2347454 GW09132 Riksdagens protokoll 2008/09:132 Måndagen den 15 juni 2008/09 132 2009-06-15 00:00:00 Riktlinjer för energipolitiken föredragning av utskottsärende med eventuell debatt D20EE56F-CFA4-41CA-A70A-B4F25BE52C78 110 KENT PERSSON (v) v Fru talman! Jag har ett anförande här som jag har räknat ut är på 25 minuter. Jag ska försöka att visa vad effektivisering betyder, om jag kan vara effektiv nog att korta ned det till den utsatta tiden på tolv minuter och föregå med gott exempel. Det hade jag önskat att regeringen hade gjort när det gäller energipolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till följande reservationer: 1, 4, 6 och 7. Men jag står givetvis bakom samtliga andra reservationer. Vi står i dag inför en rad utmaningar i världen. En del kallar det för kriser. Det är finanskrisen, klimatkrisen, energikrisen och vattenkrisen. Det går inte att urskilja en och säga att en enda är orsaken till de andra. Det hänger ihop. Alla de här kriserna hänger ihop och har ett samband med varandra. Man måste när man diskuterar energikrisen se den i sitt sammanhang. Den leder till att vi har matkris, och vi har vattenkris på grund av den. Jag vill belysa det genom att åtminstone referera till två utredningar som jag nyligen har läst. Alldeles nyligen kom IEA ut med en rapport som pekar på att det har varit en fördubbling av energiförbrukningen under de senaste 30 åren - en fördubbling av energiförbrukning. IEA visar också att inom de närmaste åren kommer energiförbrukningen ytterligare att fördubblas. Det säger sig självt att våra tillgångar av kol, olja och gas inte kommer att räcka till för att täcka det behovet. Det är en dyster utveckling med tanke på de fossila bränslenas inverkan på klimatet och att oljeepoken snart är över. IEA skriver: Mänsklighetens framtida välstånd hänger på hur framgångsrikt vi förmår att tackla två centrala energiutmaningar. Det handlar om att säkra tillgången på säker och billig energi och att åstadkomma en snabb övergång till ett energisystem som är effektivt och klimatvänligt. Vad som behövs är en energirevolution. Det kunde vi läsa i deras World Energy Outlook 2008. Den 29 maj 2009 kom ett pressmeddelande: Klimatförändringar orsakar över 300 döda per år. Det är undertecknat i London den 29 maj av Kofi Annan, President of the Global Humanitarian Forum. Den rapporten är den första rapporten som fokuserar på klimatförändringars påverkan på mänskligheten. Den visar på att över 300 miljoner människor påverkas allvarligt av klimatförändringarna till en kostnad av 125 miljarder dollar per år. Rapporten pekar också på att 2030 kommer antalet döda att uppgå till 500 000 per år. De som påverkas av klimatförändringarna uppgår då till 600 miljoner. Det finns en kostnad för det här: 300 miljarder dollar. Det är alltså betydligt mycket mer än vad finanskrisen kostar. Ändå pumpar vi in pengar i ett system som genererar sin egen undergång. Det behövs betydande insatser för att vi ska komma till rätta med klimatpolitiken och klimatorsakerna. Den politik som har förts runt om i världen är i allra högsta grad orättvis. Det är fattiga människor i utvecklingsländerna som bär 90 procent av bördan genom död, sjukdomar och ekonomisk förlust. Ändå är det inte de som är ansvariga för problemet. Det är i allra högsta grad högst orättvist. Jordens klimat är en fråga som berör hela befolkningen i världen. Den kan inte lösas utan internationella överenskommelser. Det är vi överens om. Men det innebär inte att Sverige stillasittande kan invänta internationella överenskommelser inom klimatenergiområdet eller att vi ska göra en del av vår hemläxa i andra länder för att räkna av det mot kraven på oss. Det håller inte. Det är osolidariskt mot andra länder. Vi måste göra både-och. Fru talman! Den viktigaste uppgiften måste vara att föra en energipolitik som bryter beroendet av fossila bränslen och ändå tillförsäkra att det finns en god tillgång till energi för att säkra välfärd och sysselsättning i Sverige och övriga världen. Därför behövs det en energipolitik som vilar på fyra ben. Det är en utbyggnad av förnybara energikällor som sol, vind och bioenergi. Det är en satsning på forskning och utveckling som är intimt förknippad med det första som jag sade. Det är ett klimatbistånd som går utanför det normala biståndsarbetet, som hjälper till att satsa i de länder som bäst behöver det, de som drabbas hårdast av utsläppen som orsakas av oss i den rika delen av världen. Men det behövs en energieffektivisering. Det är det som är den stora delen. Väldigt mycket av vår politik handlar om att vi börjar i fel ända. Så länge det är billigare att effektivisera än att nyproducera en kilowatttimme måste vi satsa på effektivisering. Hans Nilsson som är ordförande i Energieffektiviseringsföretagen har sagt att det går att spara ända upp till 50 procent av den energi som vi förbrukar i dag. Det ger långt mycket mer än vad regeringen har i sina förslag som egentligen bara bygger på att vi fortsätter på den inslagna vägen såsom det har varit tidigare. Det är inget ambitiöst mål när det finns så mycket mer. Det är inte bara de, utan det har också Naturskyddsföreningen visat på i sin rapport om energieffektiviseringens möjligheter. Jag träffade nyligen ABB och diskuterade vilka möjligheter industrin har att hjälpa till med energieffektivisering. En del av dem säger att det finns en stor möjlighet inom industrin att ytterligare effektivisera. Det är lönsamt, och det är en kort pay off-tid på de investeringarna. Det handlar om att ge signaler från regeringens sida. Det är obegripligt för mig att det är en så dålig målsättning när det gäller energieffektivisering från regeringens sida. Jag kan bara referera till vad IEA själva säger, att 30 procent inte är någon orimlighet. Det finns redan i dag lönsamhet för att klara av det. Sverige har goda förutsättningar att visa vägen mot en lösning på klimatproblemet om vi vågar satsa på den kunskap som redan finns inom en rad områden. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tagit fram en energiöverenskommelse som utgår från det faktum att vi inte kan fortsätta på den inslagna vägen. Det är en energiöverenskommelse som vi också har utvecklat i vår gemensamma energimotion. Det är en politik som vill bryta beroendet av fossila bränslen och samtidigt ge företagen bra förutsättningar till billig och fossilfri energi i framtiden, där kärnkraften har passerat bäst-före-datum för länge sedan. Det är en politik som kommer att skapa nya jobb i nya framåtriktade företag, med andra ord en politik för våra barn och barnbarns möjligheter att leva i en framtida värld. Det är en politik som är solidarisk mot fattiga länder och utvecklingsländer i tredje världen. Därför blir det för mig väldigt märkligt när regeringen öppnar för fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Jag har tidigare vid flera tillfällen diskuterat kärnkraft och kärnkraftens utveckling. Jag har alldeles nyligen läst en rapport av Jon Wellinghoff, som är ordförande i Ferc, det organ i USA som har översyn över energiföretag. Han konstaterar att det inte finns någon framtid för kärnkraft och kolkraft i USA. Det är ungefär samma sak i de rapporter som Standard & Poors och andra institut har kommit fram till. Den är dyr och farlig och kommer aldrig att vara det som löser problemen. För ett tag sedan tog jag fram en rapport, där riksdagens utredningstjänst tittade lite grann på kärnkraften och vad som händer med avfallet runt om i världen. IAEA, som är FN:s organ som kontrollerar vart kärnkraftsavfallet tar vägen, har en databas där det ska rapporteras in vart farligt avfall tar vägen, framför allt uran och plutonium. År 2006 hade man inrapporterat 1 080 incidenter från de deltagande staterna. Av dessa utgjordes 275 av otillåtet innehav och kriminell aktivitet, alltså smuggling och stöld av uran och plutonium. Ser man inte kärnkraftens utveckling och vad den ställer till med runt om i världen? Ändå öppnar man för detta. För mig är det obegripligt! Kärnkraften handlar inte bara om energi. Det finns i dag ytterligare en faktor som talar för att vi snabbt borde göra oss av med kärnkraften, nämligen terrorismen och terrorhotet. Det är därför det finns en illegal handel med uran och plutonium. I de fall som jag refererar till vet man inte vart det har tagit vägen. Så ser det ut. Dessutom är det för mig obegripligt att regeringen öppnar för kärnkraften samtidigt som man säger att uranbrytning inte får ske i Sverige; det är smutsigt och farligt. Men man accepterar att det sker i andra länder, Zimbabwe till exempel. Dessutom drivs urangruvorna med kolkraftverk. Det här är inte en klimat- och energipolitik som är hållbar. Den är inte heller solidarisk. Det är en farlig utveckling. Här borde regeringen ha haft möjlighet att gå före och ge en signal. Det behövs en rad åtgärder. Är då våra åtaganden som vi har föreslagit i vår motion helt gripna ur luften? Nej, vill jag säga. En av orsakerna är att energiförbrukningen kommer att öka, eftersom befolkningen ökar med ungefär tre miljarder fram till 2050. Oljan tar slut, det vet vi. En del tror att det kommer att gå betydligt snabbare än det gör i dag, att vi har passerat oljetoppen för länge sedan. Det innebär att vi snart står inför en rejäl matkris runt om i världen. Det kanske mest intressanta är att IEA i en rapport inför G 8-mötet i maj i år säger att de satsningar som görs på Green New Deal, det vill säga offensiva gröna energiinvesteringar i krisbekämpande syfte, är bra men otillräckliga. Man menar att sådana satsningar är som att slå tre flugor i en smäll. De förbättrar klimatet, ökar energisäkerheten och motverkar den ekonomiska nedgången. Det här är viktigt: Krisen innebär på kort sikt att utsläppen går ned. Det har vi sett. Men om man inte utnyttjar tillfället till offensiva satsningar ökar de ännu mer när krisen går över, eftersom det naturliga tillfället till förnyelse och förbättringar eftersatts. Därför är det så väldigt viktigt att vi satsar nu. Vi har i vår gemensamma energimotion visat att de satsningar som vi föreslår är en väg som ligger i linje med vad IEA säger. 0124035957411 GW01NU25 N 2010-01-01 00:00:00 57437 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW09132/#anf110