<anforande>
<dok_hangar_id>2347376</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0953</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:53 Fredagen den 19 december</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>53</dok_nummer>
<dok_datum>2008-12-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Allmänna bidrag till kommuner</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>86071C6D-1B85-4929-B9ED-B2DD53AE20CD</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>ALICE ÅSTRÖM (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Vi går nu in i årets sista debatter, men för mig är det här min allra första debatt som ledamot i finansutskottet.
Jag har följt och följer finansoron med alla varsel och situationen i kommuner och landsting. Det är nyheter som inte kan ha undgått någon, inte heller dem som inte sitter i finansutskottet.
Döm därför om min förvåning, herr talman, när jag läste betänkandet då jag skulle förbereda mig för denna min första debatt som ledamot i finansutskottet. Betänkandet inleds med politikens allmänna inriktning. Det står: "Regeringen anför i budgetpropositionen att den ekonomiska situationen för kommunsektorn som helhet har förbättrats avsevärt under de senaste åren. Under 2005-2007 har kommunerna och landstingen sammantaget redovisat ett resultat före extraordinära poster på mellan 13 och 15 miljarder kronor. . Det har därmed varit möjligt att höja ambitionsnivån i de kommunala verksamheterna."
Jag får erkänna att jag redan där började känna att det inte riktigt stämmer med den bild jag fått när jag följt debatten. Men snäll som man är i juletid tänkte jag att det är en beskrivning av budgetpropositionen, och det var ju ett tag sedan den lades fram. Även om den var överdriven i sin beskrivning av hur bra ekonomin egentligen var så var krisen kanske inte så djup. Jag tänkte därför att jag får väl fortsätta att läsa och inte döma ut finansutskottets majoritet utifrån den texten.
Jag fortsatte alltså att förbereda mig och tittade längre fram i betänkandet. Då kom jag givetvis fram till finansutskottets ställningstagande. Det är det ställningstagande som majoriteten i finansutskottet precis har ställt sig bakom och alltså det som är grunden. I betänkandet står följande: "Regeringens politik för fler jobb och minskat utanförskap ger resultat och bidrar därmed till en positiv utveckling i kommunernas och landstingens ekonomi."
En positiv utveckling i kommunernas och landstingens ekonomi alltså. Här börjar det, herr talman, bli svårt att förstå vad det var jag skulle debattera i dag. Samtidigt har vi, precis som föregående talare sade, brevet från Sveriges Kommuner och Landsting. Det är underskrivet av Anders Knape, en moderat politiker, och beskriver tydligt situationen i kommunerna och landstingen. Det gick inte ihop med finansutskottets ställningstagande, som majoriteten precis har justerat och står bakom när vi ska rösta om det senare i dag.
När man vaknar på morgonen och får fler nyheter om neddragningar inser man att situationen är värre än man någonsin kunnat tänka sig. Senast i dag på morgonen kom ett litet TT-meddelande som sade att "nio av tio kommuner har upplevt varsel från offentliga eller privata arbetsgivare. Var fjärde kommun har problem med beredskapen för att möta finanskrisen. Åtta av tio kommunchefer tror i stället att man måste banta den egna personalstyrkan." Dessutom väntar sig nästan alla kommuner som deltog i undersökningen "minskade skatteintäkter och ökade socialbidrag. Åtta av tio kommuner efterlyser insatser från staten för att kunna möta krisen."
Herr talman! När jag läste detta gjorde finansutskottets ställningstagande mig väldigt orolig. Den verklighetsbeskrivning som finns i betänkandet är långt ifrån den verklighet som finns där ute. Uppenbarligen har majoriteten i finansutskottet bestämt sig för en karta, och kartan är mycket viktigare än verkligheten. Det väcker stor oro ute i landet. Det väcker stor oro hos kommuner och landsting. Och framför allt väcker det stor oro hos alla de människor som inser att de kanske kommer att få lämna sina jobb.
Det handlar inte om kronor och ören, vilket föregående talare också tog upp, eller om kommuners och landstings budgetar eller om överskott eller underskott. Det handlar om välfärden. Det handlar om barnomsorgen, om våra barns utbildning, om omsorgen om våra äldre. Det handlar om effekterna ute i verksamheterna. När de tysta varslen trätt i kraft och timanställda fått gå hem innebär det att den personal som finns kvar får jobba ännu hårdare och den omsorg som kan ges blir lägre. Det är människor som drabbas av majoritetens oförmåga att se problemen.
Herr talman! Jag tänker inte beröra Vänsterpartiets förslag när det gäller kommunerna eftersom våra förslag redan fallit. De har dock lyfts fram i flera tidigare debatter. Jag vill yrka bifall till reservation 1 och reservation 2 och speciellt betona reservation 1. Majoriteten ställer sig inte bakom det förslaget och därför får det bli en reservation.
Reservation 1 innebär att man ska ha möjlighet att göra en analys och kartlägga hur regeringens politik egentligen påverkar kommuner och landsting för att skaffa sig ett bra underlag och därmed kunna fatta de kloka besluten samt kunna möta de behov som finns i kommuner och landsting.
Men från majoriteten väljer man att stirra sig blind på kartan och säga att vår ekonomi fungerar och att kommuner och landsting har fått förbättrade möjligheter. Jag ber er och vädjar nu i juletid: Använd ledigheten till att möta folk ute i verkligheten! Återkom och var beredda att fatta positiva beslut, så att kommuner och landsting kan bedriva den viktiga verksamhet som behövs!
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>042839539117</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01FiU3</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>49829</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0953/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
