2347400 GW0978 Riksdagens protokoll 2008/09:78 Torsdagen den 26 februari 2008/09 78 2009-02-26 00:00:00 Arbetsrätt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 7FF0FD28-52A7-4ABE-A0C4-28A56159711C 27 LARS LILJA (s) s Fru talman! Dagens betänkande från arbetsmarknadsutskottet, AU7 Arbetsrätt , behandlar över 190 motionsyrkanden. De härrör från den allmänna motionstiden och är väckta under riksmötena 2007/08 och 2008/09. Många av de här yrkandena har vi redan debatterat här i kammaren vid ett flertal tillfällen. Det som dock är nytt denna gång är konsekvenserna för svensk arbetsrätt med anledning av några uppmärksammade domar i EG-domstolen. Jag kommer därför att i huvudsak hålla mig till dessa frågor. Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 6, 8, 11 och 17. Givetvis står vi socialdemokrater bakom samtliga våra reservationer. Det gäller också de reservationer som vi har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Fru talman! Kollektivavtalen är grundbulten i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den bygger på starka parter som genom förhandlingar reglerar löner och anställningsvillkor på arbetsmarknaden. Det arbetssättet har varit framgångsrikt. Sverige har en flexibel arbetsmarknad och har haft en snabb produktivitetsutveckling. Kollektivavtalen förhindrar att anställda lönekonkurrerar med varandra för att få behålla sitt jobb och att arbetslösa tvingas bjuda under varandra för att få ett jobb. De skapar dessutom lika konkurrensvillkor för arbetsgivare inom en bransch. Det i sig är en stark drivkraft för produktivitetsutveckling. Dessutom garanterar kollektivavtalen arbetsfred. Få länder har så låg konfliktgrad som Sverige. Om det inte finns något kollektivavtal på en arbetsplats saknas skydd för arbetstagarnas löner och arbetsvillkor. En arbetsgivare kan i princip betala ut hur låg lön som helst. Utan kollektivavtal saknas tillgång till de av regeringen nu så omhuldade omställningsavtalen. Dessutom finns ingen lagstiftning som tvingar arbetsgivaren att betala försäkringar, exempelvis liv- och olycksfallsförsäkringar, för sina anställda. Ett plötsligt dödsfall för en anställd hos en arbetsgivare utan kollektivavtal kan leda till att de efterlevande står helt utan skydd. Den moderatledda regeringen säger sig värna den svenska modellen. Trots det var det första man gjorde när man kom till makten att sänka ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, höja avgifterna i densamma och göra det dyrare att vara med i en facklig organisation. Detta gjorde man väl medveten om arbetslöshetsförsäkringens koppling till den fackliga organisationen. Här har regeringen lyckats med sitt uppsåt. En halv miljon löntagare har lämnat arbetslöshetsförsäkringen, och anslutningsgraden till de fackliga organisationerna har sjunkit. Regeringen säger en sak och gör något annat. Fru talman! EG-domstolen har genom sina yttranden i målen Rüffert, Laval och Viking skapat en stor osäkerhet om vad som gäller vid förhandlingar om utländska entreprenader. Det står klart att företag försökt använda sig av EG-rättens bestämmelser om fri rörlighet för att konkurrera med lägre löner på den inre marknaden. Detta har skapat en stor oro bland Europas och Sveriges löntagare. Osäkerheten består i om den svenska modellen med kollektivavtal för att reglera löner och anställningsvillkor kan fungera om företag har kommit hit från andra länder. När utstationeringsdirektivet antogs av Europaparlamentet och ministerrådet fanns en bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägsta nivå, ett golv, för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas av ett värdland. EG-domstolen har tolkat direktivet som ett tak. Domstolen har angivit en högsta nivå för vad som kan krävas av ett gästande företag. Det som alla trodde var ett golv blev ett tak. Detta leder till att utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering och till att det blir ett tryck nedåt på löner och anställningsvillkor. Utländska företag kan konkurrera genom att betala löner under kollektivavtalsnivå. Detta kan inte ligga i vare sig svenska företagares eller löntagares intresse. En åtgärd som skulle kunna bidra till att skydda arbetstagare och motverka social dumpning är att Sverige ratificerar ILO-konventionen 94. Den slår fast att offentlig upphandling kan innehålla klausuler som garanterar arbetstagare löner, arbetstider och andra villkor som inte är mindre förmånliga än dem som finns i kollektivavtal för arbete av samma sort i den bransch och i det område där arbetet utförs. Den borgerliga regeringens passivitet i dessa för svenska löntagare så viktiga frågor är frapperande. Efter Lavaldomen tillsatte regeringen, efter upprepade krav och påstötningar från oss socialdemokrater och den svenska fackföreningsrörelsen, en utredning med uppgift att presentera förslag till svenska lagändringar för att värna vår kollektivavtalsmodell. Denna utredning har nu överlämnats till regeringen. Nu är det dags att regeringen inleder en dialog med den svenska fackföreningsrörelsen om konsekvenserna av Lavaldomen och de åtgärder som måste vidtas. Tyvärr verkar intresset för en sådan dialog svagt. Statsministern har hittills vägrat att träffa ordförandena för de största svenska fackliga organisationerna med hänvisning till att han vill ägna sin tid åt att träffa vanligt folk. När däremot kungen ville ha information om finanskrisen inställde sig lydigt både statsministern och finansministern. Vi har kanske lite olika syn på prioriteringar och vem som representerar vanligt folk. Fru talman! Laval-, Rüffert- och Vikingmålen påverkar inte bara arbetsmarknaden i Sverige utan i hela EU. EU:s ekonomiska dimension ges företräde framför den sociala dimensionen. Denna obalans, som berör alla löntagare i Europa, måste rättas till. Här vilar ansvaret tungt på den borgerliga regeringen att agera i EU. Risken finns att denna passivitet leder till en allmänt ökad misstro mot EU. Det är beklagligt att statsministern, EU-ministern och arbetsmarknadsministern konsekvent vägrar att ta upp frågorna om löntagarnas rättigheter i något EU-sammanhang. Samtidigt måste man säga att den borgerliga regeringen är konsekvent. I retoriken säger sig regeringen värna om den svenska modellen, men när det kommer till konkret handling gör man tvärtom eller inget alls. Fru talman! Drygt 600 000 personer på den svenska arbetsmarknaden har tillfälliga anställningar. 100 000 fler kvinnor än män har dessa otrygga jobb. 18 procent av alla kvinnor och 13 procent av alla män som jobbar har en tidsbegränsad anställning. Värst är det för unga kvinnor. 61 procent av alla anställda mellan 16 och 24 år har en tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra bland männen är 41 procent. Det visar den senaste rapporten från LO om anställningsformer 2008. Detta visar på ett arbetsliv som har långt kvar till jämställdhet. Det finns en lång rad nackdelar med att vara visstidsanställd, till exempel sämre löneutveckling, mindre kompetensutveckling, lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning och lägre pension. Dessutom är det de visstidsanställda som får gå först när det handlar om uppsägningar på företag. De visstidsanställda syns inte heller i varselstatistiken. De har redan fått gå hem när varslen läggs. Vi socialdemokrater är kritiska till de förslag som nu gäller och som lades fram av den borgerliga regeringen i proposition 111. De innebar en kraftig försämring av anställningsskyddet. Flera korta anställningar som allmän visstidsanställning, vikariat, säsongsanställning och provanställning kan staplas på varandra under en mycket lång tid. Vi anser i stället att anställningsskyddet ska stärkas i linje med de förslag som lades fram 2005 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. När det gäller det så kallade tvåpersonersundantaget i LAS är inställningen från oss socialdemokrater känd. Frågan är debatterad här i kammaren ett stort antal gånger. Vi anser att undantaget ska tas bort. Det är en regel som drabbar redan utsatta grupper. Det är orimligt att ha regler som normalt sett inte kan prövas rättsligt. Det kan inte heller vara rimligt att anställda i små företag ska ha ett sämre anställningsskydd än anställda i större företag. Fru talman! För oss socialdemokrater är rätten till heltid och deltid som en möjlighet grundprincipen på den svenska arbetsmarknaden. Av alla sysselsatta jobbar en fjärdedel deltid. De får sämre lön, sämre sjukförsäkring och sämre eller ingen a-kassa. De flesta av dessa är kvinnor - ytterligare ett bevis på att arbetslivet inte är jämställt. Just nu pågår förhandlingar om ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden. Vår förhoppning är att parterna i förhandlingar och kollektivavtal kan lösa frågan om heltidsanställningar. Det är en av de viktigaste byggstenarna för att uppnå ett jämställt arbetsliv. 0115057914316 GW01AU7 N 2010-01-01 00:00:00 52134 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0978/#anf27