2347399 GW0977 Riksdagens protokoll 2008/09:77 Onsdagen den 25 februari 2008/09 77 2009-02-25 00:00:00 Försäkrings- och skadeståndsrättsliga frågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt F142670D-5A6F-468D-853E-BEAB6B538785 204 JAN ERTSBORN (fp) fp Fru talman! Det här är verkligen favorit i repris. Vi är några stycken här som förra mandatperioden satt i lagutskottet. Det innebär att det är sjunde året som vi står här och debatterar i huvudsak samma frågor. Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på reservationerna. Sedan ska jag, för att inte upprepa för mycket i den här debatten, stanna vid två av de 14 punkter som vi har i betänkandet, handläggningen av trafikskadeärendena och trafikskadeersättningen till barn. De här två punkterna har jag valt ut därför att jag just på de punkterna kan tala utifrån min egen erfarenhet som advokat. Jag har under de ungefär 30 år som jag drev advokatverksamhet hela tiden handlagt regleringar av trafikskador och personskador i trafiken. Jag vet inte hur många det är, men minst något hundratal. Det är mycket diskuterat hur de här ärendena handläggs, de som är långvariga och svåra. Av de 50 000 eller 60 000 skador som inträffar varje år - jag vet inte riktigt vilken siffra som är aktuell - är det högst 10 procent som utgörs av de riktigt allvarliga skadorna där det också blir långvariga skaderegleringar med försäkringsbolagen. Det är sådana fall som jag har arbetat med. Det är en långsam handläggning, men det finns många skäl till det. Det finns långsamma advokater. Det finns långsamma tjänstemän på försäkringsbolagen. Sedan finns det skador som inträffar på väg från och till arbetet så att de klassas som arbetsskador. Då ska de först till Försäkringskassan och hanteras den vägen innan man kan reglera det med försäkringsbolaget. Jaha, då gick det några år bara på frågan om arbetsskadelivränta, för det är ungefär den takten som Försäkringskassan under de senaste åren har haft för att handlägga det här. Det här är besvärligt, men det är inte omöjligt att komma över. Det går, när man biträder de skadelidande, att få förskott på ersättningarna eller a conto-belopp hela tiden. Det är precis vad försäkringsbolagen gör också. Sedan handläggs de här allvarliga skadeärendena nästan alltid i Trafikskadenämnden. Där vet vi om vi till exempel läser motionerna att om man har en invaliditet överstigande 10 procent måste försäkringsbolagen gå till Trafikskadenämnden. Men min halländske socialdemokratiske kollega Hans Hoff skriver i sin motion att den enskilde inte kan begära och få yttrande från Trafikskadenämnden, och där har han helt fel. Jag blev lite överraskad över att han skrev så. Men för att vara riktigt förvissad inför kvällens debatt kontaktade jag Trafikskadenämnden i eftermiddags och fick bekräftat att det går alldeles utmärkt för den enskilde. Det var mitt minne också, därför att jag har haft sådana ärenden. Den enskilde som är skadad kan alltså få sitt ärende prövat i Trafikskadenämnden. Där har också skett förbättringar under handläggningen, nu bland annat genom Socialstyrelsens rättsliga råd. Jag tycker fortfarande att det finns anledning att kritisera försäkringsbolagen för en del handläggningar av personskador, men den värsta kritiken är faktiskt att vi har bekymmer med kostnaderna för biträde. Det har varit så under en lång tid att försäkringsbolagen har varit ganska generösa med att bekosta advokathjälp till dem som har varit allvarligt skadade. Det har man faktiskt dragit ned under senare år, och det tycker jag är ett bekymmer. Jag har nämligen den bestämda uppfattningen att en advokat som är något specialiserad på det här området kan göra väldigt mycket nytta för sin klient. Den här frågan kommer ju, som väl är, upp när Trafikförsäkringsutredningen kommer med sitt betänkande i sommar, nämligen hur vi ska hantera detta med rättshjälpsbiträde åt de skadade. Det är en viktig fråga. Frågan är också om vi behöver ändra till exempel processreglerna i rättegångsbalken, för vi måste få möjlighet att pröva frågorna även i domstol. Jag tror också att det kan bli väldigt intressant att läsa betänkandet när det väl kommer för att se om frågorna kring sjukpenning och sjukersättning kan samordnas på ett annat sätt än i dag. Jag har ingen fast uppfattning i dag om åt vilket håll man ska gå i den frågan, men det ska bli väldigt intressant att se vad utredaren kommer fram till. Jag tycker att det bästa vi kan göra faktiskt är att vara ganska öppna i den frågan. Så går jag över till trafikskadeersättning för barn. När Socialdemokraterna nu begär att det ska vara ett schablonbelopp, lika för alla barn, har i alla fall jag utgått från att man talar om en del i skaderegleringen, nämligen om ersättning för förlorad arbetsförtjänst i framtiden. All annan ersättning är ju lika. För ett handikapp i form av förlorad syn är det samma ersättningsnorm som gäller för alla barn, oberoende av från vilken familj barnet kommer. Det är väl inkomstsidan som är avgörande. Naturligtvis är det då oerhört intressant att konstatera att Socialdemokraterna på den här punkten lämnar inkomstbortfallsprincipen, som ju gäller vid sjukförsäkring, arbetsskador, arbetslöshetsersättning och så vidare. Här vill man helt plötsligt inte att det ska ses till vilket inkomstbortfall som varit i det enskilda fallet. Det är naturligtvis svårt att avgöra det om det är ett väldigt litet barn - en tvååring eller en femåring - som skadats. Jag har haft ett fall som jag tänker berätta om. Det gäller en flicka som var 14 år när hon blev mycket allvarligt skadad i trafiken. Hon behöver vård dygnet runt. Hon är så funktionshindrad som man egentligen kan vara. Innan olyckan inträffade talade hon om precis det som Anti Avsan lite grann var inne på. Till två lärare i skolan sade flickan: Jag ska bli advokat när jag blir stor. Det var lite av en tillfällighet att det var just det yrket, men så var det. När vi skulle reglera flickans skadeersättning talade jag med de två lärarna. De höll med om att flickan hade sagt vad jag här har berättat om. De var beredda att intyga att flickan hade, som de kunde bedöma, alla förutsättningar att fortsätta med studentexamen och en juristexamen och sedan gå vidare. Detta lade vi fram för försäkringsbolaget. Trafikskadenämnden tog i vanlig ordning upp ärendet, som de ska göra, och flickan fick en ersättning baserad på löneutvecklingen för jurister. Hon fick alltså en högre ersättning än hon skulle ha fått om hon hade sagt att hon skulle bli rörläggare exempelvis. Är detta på något vis orättvist? Jag tycker att ordet "rättvisa" är ett svårt ord. Ska vi införa en schablonmetod och missunna just den här flickan att få den lite högre ersättning som hon kunde visa att hon hade rätt till? Nej, så kan vi naturligtvis inte göra. Om det är något problem i sammanhanget som ska tas upp så är det att ersättningen för dem som får minst ersättning i form av livränta är för låg. Det tar ni inte upp i era motioner, men det är en fråga som man säkert kan diskutera. Jag tycker att mitt fall är ett alldeles utmärkt exempel på att en person som blir skadad faktiskt kan försättas i situationen att en olycka inte inträffat när det gäller ersättning för inkomstförlust. För denna otroligt funktionshindrade flicka kan det aldrig ersättas i pengar. Jag förstår inte resonemanget om alla människors lika värde i det här sammanhanget, utan i det här sammanhanget måste det vara fråga om att man ska ge ersättning för den skada som vållats i trafiken. Det var precis vad som skedde i det här aktuella fallet, och så tycker jag att det ska vara också i fortsättningen. 09812885803 GW01CU20 N 2010-01-01 00:00:00 52100 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0977/#anf204