<anforande>
<dok_hangar_id>2347354</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0931</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:31 Onsdagen den 19 november</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>31</dok_nummer>
<dok_datum>2008-11-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Valfrihetssystem</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>1E12565C-A6E3-4458-9186-970D211EAD4F</anforande_id>
<anforande_nummer>180</anforande_nummer>
<talare>CHATRINE PÅLSSON AHLGREN (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Kära vänner! Också jag är oerhört glad för att vi är framme vid att besluta om LOV, eller lov - här får man lov. Här inför inte regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten förbud, utan vi öppnar och får lov.
Ibland verkar det som om möjligheten att välja skulle stå i motsats till god kvalitet. Jag menar att det är precis tvärtom. Om man har olika saker att välja på ökar kvaliteten inom alla andra områden också.
Fru talman! Jag vill påminna om att den här lagstiftningen också gäller personer som har funktionsnedsättningar. Det är personer som kanske är 25 eller 30 år. Ibland låter det som om det är äldre. Enligt oppositionen är det äldre som över huvud taget inte begriper någonting trots att många av dem har bestämt över sina liv i över 70 år och mer. Det tycker jag är pinsamt.
Många av oss i majoriteten har också uppmärksammat att 101 av landets 290 kommuner har ansökt om de 280 miljoner som regeringen har avsatt för att arbeta med detta. Jag känner mig oerhört glad för det och för att man har gjort det så snabbt.
Detta syftar bara till en sak, nämligen att den enskilde ska få frihet att välja i stället för att landstings- eller kommunpolitiker, byråkrater eller någon annan bestämmer över den enskilde.
När man samtalar med äldre hör man att möjligheten att påverka vård och omsorg faktiskt är ett av de allra viktigaste kriterierna för livskvalitet. Det är det också för de personer som har funktionsnedsättningar.
Fru talman! Om utförarna inte får några kunder får de ju inte heller några pengar. Därför är det totalt riskfritt. Om det inte är god kvalitet kommer de ju så småningom inte att kunna verka längre. Det är enbart de som håller god kvalitet som kommer att fortsätta.
Vidare är jag glad för att det behövs två element för att det ska bli LOV. Det ena är att kommunen eller landstinget beslutar om det. Det andra är att man annonserar på den nationella webbplatsen. Om den upphandlande myndigheten inte annonserar i laga ordning har ett valfrihetssystem enligt LOV inte uppstått. Det känns viktigt att säga. Det ska alltså vara möjligt för alla att ta del av det utbud som finns.
Vidare säger man att informationen ska vara saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lättillgänglig. Man ger alltså ordentliga principer för hur informationen ska vara. Kommuner och landsting har ansvar för detta. 
Man gör detta så gediget och riktigt som man kan.
Någon av mina kolleger har också talat om att det även ska finnas icke-valsalternativ. I propositionen står det att det ska vara ett kvalitativt fullgott alternativ. Detta är alltså inte ett tvång att välja. Det är en möjlighet och en frihet att välja. Jag vill ha mer frihet och möjlighet att välja i Sverige. 
Sedan har tilläggstjänsterna, som tydligen har blivit en stor fråga, diskuterats mycket. Det som är så kallat biståndsbedömt - jag vill hellre kalla det behovsbedömt - får kommunen visst utföra precis som man har gjort hela tiden tidigare. Det är en utvidgning om det inte handlar om det som är biståndsbedömt. Det är viktigt att komma ihåg. Då är det kanske inte kommunen som är bäst på dessa tilläggstjänster. Det är snarare så att det är fräscht om det är de som har de bästa kunskaperna som utför dessa tilläggstjänster eller som finns på marknaden för dessa tilläggstjänster.
Jag vill också säga något om varför jag tror att det är så viktigt att det blir fler nya företag. Men kom ihåg att det är patienten, den enskilde, brukaren, som vi alla utgår från oavsett vad ni säger. Det är oppositionen som är organisationskramare, och vi är patientkramare, om ni vill det. 
Men det handlar också om att det kommer att startas nya mindre företag. Då är det ofta kvinnor som kan starta sådana mindre företag. 
Jag kan tala om för er att i princip alla ute i vården och omsorgen säger att de vill ha fler arbetsgivare att välja mellan. Det har också fackliga organisationer sagt. Många inom monopolet har bara haft en arbetsgivare, vilket gör att många säger: Nej, det är ingen idé att jag utbildar mig till det här. Jag kommer inte att kunna gå vidare. Jag kommer inte att få en hygglig lön. 
Denna mångfald har alltså så många andra positiva effekter. Jag tror att fler människor kommer att välja just dessa arbeten när de har fler arbetsgivare att välja mellan och också får möjlighet att starta eget. Vi måste planera för framtiden och lyssna på vad nybakade studenter vill ha och var de vill jobba. Jag tycker att de allra bästa studenterna ska välja vårdyrken. Då måste vi också se till att det finns förutsättningar för det. 
Fru talman! Inte särskilt överraskande yrkar jag bifall till majoritetens förslag i betänkandet. Jag vill också gratulera oss alla till att vi har kommit så här långt när det gäller värdighet för människor, även för personer med funktionsnedsättning och för äldre. 
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan R Andersson (m), Kenneth Johansson (c) och Tobias Krantz (fp).
</anforandetext>
<intressent_id>0377384542907</intressent_id>
<rel_dok_id>GW01SoU5</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>47052</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0931/#anf180</protokoll_url_www>
</anforande>
