2347390 GW0968 Riksdagens protokoll 2008/09:68 Onsdagen den 11 februari 2008/09 68 2009-02-11 00:00:00 Barn och föräldrar föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 1DCBF9C0-DA8E-4ABD-9571-F38AD5CA258B 92 MARIA KORNEVIK JAKOBSSON (c) c Herr talman! Jag tänker uppehålla mig vid vårdnadsfrågan då effekterna av den blir verklighet för fler och fler barn, även om man ser att antalet skilsmässor sjunkit sedan 1959, men inte tillräckligt mycket. De allra flesta föräldrar förstår att sätta sina barns behov före sina egna. De klarar av att se och förstå sina barn. Även vid en separation kan de flesta föräldrar ordna sina liv utifrån vad som är bäst för deras barn. En familj i min närhet lät barnen bo kvar i huset. Mamman och pappan flyttade in och ut varannan vecka just för att låta barnen ha trygghet och slippa packa och byta miljö. Men vi har här hört föregående talare vittna om att det också är bra många barn som far illa när föräldrarna separerar. Barnen får fungera som verktyg för sina föräldrar som inte kan komma överens och som har en stor frustration i föräldrarelationen, något som de alltså lägger över på barnet. De föräldrarna har i stort sett helt tappat fokus på barnens behov. Barnen får vara sändebud mellan föräldrarna och lär sig snabbt att gira och att inte svara vid utfrågningar. Det finns även barn som lever i två världar med en himmelshög mur mellan världarna. De barnen får byta allt, från kläder till hela identiteten. Herr talman! Jag kan vittna om det värsta fallet jag var med om under den tid jag arbetade. En socialsekreterare ringde till min mottagning och talade om en tre fyra månader gammal baby som en helg i månaden skulle ha umgänge med sin pappa. Babyn och mamman bodde i en annan stad och hade skyddat boende eftersom pappan under hela graviditeten hade slagit mamman. Upplägget i det här fallet var att babyn tillsammans med en person skulle resa med tåg till den stad där pappan bodde. Där skulle en stödperson möta upp och ta barnet till pappan. Umgänget skulle ske i en lokal som socialtjänsten hade skaffat fram. Där slutade jag lyssna eftersom det var jag som skulle vara stödpersonen. Jag åtog mig inte det jobbet. Jag har senare funderat på hur de tänkte göra på nätterna. Nu är lagen ändrad, som tur är. Jag vet inte vad som hände i den regering där man trodde på gemensam vårdnad direkt. Jag hoppas att det aldrig återigen blir möjligt. Det har genom åren varit, och är fortfarande, mycket av trender i vårdnadstänket. Jag hoppas att det nu blir ett slut på det. Herr talman! Våren 2006 tillkom en ändring i vårdnadsreglerna med ikraftträdande den 1 juli 2006. Nej, det kan inte stämma. Någonstans är det fel i ordningen på talen. Ursäkta mig! Jag ska senare rätta till det. Ändringen syftade framför allt till att försäkra och förstärka barnperspektivet i lagstiftningen. Det innebär att betydelsen av "barnets bästa" klarare kommit till uttryck i lagstiftningen och att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Det är vad lagstiftaren vill. Går hela den här processen ut till dem som ska verkställa detta? Ändringen syftar alltså till att förstärka barnperspektivet i lagstiftningen. Jag och Centerpartiet tycker att det är en bra markering. Det står också så här: Socialnämnden och domstolen ska vid bedömning av barnets bästa fästa avseende särskilt vid risken att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller på annat sätt far illa. Man har försökt täcka in väldigt mycket. Jag går lite grann tillbaka till barnperspektivet. Det bekymmer som kvarstår är hur vi vet vad som är barnets bästa. Hur tolkar vi det? Vem bestämmer vad som är barnets bästa? Är det socialsekreteraren, är det familjerätten eller är det juristen eller nämndemännen som bestämmer det? Vem tar på sig att se perspektivet barnets bästa? Går det att göra generella bedömningar? Det är ingen lätt uppgift. Vi har ju debatter där det pekas på att för få pappor får vårdnaden, och i någon debatt tycker man att det för ofta döms till pappans fördel. Man pratar alltid om mamman och pappan. Men vad är att se till barnets bästa? Jag tror att det behövs en rejäl satsning på att öka kompetensen hos just dem som fått mandatet att se till barnets bästa. Jag ser fram emot resultatet av pågående beredning och det beredningsarbetet. Herr talman! Vi måste bli bättre. Det gäller då att döma till barnets fördel och att sätta föräldrarnas behov åt sidan, oavsett trender i samhället. Min förhoppning är också att kommunerna på allvar ser till att det vid separationer finns tid för familjesamtal och då med barnets bästa för ögonen. Louise Hallin, psykolog och terapeut, som på morgnar sitter i tv-soffan och svarar på familje- och barnfrågor, har flera gånger vittnat om att ett par samtal med frustrerade föräldrar kan göra att det blir oerhört mycket bättre - alltså om man sätter ord på anknytning, separationer och frustrationer, vad som händer i en. Berätta! I vårt samhälle är det väldigt tomt på berättelser när det gäller de här sakerna. Fortfarande är barnen det viktigaste vi har. Det går inte att ställa barnen åt sidan och tänka: Vi tar det en annan dag. Vi gör någonting annat. Det går bara inte. Det är här och nu för alla barn. Det går att öppna böcker om barns utveckling; det är ingen fara. Gör det! De som har hand om barn och som ska bestämma om barns framtid uppmanas att gå till böckerna. Det finns litteratur. Barnen är, som sagt, det viktigaste vi har. Dessutom är det här en otroligt viktig framtidsfråga. Med detta tillstyrker jag förslaget i betänkandet. 0211726202212 GW01CU10 N 2010-01-01 00:00:00 51192 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0968/#anf92