2347400 GW0978 Riksdagens protokoll 2008/09:78 Torsdagen den 26 februari 2008/09 78 2009-02-26 00:00:00 (forts. från 9 §) Arbetsrätt (forts. AU7) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 76425B13-F0CD-42D5-A957-3ABE7FD9071F 91 ULF HOLM (mp) mp Herr talman! I det här betänkandet från arbetsmarknadsutskottet finns motioner från två års behandling av frågor på området arbetsrätt. Det finns många intressanta frågor, men jag kommer att lyfta fram bara några intressanta områden som vi i Miljöpartiet gärna vill fokusera på och där vi anser att regeringen har misslyckats med den politik som man fört under den första hälften av den här mandatperioden. Vi brukar tala om den svenska modellen. Den svenska modellen är speciell såtillvida att det är arbetsmarknadens parter som sköter de flesta arbetsrättsliga frågorna, med kollektivavtalsmodellen i botten. Men vi får inte glömma att det i den riktiga botten så att säga finns väldigt mycket lagstiftning - en garanti för att tryggheten på arbetsmarknaden ska vara generell. Man får inte glömma detta. Arbetsrätt är i mångt och mycket trygghet för de anställda, tyvärr beroende på att vi har en del mindre roliga minnen. Oseriösa företag har ju utnyttjat situationen, sin dominerande ställning och så vidare. Mot den bakgrunden är arbetsrätten i mångt och mycket en trygghetslagstiftning, och den har varit väldigt framgångsrik i Sverige. Jag brukar göra jämförelser med hur det ser ut i de andra europeiska länderna. Vi kan då se att det på den svenska arbetsmarknaden är väldigt få konflikter just därför att arbetsmarknadens parter själva tar hand om och löser de problem som finns specifikt i deras bransch eller på deras område - detta i stället för att påkalla behovet av att vi lagstiftare stiftar en lag som ska gälla generellt på hela området. Det gjorde att vi år 2006 till exempel hade bara, tror jag, 18 konflikter på den svenska arbetsmarknaden där det handlar om totalt 3 600 avtal. Det är alltså en väldigt låg siffra när det gäller antalet konflikter. Vi har också väldigt få konfliktdagar i Sverige. Vi kan jämföra till exempel med Frankrike som ligger mycket högre än Sverige. Att den svenska modellen med kollektivavtal tar hand om detta är en väldigt bra grund - framför allt om man vill ha, och också ser positivt på, en strukturomvandling i samhället, något som ju kommer då och då. Fru talman! Det är väl ingen kioskvältare att vi i Miljöpartiet väldigt mycket bejakar denna strukturomvandling på arbetsmarknaden, inte minst när det gäller vad vi nu ser - att vi går från ett samhälle som släpper ut väldigt mycket klimatgaser och där vi vill ha en strukturomvandling till ett samhälle där vi inte skitar ned miljön och där vi ordentligt får ned klimatutsläppen. Det kommer att innebära att vissa företag får slå igen, och det kommer att innebära att vissa industrigrenar inte klarar den omställning som krävs. Men det ger också möjligheter för nya företag att växa fram. De så kallade miljöteknikföretagen kan få en otrolig skjuts. Därför är det viktigt att vi ligger väl framme inom denna sektor. Vid en strukturomvandling är det väldigt viktigt att ha en arbetsrätt som ger arbetstagarna på arbetsmarknaden ett skydd så att de inte faller bort från arbetsmarknaden och för att de ska ha en trygghet. Där kommer vi också in på a-kassereglerna, men detta ska jag inte närmare utveckla här eftersom det inte direkt rör arbetsrätten. Vidare vet vi att den svenska modellen nu är satt under press. Flera gånger har vi i denna kammare debatterat Lavalutredningen - det vill säga utstationeringen, vilka regler som ska gälla för företag och arbetare som jobbar i andra länder. Det regelverk som för närmare tio år sedan infördes av EU var tänkt att vara en minimilagstiftning. Men nu har det av EG-domstolen i stället tolkats som ett tak, vilket försvårar hela tankesättet kring vilka regler som ska gälla. Där menar vi att den svenska modellen är satt under press från EU, från EG-domstolen. Det måste vi hantera i den svenska lagstiftningen. Det gäller också att ta initiativ till att förändra det regelverk som finns på EU-nivå - allt från socialt protokoll till det nya Lissabonfördraget och till att ändra i själva utstationeringsdirektivet för att få bort de mindre bra delarna i direktivet. Vi kan konstatera att den borgerliga regeringen i det avseendet har varit väldigt senfärdig. Ja, man har till och med försvårat för Sverige att ligga i framkanten och att ta initiativ och se till att EU:s regelverk ifrågasätts. Det räcker inte att bara säga: Ja, vi får väl se över det här. Sedan får vi se vad vi ska göra. Man har konsekvent vägrat att med de andra regeringscheferna ta upp frågan om att vi måste säkerställa fackliga rättigheter i EU. Om vi vill ha en fri arbetsmarknad och fri rörlighet inom EU måste vi också kunna ha fackliga företrädare och fackliga rörelser i hela EU-området. Ibland måste man då lyfta fram de frågorna. Det handlar ju inte bara om den svenska modellen och om Sverige. Det här är minst lika infekterat i några andra länder, till exempel i Tyskland och Danmark där arbetssättet liknar det vi i Sverige har. Därför är det ett svek att den svenska regeringen inte vill lyfta fram de här frågorna. Man menar: Det blir kanske inte som vi vill, så vi får nog göra som de andra vill. Detta duger inte! En aktiv svensk EU-politik innebär att man tar initiativ, att man väcker frågor och bearbetar och jobbar med detta flera år i förväg för att längre fram kunna inhösta framgångar när det gäller att påverka hela den svenska EU-lagstiftningen. Det är ett svek från den borgerliga regeringen att inte agera i den frågan. Ett första steg som regeringen i Sverige skulle kunna ta i fråga om den svenska lagstiftningen är givetvis att ratificera ILO-konventionen 94 som skulle kunna vara ett stöd till exempel när det gäller offentlig upphandling och också när det gäller att säkerställa klausuler som garanterar arbetstagares löner, arbetstider och andra villkor som inte är mindre förmånliga än vad som finns i kollektivavtalen. Syftet här är naturligtvis att skydda arbetstagaren och att motverka social dumpning - en social dumpning som vi kan se blir effekten av Lavalmålet om ingenting görs. Därför vore det naturligt att ratificera ILO-konventionen 94. Men den borgerliga majoriteten i denna kammare säger av någon obegriplig anledning nej till det. Men vi vet ju att flera länder i EU redan har ratificerat ILO-konventionen, och i några länder funderar man på att göra det. Varför kan vi i Sverige då inte ratificera ILO-konventionen? Den borgerliga majoriteten säger: Nej, det är nog inte aktuellt nu. Det fanns en utredning. Vi får se. Sådant duger inte! Man måste agera nu . Säger man att man ska försvara den svenska modellen måste man också göra det och ibland våga fatta beslut. Den borgerliga regeringen vågar inte det. Fru talman! De senaste två åren har vi sett att anställningstryggheten har minskat på den svenska arbetsmarknaden. Det fanns tidigare förslag från den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet om tryggare anställningsvillkor för att säkerställa visstidsanställningar. Som det är i dag efter försämringar från den borgerliga regeringen kan man stapla olika anställningsformer på varandra i en jäkla hög - om fru talmannen ursäktar uttrycket - som inte är rimligt. Vi måste se till att vi stärker de fasta anställningarna så att de blir normen. Sedan ska det givetvis finnas provanställning och så vidare. Men det måste finnas en enkelhet i den svenska lagstiftningen på detta område, och det har den borgerliga regeringen förstört. Fru talman! Rätten till heltid är också en väldigt viktig fråga där den borgerliga regeringen har misslyckats. I dag är det närmare en miljon människor som jobbar deltid, frivilligt några, ofrivilligt några. Det är just de som är ofrivilligt deltidsanställda som vi måste göra något åt. Det finns förslag om hur man skulle kunna gå vidare. Enligt Arbetsförmedlingen var nära 40 000 personer deltidsarbetslösa bara i januari i år. Framför allt är detta en kvinnofråga, för det är framför allt kvinnor som jobbar deltid. Statistik visar att 75 procent av de deltidsarbetande är kvinnor. Av kvinnor utan barn jobbar 30 procent deltid. Motsvarande siffra för män är bara 12 procent. Av kvinnor med barn jobbar 37 procent deltid, medan motsvarande siffra för män är 6 procent. 41 procent av arbetande kvinnor med barn yngre än 8 år arbetar deltid. Motsvarande siffra för män är 6 procent. Ofrivillig deltidsarbetslöshet är ett strukturellt problem. Den är koncentrerad inom områden med kvinnodominerade yrken som handeln och skolan. Det är inte bara det att deltid är otryggt, utan det är också svårt att försörja sig på en så låg lön. Det ger också en svagare förankring i arbetslivet. En viktig fråga gäller inflytandet över arbetstiden. Vi vet från undersökningar att det som är sämst på en arbetsplats är att man inte kan påverka den egna arbetstiden. Det gör att ohälsofaktorerna ökar markant. Det innebär att stressen ökar. Det visar alla undersökningar. och då måste man ta itu med det. Alla arbetstagare ska få ett ökat inflytande över arbetstiden. Där skulle man kunna ta steg, menar vi i Miljöpartiet. Det finns utredningsförslag som snart är fem sex år gamla men som man skulle kunna plocka fram för att göra någonting åt detta. Vi tror att det är väldigt viktigt. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till några reservationer, reservation 6 under punkt 8 om ILO-konventionen från 1994, reservation 17 under punkt 23 om rätt till heltid och reservation 19 under punkt 25 om inflytande över arbetstiden. Jag står givetvis bakom övriga reservationer från Miljöpartiet, men för tids vinning, som det brukar heta, yrkar jag bifall endast till dessa. 0584183916016 GW01AU7 N 2010-01-01 00:00:00 52198 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0978/#anf91