2347354 GW0931 Riksdagens protokoll 2008/09:31 Onsdagen den 19 november 2008/09 31 2008-11-19 00:00:00 Valfrihetssystem 5173EB61-F778-448A-8B56-3C35AC46AF0E 155 EVA OLOFSSON (v) v Herr talman! Jag kan från talarstolen i princip instämma i allt som Catharina Bråkenhielm sade. I dag proklamerar ju regeringen enligt äldreomsorgsministerns egen utsago en stor frihetsreform för äldre, lagen om valfrihet, LOV. I den utformning som lagen har måste jag säga att det mer är en frihetsreform för privata företag att inte behöva teckna kollektivavtal för sina anställda och att bedriva äldreomsorg utan den insyn som finns i kommunal verksamhet. Det är en frihet för privata företag som bedriver äldreomsorg att kunna ha en personal som inte har den yttrande- och meddelarfrihet som finns i den offentligt drivna äldreomsorgen. Det här riskerar att försämra kvaliteten i omsorgen om äldre kvinnor och män. Därför vill jag också, herr talman, yrka bifall till den gemensamma reservationen från s, v och mp där vi avstyrker regeringens förslag till lag om valfrihet. För den borgerliga regeringen handlar valfrihet i hög grad om att äldre ska välja mellan ett antal privata utförare på en marknad. Det kallas kundvalsmodeller. För mig och Vänsterpartiet är detta inte en verklig valfrihet. Då gäller att äldre ska kunna påverka de insatser de får, hur de görs, vilken person som kommer och när den personen kommer. När man bor på ett äldreboende ska man kunna påverka sin vardag. Personalen ska kunna se till den enskilda individen. En marknadsanpassning med vinstintresse som en av drivkrafterna leder inte till detta. Skattepengar anser jag ska gå till en bättre äldreomsorg, inte i fickorna på aktieägare eller i vinst till privata företagare. Vi säger ja till medborgarnas valfrihet men inte till företagens. Precis som Catharina Bråkenhielm sade kan man inte prata om valfrihet utan att prata om resurser. Om personalen på äldreboendet går på knäna krymper valfriheten. Om man inte hinner se till de äldres individuella önskningar, om man inte har personal så att man hinner med promenader därför att man inte kan ta in vikarier när någon är sjuk, om man inte hinner sitta ned och prata med den äldre som behöver det eller ha ett meningsfullt innehåll i vardagen krymper valfriheten. Om man stressar mellan de äldre man ska hjälpa och de äldre känner detta kan de resonera så här: Anna - det är ju 90 procent kvinnor som jobbar i äldreomsorgen - har fyra till efter mig. Jag ber nog inte om det jag egentligen skulle vilja ha gjort, för då blir hon ännu mer stressad. Då krymper valfriheten. Om ekonomin gör att det blir hårdare biståndsbedömningar eller leder till att det tar längre tid att få en plats på äldreboendet krymper valfriheten. Den största valfrihetsreform alliansregeringen skulle kunna göra vore faktiskt att ge mer pengar till kommunerna i dagens läge, att inte frysa statsbidragen, som man gör när man inte räknar upp pris- och löneökningarna i statsbidragen till kommunerna. Många kommuner håller på att få det väldigt tufft nu med arbetslöshet, varsel, låg a-kassa, människor som hamnar utanför sjukförsäkringssystemet och ska gå på försörjningsstöd och mindre intäkter av skattepengar. Mer pengar till kommunerna vore den verkliga valfrihetsreformen. Det behövs fler anställda, fler hjärnor, hjärtan och händer, i äldreomsorgen. Vi i Vänsterpartiet gör en stor jobbsatsning i vår budget. Den känns mer angelägen än någonsin i detta läge. Det är ett välfärdslyft med 25 000 nya jobb i äldreomsorgen de närmaste tre åren. Jag vill också titta lite närmare på förslagen i lagen om valfrihet. Där står det om fri etablering för de vårdföretag som uppfyller de i förväg uppställda kraven. Det är inte någon särskild begränsning av avtalstiderna. Privata utförare ges möjlighet att erbjuda tilläggstjänster. Offentliga utförare, alltså kommunal äldreomsorg, har inte den möjligheten. De skillnader som i dag finns när det gäller regler för yttrandefrihet och meddelarskydd finns kvar. Jag tycker egentligen att regeringen och vår äldreomsorgsminister borde lära sig skilja mellan efterfrågan och behov. Den borgerliga regeringens politik bygger på efterfrågan. Vi vet att de som efterfrågar mest är de mest resursstarka, med högst utbildning som kan prata för sig själva, som i regel har haft ett bra liv och är vana att få människor att lyssna till sig. Men de brukar inte ha de största behoven. Det har många gånger de som inte kan tala för sig själva. Det är därför jag tycker att etableringsfrihet blir så vansinnigt. Man ska inte kunna styra politiskt dit behoven är som störst och där verksamheten behövs, utan verksamheten ska kunna etablera sig själv där företagaren tycker att det är bäst för den egna verksamheten. Det brukar leda till - det har gjort det när det gäller primärvård och vårdcentraler - att det blir överetablering i de centrala stadsdelarna och att det inte blir så mycket etablering runt om i förorterna. Detsamma kan man befara i glesbygd. Det är inte lika attraktivt alla gånger att starta företag där. I stället ska vi ha en äldreomsorg som utgår från behoven. Det som förvånar mig rätt mycket är också att man faktiskt har tagit bort allt det vi kan kalla för rättigheter för de anställda. För oss är det självklart att det ska finnas kollektivavtal på arbetsmarknaden. Det är självklart ur två aspekter. För kvaliteten på verksamheten för de äldre som ska ha hemtjänst och äldreboende är det mycket bra att verksamheten har kollektivavtal. Då vet man att det är ordning och reda med personalen. De får den lön de ska ha. De försäkringar som finns gäller. Det fungerar med pensionsinbetalningar och annat. Då är det klart att det finns en mycket större chans att personal börjar jobba där och stannar kvar. Det är en väldigt stor kvalitet i äldreomsorgen med kontinuitet och personal som de äldre känner. Nu ser det väldigt olika ut i de kommuner som har och har haft kundvalsmodeller väldigt länge och de kommuner som har kommunalt utförd äldreomsorg. Jag skulle gärna vilja fråga er på den borgerliga sidan om ni vet någon kommun som inte har kollektivavtal. Det skulle vara väldigt roligt att höra. Jag kan till exempel när det gäller privata utförare säga att i Nacka hemtjänst är det 37 av 58 företag som saknar kollektivavtal. I Täby saknar 10 av 19 företag kollektivavtal. Jag tycker att man kan ställa frågan till er på den borgerliga kanten: Är det här konkurrensneutralitet? Vad kommer det här att innebära för arbetsvillkoren för den personal som finns i äldreomsorgen? Vad kommer det att ge för kvalitet i äldreomsorgen? Lika självklart för oss, som Catharina Bråkenhielm också tog upp, är att det ska finnas yttrandefrihet och meddelarfrihet för personal som arbetar inom ett skattefinansierat välfärdsområde. De ska kunna påtala missförhållanden. De ska ha skydd för detta och inte behöva råka ut för repressalier och bli uppsagda, som undersköterskan Titti Bruun blev när hon mejlade till Lerums kommun om synpunkter på verksamheten i Attendo Cares äldreboende i Lerum. Hon gick alltså inte ens till medierna. Hon mejlade till kommunen, som ju har ansvar för äldreomsorgen. Hon blev uppsagd. Det var inte heller länge sedan Rapport hade ett inslag om 15 före detta anställda och anställda på Attendo Cares boende i Lidingö som kände sig direkt hotade. De skulle inte gå utanför Attendo Care med någonting som rörde verksamheten där. Då fanns det jurister som minsann visste hur man skulle hantera frågan. Vilka konsekvenser kommer det att få för kvaliteten när vi inte har arbetsplatser där personalen kan känna sig trygg med att de ska kunna tala om missförhållanden? Det tror jag faktiskt är en väldigt farlig utveckling och kommer att leda till en sämre äldreomsorg. Mot bakgrund av de här exemplen skulle jag vilja hävda att lagen om valfrihet inte alls är konkurrensneutral mellan privata utförare och kommunala utförare. Vi kommer att få se fler exempel som Nacka, där den kommunala hemtjänsten är utkonkurrerad av flera av de orsaker som jag har tagit upp. Lagen om valfrihet är företagens valfrihetslag, inte de anställdas. Jag tror tyvärr också att vi kommer att få se flera exempel som avskedandet av Titti Bruun. Vi får tystare arbetsplatser med personal som inte vågar offentliggöra missförhållanden. Det drabbar i sin förlängning de äldre kvinnor och män som behöver en bra äldreomsorg och behöver känna trygghet när de bor på våra äldreboenden. 0902086611116 GW01SoU5 N 2010-01-01 00:00:00 47027 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0931/#anf155