidigare i Anders narkotikakarriär ha berett vägen för en plats på Stigbyskolan - en tidigare och en tydligare insats som hade gjort Anders ryggsäck betydligt lättare.
Den andra gruppen barn har engagerade men naiva föräldrar. Den gruppen, herr talman, tillhör förmodligen jag själv. Inte skulle väl jag tro på damen från socialtjänsten, på att min älskade lilla dotter ens var i närheten av något som stavas narkotika. Det är ju inte länge sedan hon satt i mitt knä och flätade håret, och skolan går så bra. Men med ett positivt svar på ett drogtest i handen skulle inte mycket mer behöva sägas. Att min lilla juvel nu var i farozonen skulle vara fruktansvärt, men ännu värre skulle det vara om jag inte fick vetskap om det och en chans att faktiskt göra något.
Narkotikakommissionen landade i att inte förespråka möjligheter till tvångsvisa drogtester på barn under 15 år. 2008 års utredning landar annorlunda. Intrånget i den personliga integriteten väger lättare än omsorgen om barnets hälsa och utveckling. Så väger det också i min vågskål.
Med tanke på de få motioner från oppositionen som väckts och som behandlas i detta betänkande beträffande unga lagöverträdare undrar jag om idéerna är få, om Kerstin Haglö anser att Anders inte är värd att satsa energi på och om Lena Olsson innerst inne faktiskt är nöjd med det som denna alliansregering försöker åstadkomma för att Anders och hans vänner ska kunna gå in i vuxenlivet utan att passera Stigbyskolan.
För Anders skull och med tanke på alla andra unga människor på glid är jag glad över att vi har den regering vi har - en regering som med förslag efter förslag ständigt utvecklar och söker nya vägar - och att vi sakta men säkert får fram både tidigare och tydligare insatser som gör ryggsäcken lättare. 
Utan tidiga och tydliga insatser, herr talman, är det fler än Anders som gång på gång kommer att svikas av vuxenvärlden, och misslyckanden läggs på hög. 
Utan tidiga och tydliga insatser blir det fler än Anders som väljer en bana kantad av kriminalitet och drogmissbruk. 
Utan tidiga och tydliga insatser blir det fler oskyldiga människor som utsätts för brott.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag hoppas att vi i sommar får se både talmannen och Anders på Visingsö, som denna gång är där för att han har en trädgård att sköta.
I detta anförande instämde Johan Linander (c) och Johan Pehrson (fp).
</anforandetext>
<intressent_id>0729710260118</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01JuU19</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>53083</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0986/#anf204</protokoll_url_www>
</anforande>
