2347400 GW0978 Riksdagens protokoll 2008/09:78 Torsdagen den 26 februari 2008/09 78 2009-02-26 00:00:00 (forts. från 11 §) Arbetsrätt (forts. AU7) föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 45F32A74-1B5A-4C18-A361-52D1AE77F804 118 TINA ACKETOFT (fp) fp Fru talman! Arbetsrätten är ett stort och inte helt enkelt område att genomlysa, speciellt inte i dessa dagar då det mest är globalt. Jag kommer att fokusera på fyra huvudfrågor, som jag ser dem, liksom även mina allianskolleger har gjort på ett synnerligen föredömligt sätt alla tre. För att försöka bena ut vad arbetsrätten gäller kan det vara bra att helt enkelt börja med frågan: Vad handlar arbetsrätten egentligen om? Den handlar ju faktiskt bara om spelreglerna på arbetsmarknaden, spelreglerna mellan löntagare, fack och företagare. Som folkpartist ser jag arbetsrätten som en verktygslåda med tydliga regler och förutsägbarhet så att man vet vad som gäller, verktyg som skapar trygghet för anställda. Eftersom jag som liberal tror på marknadsekonomin även i dessa dagar, eller kanske speciellt i dessa dagar, vet jag också vad som är viktigt för företagarna: rättvisa, tydliga regler och att veta vad som gäller så att man kan planera sin verksamhet på bästa och mest produktiva sätt. För att verksamheten ska kunna utvecklas behövs också flexibilitet och möjlighet till anpassning. Arbetsrätten är alltså egentligen enkelt uttryckt spelreglerna mellan parterna för att hitta den rätta balansen mellan trygghet och flexibilitet. Fru talman! Den svenska modellen har vi talat om i flera timmar nu. Om några veckor får vi se om parternas samtal leder fram till en uppgraderad svensk modell. Jag hoppas innerligt det. Om man nu vill skapa denna trygghet i kombination med flexibilitet handlar det också om vilka metoder man ska använda och avvägningar mellan kollektivavtal och lagstiftning. Och om man dömer av oppositionens 25 olika reservationer i detta betänkande ser man en tydlig skiljelinje, inte bara inom oppositionen. Det kanske inte är så tydligt just inom oppositionen vilken linje man håller, men åtminstone blir linjen tydlig mellan regeringen och oppositionen. Det märkliga är att regeringen faktiskt står på kollektivavtalens sida medan socialdemokrater, vänsterpartister och till viss del miljöpartister i varierande grad står på lagstiftningens sida. Det kan låta provocerande för vissa och förvånande för till och med mig själv, men det är ju ändå så att medan regeringen tror att både flexibiliteten och tryggheten i stora delar främjas av att parterna tillsammans hittar en lösning vill oppositionen lagstifta. Förra årets arbetsrättsdebatt handlade mycket om strids- och sympatiåtgärder. Sedan dess har vi fått Lavaldomen, som vi redan har talat mycket om här i dag och som till en del klargör hur vi ska fungera inom EU och i en alltmer globaliserad värld och därmed arbetsmarknad. Domstolen slog fast att fackförbunden har rätt till stridsåtgärder för att försvara den hårda kärnan i rättigheterna, och det känns tryggt för en liberal. Domstolen slog också fast att fackförbunden inte har en oinskränkt rättighet att ta till stridsåtgärder, och det känns också tryggt för en liberal. Jag avvaktar med spänning samtalen mellan Sven Otto Littorin och arbetsmarknadens parter, för det är där jag tror att den här knuten måste lösas. Min utgångspunkt skiljer sig alltså inte från utskottets och flertalet av analytikernas bild. Det går att förena den svenska modellens krav med EG-rättens krav, och konflikträtten går alltså att förena med rätten till fri rörlighet, möjligen med vissa anpassningar, men det lämnar vi åt avtalsparterna att lösa. Den förändrade arbetsmarknaden kräver mer flexibilitet och rörlighet också i anställningsformerna. Tanken är att tidsbegränsade anställningar ska kunna användas som en bro mellan att inte ha jobb och att få jobb. Tidsbegränsade anställningar har alltid funnits. Huvudregeln i LAS är att en anställning är fast, men för att förvirra begreppen heter det tillsvidareanställning. Den nuvarande lagstiftningen bygger ju faktiskt bara vidare på det förslag som kom från en proposition från den förra regeringen 2006 och som vi drog tillbaka. Men vad den här regeringen gjorde, vilket Socialdemokraterna förtjänstfullt hade börjat med, var att lägga ihop de olika formerna av visstidsanställning som tidigare fanns. Som ni vet är regelförenklingar för företagare ett av den här regeringens mål, och detta var ett led i det arbetet. Det ska vara enklare för företagen att veta vad som gäller när de anställer på viss tid. En invändning från oppositionen är att en arbetsgivare rent teoretiskt kan kombinera de olika anställningsformerna till att ha en person visstidsanställd under lång tid. Men generellt kan man faktiskt vara övertygad om att en arbetsgivare är minst lika logisk som ni eller jag. Man vill sitt företags bästa för att trygga sin egen ekonomi och för att trygga de anställdas ekonomi. Då vill man faktiskt inte byta ut personal. Man vill ha personal som anställda som kan företaget. Något annat skulle vara helt befängt ur marknadsekonomisk synpunkt. Men som hängslen och livrem har regeringen betonat tidigare, och gör så nu igen, att om det visar sig att arbetsmarknadens parter, oavsett vem, missbrukar anställningsformerna så måste de ses över. Det står vi fast vid. Fru talman! Turordningsreglerna vid uppsägning är ämnet för en väldigt kär och återkommande diskussion i kammaren. Allianspartierna tillsammans med Miljöpartiet har konsekvent röstat för att behålla den här modellen. Huvudregeln är sist in först ut, men med undantag för två personer i småföretag med mindre än tio anställda. Det är jobbigt och traumatiskt både för företagare och anställda när människor måste sägas upp, men när man måste göra det är det viktigt att ha en viss flexibilitet. Det finns också skäl för att behålla undantaget från turordningsreglerna för just småföretagarna, därför att för små företag är nyckelpersonerna livsviktiga. För den som är för jämställdhet finns det också i det perspektivet en otrevlig effekt av sist-in-först-ut-principen om den skulle gälla i alla lägen, därför att på de mansdominerade arbetsplatser där man nu har ansträngt sig för att rekrytera kvinnor och där man faktiskt har fått in några kvinnor ser vi vad som händer nu när sist-in-först-ut-principen gäller: Kvinnorna åker först ut. Varken LAS eller någon annan lag reglerar hur många timmars anställning vi ska ha. Det är något arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om. Man kan nämligen inte lagstifta fram arbete. Man kan bara lagstifta fram förutsättningar för folk att skapa arbete. Enda sättet att skapa heltid är att företag, kommuner och landsting kan utvecklas och ha en stark ekonomi så att deltidstjänster utökas till heltidstjänster, om det är det man vill ha. Vi vet att deltidsstämplandet används av vissa arbetsgivare för att planera verksamheten mer flexibelt, ofta på kvinnors bekostnad eftersom det ofta är kvinnor som arbetar på de här arbetsplatserna. Och jag håller med de tidigare talarna om att det inte enbart är kommuner och landsting som håller på med detta, utan även inom handeln ser vi det tydligt. Och detta är såklart helt oacceptabelt. Men om man därifrån går till att säga att man ska lagstifta fram heltid i stället för att använda andra verktyg har man inte riktigt förstått hur en arbetsmarknad kan fungera. Ulf Holm talade om den ofrivilliga deltiden, som skulle vara 37 procent av kvinnor med barn och 6 procent av män med barn. Men vad som är ofrivillig deltid vet vi är oerhört svårt att definiera, därför att det jag tror är mitt eget fria val eller icke mitt fria val har så många andra aspekter som ska räknas in. Just det faktum att 37 procent av kvinnor med barn arbetar deltid medan bara 6 procent av männen gör det är inte enbart en produkt av att vi arbetar på olika arbetsmarknader. Kvinnor arbetar oftare inom den kommunala sektorn och landstingssektorn medan männen arbetar ute på den andra, så att säga normala, arbetsmarknaden - notera att jag raljerar något! Men det är faktiskt också ett resultat av att vi generellt inte är jämställda i det här landet, och det går som en röd tråd genom detta. Man ska alltså inte tro att detta ensamt är lösningen på det hela. Men det är en annan debatt. Hade vi haft den andra debatten hade jag kunnat lyfta fram till exempel ROT-avdraget som en del av den lösningen, men då vet jag att vi får en helt annan debatt, så att säga. Fru talman! Med detta smörgåsbord av arbetsrätt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder) 0582811195313 GW01AU7 N 2010-01-01 00:00:00 52225 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0978/#anf118