<anforande>
<dok_hangar_id>2347354</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0931</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:31 Onsdagen den 19 november</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>31</dok_nummer>
<dok_datum>2008-11-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>3435E616-EB6F-4F2D-92ED-D97C4F723A06</anforande_id>
<anforande_nummer>3</anforande_nummer>
<talare>ULLA ANDERSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna från Vänsterpartiet. Jag vill också säga att det känns rätt märkligt att stå i kammaren och få ta del av hur det största oppositionspartiet är det parti som lägger fram ett förslag till åtgärder i den ekonomiska kris som nu råder. De ska ha en eloge för det initiativet, men jag finner det mycket märkligt att regeringen inte tar det ansvar som åligger dem.
Vi har under två år sett en regering som har agerat med rekordfart när det gäller att öka otryggheten och de ekonomiska klyftorna. Men när det gäller den kraftigt ökade arbetslösheten och lågkonjunkturen skulle nog en snigel kunna betecknas som snabb i jämförelse. Regeringen verkar inte vare sig våga eller vilja ta ansvar.
Jag flög för ett tag sedan. Där kunde jag läsa en reklamslogan som lät så här: I 150 år har vi hjälpt förmögna människor i varje skede av livet. Det var reklam för en bank, men det är också en träffande beskrivning av regeringen - förutom att det är 2 år i stället för 150 år.
Man skulle kunna lägga till: Det tänker vi fortsätta med - för vi vet inget annat. Om den ekonomiska teorin inte stämmer överens med verkligheten litar vi på teorin. Det hade varit en reklamslogan för regeringen. Jag tror inte så många hade köpt upplägget, men det verkar vara det som regeringen tror på.
Titta ut ur er högerkokong. Varslen stiger med rekordfart. Antalet anmälda platser till Arbetsförmedlingen minskar. Hushållens förväntningar på den egna ekonomin eller samhällsekonomin har inte varit så låga på 15 år. Människor vill samtidigt se ökad kvalitet i vård, skola och omsorg, och de allra flesta vill ha ett solidariskt samhälle. Många anser dessutom att det behövs satsningar för att möta lågkonjunkturen, bland annat i form av satsningar på framtidsinriktade jobb inom miljösektorn. Men de vill också att tryggheten i samhället ska öka, bland annat i form av en höjd a-kassa.
Ni kanske inte förstår detta, men om jag berättar vad jag läste i Östermalmsnytt i morse kanske ni förstår. Ja, det är till och med så att folk på Stureplan nu har märkt av den ekonomiska krisen. Där dricker man numera två glas champagne i stället för fem. Det kanske ni i alla fall förstår.
Under de två månader som har gått sedan regeringen lade fram sin budget har tyvärr alla ekonomiska förutsättningar ändrats till det sämre. Nu har äntligen regeringen reviderat sina prognoser och befarar själv arbetslöshetssiffror på drygt 9 procent - men ingen förändring av politiken föreslås.
Konjunkturinstitutet förutser en nolltillväxt för 2009, och arbetslösheten beräknas öka till över 8 procent 2010. Återhämtning väntar först 2011. Recession råder i Sverige, i vår omvärld och i våra viktigaste exportländer - och vi har det högsta antalet varsel på 15 år. 30 procent av små och medelstora företag upplever problem med lånefinansiering eller ökade kostnader.
Först drabbas alla med korta jobb och de som inte ens kom in på arbetsmarknaden under högkonjunkturen, framför allt ungdomar och personer med utländsk bakgrund. I Arvika, där drygt tusen personer har varslats, står 10-20 procent utan a-kassa. Socialbidragskostnaderna har ökat med 31 procent detta år. För att möta detta krävs en regering som behöver vidta åtgärder och som för en ekonomisk politik som vågar och vill ta ansvar. Därför känns det som ett hån när både utskottsmajoriteten och regeringen vidhåller att en budget som är lagd gäller och är riktig.
Regeringen har agerat snabbt för att rädda banker. Det har varit nödvändigt, även om snabbheten på slutet kanske har avtagit. Jag förstår att det måste ha varit svårt för Odell att förstatliga Carnegie - hans rådgivare från utförsäljningarna. Vi är nog många som kommer ihåg hur Odell har stått i talarstolen i kammaren och i debatt efter debatt försvarat Carnegies rådgivare - förblindad av tillit. Hur kunde vi från oppositionen ifrågasätta hans rådgivare?
Att Odell skulle förstatliga banker - och vara först med det - hade nog ingen trott. Tyvärr verkar regeringen ingenting ha lärt utan fortsätter med sina utförsäljningar av de statliga bankerna. De verkar inte ens inse att det behövs en stabilitet och en form av gemensamt ägande i banksektorn eller ökad konkurrens. Vi behöver behålla SBAB, öka ägandet i Nordea och skapa ett statligt bolåneinstitut. Vi borde också gemensamt äga infrastruktur som är av central samhällelig betydelse inom den finansiella sektorn, till exempel Bankgirot, för att öka konkurrensen inom banksektorn.
Om regeringen har agerat med snabbhet för att rädda bankerna verkar den inte ha vare sig kraft, insikt, lust eller vilja att agera för att rädda jobb, möta varsel eller lågkonjunktur. 100 000 fler i arbetslöshet visar prognoser, och 30 000 slängs ut från sjukförsäkringen den 31 december i år. Det är troligtvis människor som är för sjuka för att stå till arbetsmarknadens förfogande men som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan måste skapa förutsättningar för utan nya anslag.
Men det är lugnt enligt arbetsmarknadsminister Littorin. Dessa 130 000 personer har 15 000 platser i arbetsmarknadsutbildningar att tillgå. Att de sedan ska dela dem med drygt 160 000 som redan är arbetslösa är inte heller något bekymmer. Jag vet inte vad som är värst. Är det den totala bristen på insikt inför det som sker eller känslan av att det verkar som om regeringen inte ens bryr sig? Människor är oroliga och vill ha en regering som bryr sig och gör något.
Herr talman! Låt mig vara tydlig och klar: Regeringens budgetproposition håller inte. Hade vi haft en regering som hade visat omsorg om löntagare, enskildas utsatthet och samhällsutvecklingen hade den lagt fram en omfattande tilläggsbudget eller reviderat sin budget.
Till skillnad från regeringens är Vänsterpartiets budgetalternativ utformat för att möta en lågkonjunktur, där vi har fokus på att öka efterfrågan i ekonomin och skapa fler arbetstillfällen. Vi presenterar förslag som faktiskt efterfrågas från både höger och vänster i nuläget. Visst behöver vi också revidera delar av vår budget - det har hänt mycket sedan den lades fram - men nästan allt håller. Låt mig ta några exempel, herr talman.
Vi vill anställa 45 000 fler i vård, skola och omsorg de närmaste tre åren och höja de generella statsbidragen till kommunsektorn. Sveriges Kommuner och Landsting har vädjat till regeringen om en uppräkning av statsbidragen, och redan i år räknar över hälften av landstingen med att redovisa underskott. Även kommunerna får problem framöver. Även om statsbidragen skulle värdesäkras når man inte målet om god ekonomisk hushållning.
Samtidigt vet vi från Sveriges Kommuners och Landstings egen undersökning att åtta av tio föredrar bättre kvalitet i vård, skola och omsorg före sänkta skatter, och nio av tio säger: Höj skatten om det behövs!
Vänsterpartiet är tyvärr ensamt om att föreslå en uppräkning av statsbidragen till kommunsektorn, även om nu Socialdemokraterna signalerar en ändring, vilket är mycket glädjande.
Vi menar att människors vilja och behov ska tas på allvar. Dessutom är det helt kontraproduktivt i ekonomin att tvinga kommunsektorn att bidra till att förvärra lågkonjunkturen genom uppsägningar. Regeringens frysning av statsbidragen motsvarar 13 700 arbetstillfällen.
Vi föreslår också en kraftig utbyggnad av den klimatsmarta järnvägen med 16 miljarder per år under tolv år. På det sättet svarar vi upp till Klimatberedningens förslag att kapaciteten på järnväg för gods- och persontrafik ska öka med minst 50 procent till år 2020.
Vi vill att fler ska välja tåget och föreslår därför också en satsning på ökat banunderhåll. Förseningarna, som vi nog är ganska många i den här kammaren som känner av - senast i går var det en timmes försening - kostar samhället 4-6 miljarder per år, vilket är helt förkastligt. Därför är ökat banunderhåll en lönsam investering. Det skapar många nya jobb och är samhällsekonomiskt och miljösmart.
Vi menar också att investeringar ska skrivas av över sin livstid, det vill säga att den generation som använder investeringen också ska betala den. Dagens generation ska inte bära hela kostnaden.
Även Finanspolitiska rådet förordar en utredning om en investeringsbudget, som även andra länder har, till exempel England och Tyskland.
En satsning på byggbranschen är en beprövad metod för att hantera en nedåtgående konjunktur. Nybyggnationen har minskat med 25 procent sedan regeringen avskaffade bostadssubventionerna. I 13 av 21 län hade byggandet minskat i somras.
Om vi därtill lägger att antalet ungdomar med förstahandskontrakt minskat, att 19 procent av alla 20-27-åringar bor hos en förälder - en mambo eller pappbo - eller att nästan en tredjedel av alla unga är fattiga, oräknat fattiga mambor, och att åtta av tio vill ha en egen bostad men endast fem av tio har det, står det ganska klart att det behövs fler bostäder. Framför allt hyresrätter efterfrågas.
Om vi då därtill lägger att 44 procent av ungdomarna kan betala högst 3 600 kronor i månaden blir det ännu klarare att det behövs ett produktionsstöd. Det hade varit en smart åtgärd både för att möta behov av en social bostadspolitik och för att möta lågkonjunkturen och skapa byggjobb. Självklart ska stödet kopplas till energieffektiviseringar och en framförhandlad låg hyra.
Vänsterpartiet vill också underlätta för småföretag att nyanställa. Sänkt arbetsgivaravgift för de första som anställs i så kallade soloföretag, slopad sjuklönekostnad för företag med upp till tio anställda, utökat stöd till forskning och utveckling genom att införa en skattereduktion till små och medelstora företag.
Vi vill också inrätta en miljöteknikfond för att tillförsäkra riskkapital till företag som har det svårt i ett inledningsskede.
Samtidigt vet vi att Sverige tappar marknadsandelar på sin export på de gamla marknaderna, länder som dessutom är i recession eller i lågkonjunktur. Nya marknader behövs. Därför menar vi att det permanenta exportfrämjande stödet behöver fördubblas till de nivåer det hade innan regeringen skar ned.
Vi menar också att människor måste ha möjlighet att vara aktiva och inte passiva om de drabbas av arbetslöshet. Därför föreslår vi en kraftig utbyggnad av högskoleplatser, kvalificerade yrkesutbildningar och komvux. Det är en skam att regeringen ännu inte har återställt besparingarna på komvux.
Vi menar dessutom att studiemedlen behöver höjas. Studenterna är i dag en av de grupper i samhället som lever under det som brukar kallas skälig levnadsnivå. En höjning av studiemedlen - vi föreslår 1 200 kronor per månad - skulle kunna leda till att fler söker högre utbildning och på så sätt ökar sina möjligheter på den framtida arbetsmarknaden.
Det här var ett löfte från alla partier på högerkanten utom Moderaterna före valet. Men kanske är det så att även i denna fråga har Moderaterna vetorätt, och därför ser vi heller inget förslag.
Vänsterpartiet vill också möjliggöra för alla att vara med i a-kassan. Vi föreslår därför en minskning av avgiften till 60 kronor i månaden. Det kan inte vara meningen att en medlem i Hotell- och Restaurangfacket eller Handels ska behöva välja mellan a-kassa eller käk på bordet. Arbetslöshetsförsäkringen ska ge inkomsttrygghet, inte bara grundtrygghet.
Därför vill vi höja taket i a-kassan till 916 kronor. Det skulle ge en ersättning om 80 procent till alla med lön upp till 25 000 kronor. Det skulle innebära rätt mycket för till exempel de Volvoarbetare som nu varslas.
Men regeringens svar blir i stället: Nej, du som har förlorat ditt jobb på Volvo behöver incitament för att söka ett nytt jobb, och därför ska du också bestraffas ekonomiskt så att du verkligen känner piskan på din rygg. Det är en människosyn som präglar den här regeringens politik som jag kraftigt tar avstånd ifrån.
Dessutom visar Finanspolitiska rådets beräkningar att de matematiska stabilisatorerna i a-kassan har minskat med 15 miljarder sedan den här besparingen genomfördes.
Klassklyftorna växer med rekordfart, och topp 10 procent i Sverige har dragit den högsta vinstlotten. Man har fått 5 000 kronor i nettoinkomst jämfört med 2006, medan de 30 procent med lägst inkomst har knappt fått en hundralapp under samma tid. Topp 10 procent får 28 procent av regeringens samlade reformer och 26 procent av de totala skattesänkningar som påverkar individernas inkomster.
Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat med 1 000 kronor per månad på två år. Samtidigt ökar fattigdomen med 146 000 fler fattiga på två år. Barnfattigdomen bland barn med ensamstående föräldrar har nästan fördubblats.
Det finns ganska tydliga och klara skäl till att man behöver stärka ekonomiskt eftersatta grupper för att öka efterfrågan i lågkonjunkturen men framför allt för att stärka individerna. Vi föreslår därför höjda studiemedel, ökat underhållsstöd för ensamstående föräldrar, höjda garantipensioner och höjda bostadstillägg, och vi reparerar sjukförsäkringen. Det leder till en bättre hälsa, minskad oro och en ökad efterfrågan. Att leva under minimala förhållanden är tärande. Det gnager i magen varje dag. Jag tycker att vi borde låta människor slippa det.
Vänsterpartiet föreslår också att grundavdraget höjs med 20 000 kronor per år. Det innebär att alla som tjänar under 30 000 kronor får 504 kronor mindre i skatt än vad de betalade 2006.
Vi är det enda partiet, tråkigt nog, i den här kammaren som inte särbehandlar eller diskriminerar sjuka, arbetslösa och pensionärer i skattesystemet. Det enda partiet! Vad har hänt i den här kammaren? Är det meningen att vi ska diskriminera människor i skattesystemet?
Jag vill att min mamma ska respekteras. Jag vill att min svärson som har varit arbetslös ska respekteras. Jag betackar mig för hur ni i den borgerliga regeringen behandlar henne och alla andra, pensionärer och arbetslösa.
Vi har en regering som är oförmögen att sätta sig in i människors livsvillkor om det handlar om mat på bordet, risken att förlora sitt jobb, vara arbetslös eller sjuk, som är oförmögen att möta en lågkonjunktur. Men den är bra på att hjälpa redan förmögna.
</anforandetext>
<intressent_id>0628190530410</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01FiU1</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>46875</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0931/#anf3</protokoll_url_www>
</anforande>
