<anforande>
<dok_hangar_id>2347337</dok_hangar_id>
<dok_id>GW0914</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2008/09:14 Torsdagen den 16 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2008/09</dok_rm>
<dok_nummer>14</dok_nummer>
<dok_datum>2008-10-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utbildning och forskning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>allmänpolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>A29B8790-433A-4640-9CBC-4574BB6E6E64</anforande_id>
<anforande_nummer>351</anforande_nummer>
<talare>MIKAEL DAMBERG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Sverige saknar en framtidsstrategi för högre utbildning. Om detta vill jag tala i dag. Sverige har tyvärr en högskoleminister, Lars Leijonborg, som helt verkar sakna ambitioner och visioner om hur Sverige ska möta kunskapssamhället.
Regeringen har uppenbarligen ingen tanke på att erbjuda fler människor möjlighet att studera vid universitet och högskolor för att möta framtiden starkare och friare. I stället handlar regeringens politik konsekvent om att ransonera högre utbildning.
Inte ens i dag, då varslen står som spön i backen, då ungdomskullarna växer och söktrycket ökar, vill regeringen ändra inriktning. Jag tror att detta kommer att visa sig vara ett historiskt misstag.
Lika uppseendeväckande är nog att det i den senaste budgeten från regeringen inte finns en enda krona mer till kvalitet i utbildningarna. Vilket historiskt svek av alla de löften som gavs i valrörelsen! Och det är ett märkligt besked till alla de studenter som undrar vart föreläsningar och handledare egentligen tagit vägen.
Det finns inte ett enda förslag från regeringen som minskar snedrekryteringen till högre utbildning, tvärtom. Arbetslivserfarenhet värderas inte längre, och kunskapskraven i gymnasieskolan ska sänkas för alla som studerar vid praktiska program.
Det finns inte ett enda förslag för att öka internationaliseringen genom att fler svenska studenter också ska kunna studera utomlands. Det finns inte ett enda förslag som ökar arbetslivskopplingen i utbildningarna. Listan kan göras lång.
Varför vill högskoleministern så lite? Tror ministern verkligen att Sverige kommer att klara konkurrensen bättre med en sämre utbildad arbetskraft? Vilket är egentligen det föregångsland man vill apa efter? Vilket annat industriland drar ned på utbildningsmöjligheter och försvårar ett livslångt lärande för sina medborgare? Jag har svårt att hitta något internationellt exempel på detta.
Sverige är i behov av ett tydligt ledarskap och en högskolepolitisk vision inför framtiden. Vi socialdemokrater har en tydlig sådan vision och dessutom en sammanhängande och långsiktig politik för att investera i människor, för att utveckla samhället, frigöra människan, fördjupa demokratin och klara jobben. Utgångspunkterna för en sådan framtidsinvestering är följande.
Den första punkten är en öppen högskola. Sverige ska vara en ledande kunskapsnation. Då måste också målet för högskolepolitiken sättas högt. Alla människor som har behörighet och som vill studera borde få möjlighet att studera vidare vid universitet och högskolor i framtiden. Sverige har ingenting att vinna på att ransonera kunskap.
I sin budget föreslår Socialdemokraterna fler högskoleplatser. Vi är tydliga med att vi vill styra dessa utbildningar till de områden där söktrycket är högt och där det råder bristsituation på arbetsmarknaden.
Den andra punkten är att investera i högre kvalitet i utbildningarna. Resursfördelningssystemet måste göras om. Där pågår ett arbete som regeringen kommer att återkomma till. Men det krävs också ökade resurser för att garantera kvalitet i undervisningen och säkra vetenskaplig grund.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har presenterat ett kvalitetspaket där 400 miljoner kronor varje år ska avsättas i syfte att öka andelen lärarledd tid. Vår utgångspunkt är att studenterna har rätt till fler föreläsningar, fler disputerade lärare, fler seminarier och mer tid med sina handledare. Satsningen riktas särskilt mot samhällsvetenskap, humaniora, teologi och juridik. Det är en omfattande satsning som skulle kunna ge studenterna - bara för att ta ett räkneexempel - 60 ytterligare föreläsningar varje år.
Den tredje punkten är att förbättra utbildningarnas arbetslivskoppling. För att öka kvaliteten i grundutbildningen och samtidigt ge fler studenter bättre kontakter och nätverk i arbetslivet föreslår vi en riktad satsning på praktik under studietiden.
Vi vill erbjuda 10 000 nya praktikplatser varje år, som också kommer att underlätta för dessa studenter att få jobb efter sin examen.
Det fjärde är att vi vill bredda rekryteringen till högskolan. Fortfarande är det tyvärr långt vanligare att barn till högutbildade studerar vidare än barn till vanliga arbetare. Det är ett stort slöseri att inte ta vara på alla människors begåvningar och talanger.
Jag är övertygad om att ökad mångfald och mer blandade studentgrupper också berikar utbildningskvaliteten. Självklart ska därför arbetslivserfarenhet vara meriterande vid antagningen till högre utbildning.
Självklart måste vuxenutbildningen rustas upp igen, efter regeringens neddragningar. Men det måste också bli lättare att välja rätt utbildning. Det borde ske genom öppna och tydliga jämförelser av både kvalitet och inriktningar på jämförbara utbildningar.
Det femte handlar om att se högskolor och universitet som tillväxtmotorer. Därför måste bra utbildning och viktig forskning bedrivas i hela Sverige. Alla högskolor kan och ska inte bli universitet med bred forskningsbas, men alla högskolor kan och ska profilera sig för att bli riktigt duktiga inom sina profilområden.
Vi socialdemokrater kommer att slå vakt om starka och profilerade högskolor som utgör motorn i det regionala utvecklingsarbetet.
Det sjätte handlar om att förbättra de ekonomiska villkoren för studenterna. Många studenter har svårt att få ekonomin att gå ihop. Särskilt utsatta är de allt fler studenter som har eller skaffar barn under sin studietid. Därför föreslår vi ett höjt studiemedel och kraftigt förstärkta barntillägg, för att högskolestudier ska vara en möjlighet för alla.
Avslutningsvis, sist men inte minst, handlar det om att investera i forskning. Grundutbildningens kvalitet handlar också om att satsa på forskning. Men vi väntar med stor spänning, och också viss oro, på den forskningspolitiska propositionen. Därför har jag valt att inte koncentrera mitt inlägg här i dag på forskningspolitiken. Den återkommer vi till om ett par veckor.
Herr talman! Så här kan man beskriva några av de viktigaste delarna i en socialdemokratisk framtidsstrategi för högre utbildning i Sverige.
Tyvärr har vi en högskoleminister och regering som uppenbarligen saknar visioner och ambitioner på detta område.
Herr talman! Sverige kan bättre.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>014744660015</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>45261</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW0914/#anf351</protokoll_url_www>
</anforande>
